Personalomsättningen i Indiens outsourcing-sektor är ökänd. Branschsnittet har legat kring 35 procent.

Och det är inte konstigt:  talangpoolen i Indien är gigantisk men konkurrensen om erfaret folk är hård. Den som har bra utbildning, är duktig och har några års erfarenhet på jobbet har kunnat kräva löneökningar på 30 procent och uppåt vid varje jobbyte. Snittiden en outsourcing-anställd stannar på ett företag har därför legat på 11 månader.
Och det tycker jag är förståeligt – om man kunde öka lönen från 30 000 kronor i månaden till 45 000 kronor, och sedan till 65 000 kronor… ja, då skulle jag också byta jobb rätt ofta.

Men nu börjar avmattningen märkas. Redan i våras berättade de svenska företag jag mötte att det blivit lättare att rekrytera. De sökande krävde inte längre lika fantasiartade höjningar.
I dag skriver affärstidningen Mint att personalomsättningen i BPO sektorn – alltså Business Process Outsourcing, som omfattar framför allt IT-arbete samt call centers – sjunkit till under 20 procent tredje kvartalet i år, jämfört med 35 procent 2007.

”First they tried bonuses. Then award programmes, and long-term planning for career. But the US financial crisis has helped Indian outsourcing firms do what they couldn’t quite do on their own: get employees to stick around”, skriver Mint.

Den dippande konjunkturen gör också att man snart sagt varje dag läser rapporter om att olika institut sänker tillväxtförväntningarna för Indien. De senaste åren har tillväxten av BNP snittat på 8,5 procent. Investmentbanken Goldman Sachs sänker nu sin prognos till 6,7 procents tillväxt under budgetåret 2008-09, som slutar 31 mars 2009. Året efter, 2009-10, tror Goldman Sachs på 5,8 procents tillväxt.

Detta är såklart fortfarande bra siffror, och stämningen ute i företagen är fortfarande god. Börsen har förvisso störtdykt, som i så många länder. Och bostadsmarknaden har svalnat. Men det har hittills inte rapporterats om att finanskrisen ska ha slagit mot någon indisk bank, och man har heller inte sett några större uppsägningar.

Flygbolaget Jet Airways försökte säga upp 3000 personer för några veckor sedan, men det blev sådana enorma protester och starka påtryckningar med anställda som grät och skrek i pressen, att företagets vd fick ta tillbaka uppsägningarna. En rad olika fackföreningsledare och andra makthavare tog på sig äran för att ha övertalat bolaget, men vad som egentligen hände är oklart.

Computer Sweden publicerade nyligen en skarp artikel med braskande rubrik om att krisen slår hårt mot indiska IT-företag. Artikeln verkade vara en översättning från den amerikanska nyhetstjänsten IDG News, som skrivit den baserad på en rapport från en trovärdig indisk organisation.
Enligt prognosen i artikeln skulle de indiska IT-jättarna sparka cirka 25 procent av sin personal efter Diwali-högtiden, som tog slut för tio dagar sedan. När jag letar efter artikeln nu verkar den vara omskriven och denna prognos är borttagen.

Jag träffade de stora indiska IT-jättarna för en dryg månad sedan – Infosys, TCS och Wipro – och fick inte den signal som beskrevs i artikeln. Visst viker intäkterna från finanssektorn, vilket drabbar främst TCS som har en stor del av sina intäkter från bank- och finanssektorn. Men bolagens senaste kvartalsrapporter visar vinst och tillväxt, om än med lägre takt än tidigare.
Men säker kan man aldrig vara, det har vi inte minst lärt oss från de senaste månadernas händelser. Kanske blir det stora uppsägningar snart. Hoppas inte.

Att bo i Bombay är som att bo i Norrlands inland. Fast med 18 miljoner invånare.

Restid till närmsta stadskärna: 1,5-3 timmar.
Restid för att gå ut och dansa en fredagskväll: 1-3 timmar.
Restid för att gå på bio en lördagskväll: 1-2 timmar.
Restid för att gå ut och äta på en trevlig restaurang: 1-3 timmar.
Restid för att gå på teater: 1-3 timmar.

Siffrorna är baserade på vår förort Powai. Om Siddarth hade jobbat i en de västra delarna av staden hade vi kunnat bo i Bandra, då hade vi haft de flesta av ovanstående aktiviteter på max en halvtimmes bilresa.
Hade Siddarth jobbat i södra delarna av stan, och vi haft råd att betala 40 000 kronor i månadshyra, hade vi kunnat bo i city tre mil härifrån.
Men nu bor vi i Powai och det är ganska trevligt det med. Fast man är inte lika nära naturen som i Norrlands inland.

Den 30 september 2008 kom Roland in i våra liv. Han och hans syster hade då i tre veckors tid vistats inuti sina ägg på vår balkong. Äntligen kläcktes de!

Men deras liv fick en dålig start. De pyttesmå duvungarna trillade ner i det minimala hålet till avloppsbrunnen på balkongen. Vi hittade dem, och Siddarth fiskade upp Roland som fortfarande var vid liv. Hans syster hade tyvärr inte klarat sig, så vi hällde på en hink vatten och spolade iväg henne.

Roland levde på vår balkong i fem lyckliga veckor. I början drack han mjölk från både mamma och pappa. Efter cirka tio dagar började han äta uppstötningar av frön och dylikt som hans föräldrar kom med.

Med tiden började mamma och pappa Duva lämna Roland ensam allt längre perioder. Ibland skrek han gällt efter mat, vilket framför allt i slutet blev ganska irriterande. Men oftast satt han tyst. Kanske tänkte han på livet utanför balkongen, på den stora värld som mamma och pappa berättat om. Kanske funderade han på när han skulle våga ge sig ut i den.

När Roland var omkring tre veckor gammal kom han in i en tonårsperiod som var ganska jobbig. Så fort han fick syn på oss burrade han upp sig hotfullt och smällde med näbben som om han ville bita oss. Det var en stor förändring mot den lilla mjuka Roland vi sett tidigare. Men vi förstod att han behövde frigöra sig. Han var ju ingen tamduva, han var en självständig kille.

Kanske var Rolands ilska också en reaktion på att han fick tillbringa så mycket tid ensam. Inte nog med att hans föräldrar lämnade honom själv i långa perioder. Både jag och Siddarth gav oss ut på resor och hälsade ibland inte på honom på uppemot en vecka. Livet förändrades, och det gjorde även vår relation.

I slutet var Roland en fullvuxen duva. Han var elegant med mjuka, lätta kurvor och bara lite, lite gult fluffkvar på huvudet. Kroppen var täckt av fina grå fjädrar.

Vi var stolta över Roland. Samtidigt tyckte vi att det började bli dags. När ska du flytta hemifrån, Roland? När ska du sätta eget bo?

Så skedde det vi fasat för. Rolands föräldrar bestämde sig för att vår köksbalkong var en så utmärkt plats att föröka sig på att de la två ägg till.

Två ägg till!

Efter två månader med duvor på balkongen var detta inte odelat goda nyheter. Kul för dem att de skulle bli föräldrar igen. Kul för Roland att bli storebror. Men inte helt kul för oss att ha duvor, fjädrar, kackel och en sjuherrans massa bajs på köksbalkongen i två månader till.

Men vänta nu… Skrev jag ”Kul för Roland”? Det kanske inte stämmer.

För kort tid efter att mamma Duva lagt sina två nya ägg på balkongen började konstiga saker hända. Det lät som bråk där ute. När jag gick ut och tittade flög först pappa, sen ofta även mamma iväg. En lite aggressiv Roland fanns kvar, han såg uppeldad ut på något vis.

Efter några dagar fann vi ett av äggen krossat. Någon hade puffat ner äggen från den lilla avsats där tvättmaskinen står, ner på det hårda kakelgolvet. Ett av syskonen sprack.

Vad hade egentligen hänt? Varför bråkade de? Och vem av duvorna skulle döda familjens eget ägg, mörda Rolands blivande syskon?

Först funderade vi på om någon utomstående duva tagit sig in på balkongen. Men sen insåg vi. Det kunde bara ha varit Roland.

Det är svårt att se sådant hos någon man tycker om. Men vi tvingades inse att vår Roland i vredesmod och av svartsjuka hade mördat sitt syskon.

Hur skulle det gå för det överlevande ägget med Roland kvar i boet?

Skulle mamma och pappa klara av att försvara syskonet mot en rasande Roland?

Vi förklarade situationen för vår hemhjälp Geetha. Hon vickade på huvudet i sedvanligt indiskt manér. Hon tittade på Roland. Roland satt avvaktande på balkongräcket. Han hade nyligen börjat ta mycket korta flygturer – från golvet till räcket – och verkade vara på gång att lära sig flyga.

Plötsligt sträckte Geetha ut handen och knuffade Roland av räcket. Roland flaxade till, och landade sedan ett par decimeter bort på räcket. Geetha knuffade av honom igen. Roland flaxade och landade åter på räcket. Så gav Geetha honom en tredje knuff. Roland flög bakåt litegrann, och flaxade febrilt. Han försökte få fäste med klorna på husväggen, men gled obönhörligt nedåt. Det sista vi såg av Roland var hans skrikande, flaxande figur som långsamt dalade nedåt från vår balkong på trettonde våningen.

Siddarth och jag gapade. Två månaders ansvar, förhoppningar, och – ja, kärlek – var ute i vårt liv. Abrupt och definitivt. Geetha skrattade, vickade på huvudet igen och gick in och började städa.

Timmarna efter att Roland försvunnit tyckte vi oss höra hans hungriga skrik nedifrån. Kanske landade han på en balkong under vår. Förhoppningsvis har han överlevt förvisningen. Kanske kan han flyga nu. Någon dag hoppas vi att han hittar tillbaka till vår lilla köksbalkong på trettonde våningen.

EPILOG
Framtiden ser inte så ljus ut för Rolands kvarvarande syskon. Föräldrarna är på balkongen större delen av dagen, men de verkar inte sitta på ägget. Tyvärr misstänker vi att ägget är dött. Kanske har de fortfarande en förhoppning om att ungen ska leva. Men de är inte alls lika engagerade och noga med ruvningen som de var när Roland och hans syster var ägg.

Vi hoppas att ägget överlever. Inte så mycket för föräldrarnas skull, som för att Roland då slipper bördan av att vara dubbelmördare. Kain gånger två. Men sannolikt är den bördan tyngre för oss än den är för Roland.

Jag fick även en annan insikt om Roland idag. Jag stod och tittade på hans mamma. Hennes smäckra nacke, så olik pappans tjocka och burriga. Hennes späda ansikte, så olikt pappans grova. Jag slogs av hur lik Roland är sin mamma. Och insåg plötsligt: Roland är en flicka!

Siddarth är fortfarande inne i förnekelsestadiet. ”Roland is a man!” är hans enda kommentar. Vår gäst Nela föreslog att han kanske är en feminin herrduva.

Mina tankar går idag till vad som gått fel. Självrannsakelse. För trots att vi gjort allt vi kunnat för Roland har någonting gått snett. Ett syskon dog i ägget, kanske två. Det var ingen olyckshändelse.

 

Och Rolands agerande mot sina syskonägg kastar också nytt ljus på incidenten när hans syster dog i avloppet. Vem var det som tog initiativet till att gå ner där? Och vad skedde egentligen där nere i mörkret? Var det en naturlig död eller säkerställde Roland att hoan skulle få all mat själv? Vi kommer aldrig att få veta.

Allt vi kan göra är att vänta och hoppas att Roland en dag kommer tillbaka. För vad hoan än har gjort förblir hoan vår Roland.

SÅ MINNS VI ROLAND

Roland 14 dagar.

Roland 24 dagar.

Roland 27 dagar.
Detta är den sista bilden av Roland. Bilden togs drygt en vecka innan han försvann.

Roland som nykläckt.

Tidigare inlägg om Roland:
Unge Herr Roland Duva
Roland 8 dagar
Roland 10 dagar

 

I dag var jag ute på en intressant intervju hos IT- och managementföretaget Capgemini, som har kontor alldeles i närheten av där vi bor (en rackarns lyx att få göra en intervju på 20 minuters avstånd i den här stan!).

För första gången fick jag ett riktigt ärligt svar av en  indier som jobbar med svenskar.
”What’s it like to work with Swedes?” frågade jag.
Jag väntade mig ett diplomatiskt och behagligt svar i stil med ”It’s nice”, ”Oh I like it” eller ”They are polite”. Istället svarade Capgeminis kundansvarige för Sverige helt abrupt:
”They’re slow.”
Och tillade sen, ”but that’s okay.”

Min självbild av effektiva svenskar fick sig en törn. Istället för att vara raska och rappa uppfattas vi som sega – på grund av våra långa, konsensusgrundade beslutprocesser.

Såklart har vi svenskar mer att erbjuda än så, men jag tyckte det var härligt befriande att nån äntligen sa det rakt ut. Det krävs tålamod även för att jobba med svenskar!