I dag var jag ute på en intressant intervju hos IT- och managementföretaget Capgemini, som har kontor alldeles i närheten av där vi bor (en rackarns lyx att få göra en intervju på 20 minuters avstånd i den här stan!).

För första gången fick jag ett riktigt ärligt svar av en  indier som jobbar med svenskar.
”What’s it like to work with Swedes?” frågade jag.
Jag väntade mig ett diplomatiskt och behagligt svar i stil med ”It’s nice”, ”Oh I like it” eller ”They are polite”. Istället svarade Capgeminis kundansvarige för Sverige helt abrupt:
”They’re slow.”
Och tillade sen, ”but that’s okay.”

Min självbild av effektiva svenskar fick sig en törn. Istället för att vara raska och rappa uppfattas vi som sega – på grund av våra långa, konsensusgrundade beslutprocesser.

Såklart har vi svenskar mer att erbjuda än så, men jag tyckte det var härligt befriande att nån äntligen sa det rakt ut. Det krävs tålamod även för att jobba med svenskar!

Det är inte enkelt att bli gift i Indien. I Sverige har vi ofta en bild av att det är lätt att få till ett arrangerat äktenskap, ”vad skönt om nån annan löste saken åt mig!”. Men det stämmer inte riktigt. Dessutom finns ett oförutsägbart och lite läskigt element med i spelet: astrologin.

Jag har två bekanta som just nu försöker hitta en fru. De är bägge män kring 35 som gärna vill stadga sig. De går den traditionella vägen, via agentur, kontakter etc, för att hitta lämpliga partners ur samma religiösa grupp, tjejer som familjerna accepterar.

En av dessa killar har hållit på i många månader utan att hitta en bra match, trots att han träffat dussintals potentiella partners. Det är mycket som ska till: personkemin, framtidsplaner, önskemål om bostadsort, etc. I vissa fall kan det också vara svårt att leva upp till kraven som den andra partnern har: om man kommer från en god position och en hög kast kan det krävas att du har arbetstillstånd i USA, en viss lönenivå, minimum en MBA-utbildning och så vidare.

När vår bekant så äntligen hittade någon där ömsesidigt intresse uppstod och familjerna var positiva,  då var det dags att gå till astrologen.
Varpå astrologen talade om för honom att ifall de gifte sig skulle något hända hans pappa. Eventuellt skulle pappan dö.
Vad gör man då?

Även om man mot förmodan själv inte tror på astrologen så har man plötsligt två familjer som motsätter sig äktenskapet. Och att familjen är med på noterna är viktigare är än hemma.

I en traditionell indisk familj bor männen kvar hemma efter att de gift sig. Så när en son ska gifta sig är det inte bara sonen själv som ska komma överens med tjejen. Eftersom hon troligen slutar jobba åtminstone några år efter barnens födelse kommer ju svärmor i praktiken att tillbringa mer tid med bruden än hennes man.
Det är viktigt att alla kommer överens, kan bo ihop och att alla inblandade (vilket alltså är rätt många) är eniga om att bröllopet är en bra idé.

Så när astrologen säger att ”din pappa dör om du gifter dig”, då är det kört.

En annan bekant träffade en tjej han tyckte om och de dejtade ett tag. Familjerna var med på noterna och de kom från samma religiösa grupp. Astrologen tillfrågades. Nej sa astrologen, ni passar inte bra ihop.
Plötsligt var familjerna emot hela arrangemanget, och tjejen drog sig ur.

Nog kan det vara tufft att vara singel i Stockholm, men vi har iallafall lite mer förutsägbara faktorer att spela med!

Inför Siddarths och mitt bröllop skulle vi egentligen enligt traditionen ha rådfrågat astrolog. Om inte annat så skulle han hjälpa oss att plocka fram ett tursamt datum för bröllopet.
Först tyckte jag det vore charmigt, men efter att ha hört ovanstående erfarenheter blev jag orolig. Även om jag inte tror 100 procent på astrologi så skulle det vara hemskt obehagligt att få höra att vi kommer skilja oss inom fem år eller att någon närstående riskerar att gå bort ifall vi gifter oss. Därför är jag väldigt glad att vi slapp astrolog – och vi har nu satt ett bröllopsdatum helt på egen hand. 5 februari smäller det!

I dag fyller Roland tio dagar. Det verkar som att vingarna börjar utvecklas mer, han har fått lite bodybuilder-stuk på överkroppen. Ser även ut som att klorna blivit större. Han bajsar oerhört mycket.

Roland växer jättesnabbt! Nu börjar han lika nåt. Kanske inte en duva just, men han börjar definitivt ta någon slags form.
Vi har även fixat ett förlängningsrör för tvättmaskinens utloppsvatten,  så nu kan vi tvätta igen. Tidigare åkte vattnet ut över balkonggolvet innan det letade sig ner i avloppet, men det går ju inte när Roland bor där.

För er som inte är så intresserade av våra hyresgäster på balkongen kan jag kanske locka med på några bilder från Bombays gatuliv. Kolla på min fotosida på Flickr.

I övrigt har jag väldigt mycket jobb just nu, vilket är kul. Att vara stressad över att ha mycket jobb är väldigt mycket roligare än att vara stressad över att ha lite jobb. Särskilt som egenföretagare.

Motvilligt lägger jag också in en uppdatering om vår soffa: Nu är det två månader sedan vi köpte den. Igår levererades det ryggstöd som saknas för fjärde gången.
Den här gången var det rätt färg, men storleken och modellen var helt fel. Det såg inte klokt ut bredvid det andra ryggstödet, som är mycket lägre och tjockare.
Jag skickade tillbaks kudden med killen som levererade det, och blev alldeles oerhört förbannad på kuppen. Siddarth fattar inte varför jag tar det så allvarligt men jag tror jag utvecklat en slags nolltolerans för idioti. Tyvärr är det inte så bra att ha en nolltolerans för idioti när man har att göra med folk som förmodligen aldrig fått chansen att gå mer än några år i skolan och som saknar träning i att tänka ett steg längre än lilla näsan.
Jag har köpt en meditationsbok, det kanske hjälper. Som Christina sa häromdagen: Det är inte utan anledning att så många meditationsövningar uppfunnits i Indien!

Det här är Roland. Han kläcktes på vår köksbalkong tisdag den 30 september 2008.

Roland är mycket liten. Igår, när Roland var bara en dag gammal, ramlade han och hans syster ned i det lilla avloppet på vår köksbalkong. Tyvärr märkte inte vi det förrän nästa dag, då vi inte kunde se dem någonstans på den lilla balkongen.

När vi fann syskonparet hade Rolands syster redan gått bort. Men Roland var fortfarande vid liv och Siddarth lyckades fiska upp honom ur avloppet. Geetha (en glad och trevlig kvinna som hjälper oss att städa) gav honom lite vatten på en sked.

Efter visst besvär – duvboet på balkongen ligger precis bredvid vår tvättmaskin, och när Roland kryper under tvättmaskinen hittar mamma och pappa inte honom – har nu familjen återförenats. Roland och hans föräldrar bor på en handduk mitt på vår köksbalkong. Roland verkar ha återhämtat sig ganska bra och vi har gott hopp om att han kommer att överleva.

Med 70 procents luftfuktighet händer det konstiga grejer när man inte använder saker på ett tag.

Nu är jag i Delhi, för att få godkänt på min ansökan om förlängt journalistvisum (den gick igenom, hurra!) och för att intervjua Ericssons Indien-vd Mats Granryd på fredag.

En sak jag verkligen gillar i Delhi är t-banan. Dels för att den byggdes av svenska Skanska, vilket jag är mallig över. Och dels för att den är så otroligt fräsch, sval och effektiv.

Gångarna är väldimensionerade, vagnarna alldeles nya, skyltarna digitaliserade och avgångarna kommer och går i tid. Det känns otroligt modernt, oindiskt om jag får säga så, och det är ett väldigt smidigt sätt att ta sig runt i stan. Man slipper förhandla med rickshaw-förarna, som är helt galna i Delhi.

MEN det finns en sak som brutalt påminner om att man fortfarande befinner sig i Indien. När man ska kliva av vid en välbefolkad station möts man av en kompakt vägg av människor som kraftfullt trycker sig in i vagnen.
Nej, det finns inga likheter med det fräcka sätt med vilket folk trycker på i Stockholms tunnelbana. Detta är riktiga, kraftfulla jag-blev-ihjälklämd-på-konserten-tryck. Alla, såväl 70-åriga tanter som män i välstruken skorta trycker på som om det låg en tiotusenlapp längst inne i vagnen och den som kommer först får behålla den.

Det enda man kan göra är att trycka tillbaka hårt och bestämt och strunta ifall det gör ont på någon. Annars kommer man aldrig ut.

I Indien är man inte lika van som vi vid att vara artig. När 1,2 miljarder människor ska samsas om utrymme, mat och jobb blir man tvungen att bli rätt bra på att ta för sig. Och i Delhi befinner jag mig i Indiens Italien – här är folk fräckare och gå-påigare än i softa södern.

För att lösa problemet har Delhis tunnelbana infört vakter som i rusningstrafik står vid varje dörröppning och ser till att folkmassan sköter sig. När det senaste tåget har försvunnit från spåren dirigerar vakterna de människor som är kvar i två olika köer, en vid varje sida av den position där dörrarna kommer att stanna. När tåget stannar får folk börja gå av i en fåra mittemellan de två köerna. Efter en kort paus dirigerar t-bane-folkvakten in de två köerna på var sin sida av den lilla tropp som är på väg ut ur vagnen. Arrangemanget syns i bilden ovan.