Det enda man med säkerhet kan säga om leveranser i Indien är att de inte kommer att dyka upp vid den tidpunkt de utlovats.
Det finns en liten chans att de kommer tidigare. Med allra största sannolikhet kommer de senare. Alla klockslag är faktiskt möjliga, utom just den tidpunkt man kommit överens om.

De senaste två veckorna har jag och Siddarth ägnat oändligt många timmar åt att jaga runt halva Bombay och besöka möbelaffärer. Den första veckan i lägenheten har vi bara haft en enda möbel: en madrass. Den har fått vara säng, kontor och matsatsmöbel. Det är i längden ganska tråkigt att tillbringa sitt liv på en madrass, även om den är både nygjord och prisvärd.

I tisdags lyckades vi få tag i ett jättefint litet skrivbord åt mig, men jag har hittills saknat stol så jag har inte kunnat använda det.
Men så i dag hände det härliga: vårt möblemang utökades med ett matbord och fyra stolar!

Vi köpte uppsättningen redan i söndags, men ingenting är enkelt i Indien. Möblerna skulle ha levererats i måndags, men då var monsunregnen så hårda att de inte åkte ut.
I tisdags hörde vi inte ett ljud från varuhuset där vi köpt dem. Vi ringde och påminde. Så i onsdags dök grejerna plötsligt upp. Men möblerna anlände i många små delar och paketet var inte Ikea-pedagogiskt upplagt. Montering ingick i köpet, så det vara bara att vänta på att montören skulle ta sig tid att komma hit.
Ingen dök upp under torsdagen. I dag, fredag, var det fem dagar sen vi köpte grejerna och vi började bli sura, så vi åkte ut till varuhuset, en dryg timme norrut, och frågade. De skulle skicka någon klockan åtta ikväll. Klockan två ringde en man som på knackig engelska sa att han skulle komma klockan tre. Klockan fyra dök han upp och ägnade en timme åt att skruva och greja. Nu står vårt matbord av glas – högsta mode i Indien – i vardagsrummet och glänser!

Som sagt, det enda man med säkerhet kan säga om leveranser i Indien är att de inte kommer att ske den tid som utlovats. Att detta funkar hänger på att någon är hemma under dagarna och är beredd att ta emot alla leveranser och montörer när de behagar dyker upp – hemmafru eller personal. Lyckligtvis fixar vi det genom att jag jobbar hemma.

Nu sitter jag på vår nya, snygga  stol vid skrivbordet i mitt kontorsrum och känner att det börjar bli ett hem av det här!

Kanske får vi även en soffa i helgen – den skulle ha levererats för två timmar sedan, men när Siddarth ringde var soffkuddarna inte färdigsydda än. Det gäller att aldrig räkna med att få något i tid, så blir man inte besviken.

Jag har vant mig vid att folk inte dyker upp i tid – detta kan man ju även använda själv när det passar, och man behöver inte oroa sig för att nån ska bli sur om man inte dyker upp.  Däremot har jag väldigt svårt för när folk inte följer affärsöverenskommelser.

Igår hoppade vi av ett köp av sovrumsmöbler, en jättebesvikelse som innebär att det dröjer minst åtta-tio dagar innan vi får en garderob och en säng. Sovrumsmöblerna skulle ha levererats igår kväll, men när jag granskade dem innan leverans begärde jag pengarna tillbaka. Killen som sålde dem hade lovat att fixa diverse repor och skador, men istället bara kletat på lite mörk färg ovanpå skadorna. Istället för vita repor på valnötsträt fanns det nu svarta repor samt färgfläckar. Sånt gör mig alldeles tokig!

Det närmaste året kommer Indien antingen att lära mig tålamod eller driva mig alldeles uppåt väggarna. Det kan bli vilket som, men jag ska sträva mot det förstnämnda.

Nu sitter jag i vår lägenhet i Powai, en förort i norra Bombay. Äntligen kan vi flytta in! En vecka senare än vi tänkt. Ingenting går enligt tidplan i Indien. Vi har haft lägenheten sen 1 augusti men inte ens nu är målning och städning helt klart. Två killar lägger just nu ett sista lager färg i vardagsrummet och alla ytor är täckta med ett fint, vitt sandpappersdamm. Det har krävts en djäkla massa tjafs för att få saker och ting lagade, städade och målade. Det är utnötningsmetoden som gäller: man måste tjata, tjata och tjata för att det ska hända. In i det sista hoppas folk på att man inte ska orka längre och ge upp så att de slipper arbetet och utgiften.  Vår hyresvärd är så snål att han till och med krävde det andra paret nycklar tillbaka när kontraktet skulle skrivas, eftersom de kostat pengar, men där sade mäklaren stopp.

Vår enda möbel för närvarande är en router som ger oss trådlöst bredband i lägenheten. Och detta är trots allt det viktigaste! Efter en vecka utan internet är jag glad att vara tillbaka i verkligheten igen. Om en stund ska dessutom en madrass anlända: den skulle ha varit här för tre timmar sedan, men man får vara glad om den kommer i dag.

Veckan som gått har jag ägnat åt två saker: dels att researcha möbler, elektronik och annat bohag. Dels att ligga i sängen och kvida med så kallad Delhi Belly. Jag var nästan helt förskonad från magkrångel i våras, och var nog lite för kaxig när jag efter drygt två månader i Sverige gick på som vanligt med maten här.

Men nu är jag bra igen och vill därför sända ett livstecken. Jag är här! Det funkar bra! Och snart nog ska denna ekande tomma lägenhet likna ett hem.

När jag åker tillbaka till Indien 1 augusti kommer jag att vara baserad i Bombay, eller Mumbai som staden officiellt heter. Jag ska bo i stadsdelen Powai, samma område som Bombays tekniska högskola ligger i. Siddarth, min kille, håller just nu på att leta lägenhet och enligt telefonsamtal idag kan han ha fått tag i en toppenlägenhet – håll tummarna!
Det finns dock ett för mig oväntat hinder i lägenhetsjakten: det är svårt att hyra lägenhet i Indien när man är ett ogift par. Det är mycket ovanligt och inte socialt accepterat att indier flyttar ihop innan de är gifta. Vi hade en fin lägenhet på gång i veckan och ägaren tyckte att vi lät pålitliga. Dock sade ägarens föräldrar nej pga vår relationsstatus, de ville inte låta lägenheten bli ett syndens näste. Och när mamma säger nej lyssnar de allra flesta indiska män. Därför ligger nu Siddarth lågt med min roll och presenterar sig som ensamboende med flickvän på besök då och då.

Jag vet att det är många som är nyfikna på hur mycket det kostar att bo i Indien. Vi kommer att hamna kring 6000 kronor i månadshyra. Då är lägenheten helt omöblerad – vi måste köpa kylskåp, kokplattor samt luftkonditionering själva, plus alla möbler och köksgrejer förstås.

För 6000 kronor i månaden får vi, om allt går väl, en stor trea i ett trevligt område, med tillgång till ”club house” där det finns gym och swimming pool. Ett par restauranger och kaféer ligger fem-tio minuters promenad bort.

Men det är inte som att bo i innerstaden i Stockholm, det sköna cykelavstånd jag har från min lägenhet vid Hornstull försvinner. Det bor omkring 18 miljoner människor i Bombay så staden är väldigt stor och trafiken tjock. Om jag ska resa från mitt blivande hem i Powai till själva stadskärnan i söder kan det ta två timmar i rusningstrafik. Men viktigare än så är att Powai bara ligger tio minuters restid från Siddarths jobb, vilket är en lyx i Bombay. Själv kommer jag att ha ett hemmakontor så min restid består bara av en snabbdusch och frukostyoghurt.

När jag kom till Bangalore i januari minns jag att min hyresvärdinna Ingegerd sa att livet för utlänningar här i Indien inte är så lätt som det verkar. På ytan är det en lyxtillvaro: många har flera egna anställda i hushållet – personal som städar, diskar, kör din bil, vaktar ditt hus. Jag hade svårt att förstå att det skulle vara något annat än fullkomlig lyx att leva så.

Men faktum är – och detta låter säkert konstigt för alla som inte bott i Indien – att om jag skulle kunna byta ut livsstilen här mot den enkla, smidiga gör det själv-livsstil vi har i Sverige skulle jag inte tveka en sekund! Även om Geetha, som jobbar hos Ingegerd och Rumi, har varit jättegullig och hjälpt mig hålla i ordning i mitt rum (jag är stökig av mig), kokat te och blivit en vän och trevligt sällskap alla dagar jag jobbat hemma.

För visst är det skönt att slippa handtvätta mina kläder, men jag skulle mycket hellre göra det själv i maskin. Det blir bättre resultat och ingen behöver slita ut sin rygg med det tunga arbetet.
Samma sak med disken – jag föredrar diskmaskinen i min lägenhet i Stockholm framför att någon annan står och diskar mina tallrikar.
Någon chaufför har jag inte haft, men jag tycker det är mycket skönare att kunna cykla, ta tunnelbana och bussar än att fastna i trafikstockningar överallt, även om jag skulle slippa köra själv.

Det är egentligen bara två saker jag skulle vilja behålla av livsstilen här: att slippa stryka och städa! Och det går ju faktiskt att ordna hemma också, fast det är dyrare. De extra pengarna betalar jag gärna om det innebär att alla människor i landet där jag bor har mat att äta, möjlighet till utbildning och bra sjukvård.

De flesta västerlänningar uppfostras med att alla människor är lika värda. Så är det inte i Indien, där många har en mer gammalmodig syn på anställda som tjänare.
Därför har jag förstått att man gärna jobbar för en utländsk familj här. Västerlänningar behandlar sina anställda bättre. Och många utlänningar jag har träffat här har haft svårt att vänja sig vid att ha personal.

Ta till exempel chaufförerna. De hämtar sina kunder/chefer varje morgon och kör dem till jobbet. Sedan sitter de allt som oftast och väntar hela dagen i ett garage. Om inte deras kund är gift, då kör de förmodligen omkring frun (det är vanligast att kvinnan är medföljande här i IT City) under dagtid.
På kvällen kör de hem kunden igen. Inte sällan arbetar chaufförerna även lördag-söndag, och kan sitta och vänta till midnatt utanför krogen både fredag och lördag kväll.

När jag kom tyckte jag, liksom många med mig, att detta verkade helt omänskligt. Hur kan man jobba så? Vad är det för slaveri? Och jag tycker fortfarande inte att det är någon bra arbetssituation. Men man bör hålla två saker i åtanke:
Dels kan de flesta chaufförer sova, titta på video (vissa har det i bilen) eller umgås med andra chaufförer de timmar de väntar. De kan ha det ganska trevligt.
Dels, och det viktigaste: i Indien är detta ett bra jobb. En chaufför tjänar dubbelt så mycket som tex ett hembiträde eller en fabriksarbetare. Och han (för det är alltid en man) behöver inte utföra tunga, slitsamma fysiska arbetsuppgifter.

Så även om det fortfarande kan skära i hjärtat ibland så får man acceptera att det är, relativt sett, en bra situation som chaufförerna här har.

Samma sak med de som arbetar som hembiträden. Jämfört med många människor i Indien har hembiträden, vakter och andra som arbetar för utländska familjer både en bra arbetssituation med mänsklig behandling av chefen, och en hygglig lön. Som västerlänning jämför jag med mig själv och tycker det är hemskt att se så lite frihet de har och så små valmöjligheter man får med ett sådant liv.
Men återigen: i perspektivet att de lever under indiska villkor är det okej. Även om det inte alltid hjälper att tänka så – när jag ser vakten Mr Shankar som verkar jobba nästan dygnet runt i lägenhetshuset jag bott tycker jag väldigt synd om honom och hans familj för att de måste ha det så här. Samtidigt känner jag respekt för att han utför sitt arbete så fantastiskt fint och vänligt trots de tuffa arbetstiderna. Och som sagt – i Indien har han det relativt sett bra.

Det ska bli skönt att komma till ett land utan tiggande barn på gatorna, utan kåkstäder och med gratis utbildning (något som faktiskt är helt fantastiskt!). Även om verkligheten här tyvärr inte försvinner bara för att jag inte ser den.

Jag kommer att sakna…

myllret och färgerna, vänligheten, vännerna, restaurangerna, dansglädjen, priserna. Och framför allt – utvecklingen, att det händer så mycket så snabbt.

Jag kommer inte att sakna…

krånglet, dåliga kommunikationer, trafiken.

Men innan jag landar mitt i den ljumma svenska sommaren (man kan ju alltid hoppas) ska jag tillbringa ett par nätter i svettiga Bombay.