Om några timmar börjar sista natten i Bangalore för den här gången. Igår sa jag hej då till Bangalores nöjesliv med stil: Jag och mina vänner var inbjudna till superlyxiga Leela Palace, Indiens bästa affärshotell, via vår vän Mathieus flickvän Kunj som jobbar där. Tillsammans med Leelas affärskunder bjöds vi på mingel, buffé och föreställningen Murder on the Menu. Härligt! Vi fick en underhållande pjäs och massa drinkar, vin och god mat i väldigt exklusiv miljö. Indien kan vara grymt sunkigt, men den lyx du hittar här är samtidigt av ett slag du inte kommer i närheten av i Sverige.

Idag har jag handlat ett par presenter och ölfikat lite, och strax ska jag äta middag på trevlig restaurang med Ingegerd, Rumi och Vahid. Imorgon flyger jag till Bombay för tre nätters stop-over, sedan far jag vidare till Stockholm via London på torsdag. Landar kl 00.30 natten till fredag. Ska bli härligt att komma hem, även om det känns väldigt overkligt. Fem månader är det längsta jag varit borta från Sverige. Jag tror att det blir en liten kulturchock.

Men allt detta är egentligen helt ovikigt i skuggan av det stora som hänt: Min iPhone har gått sönder. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Nedre halvan av pekskärmen har slutat fungera och jag måste försöka få den utbytt ASAP. Kan varken ringa, surfa, skicka sms eller ens ta emot samtal! Det känns som ett svek.

Kulturskillnaderna Indien-Sverige går genom alla livets områden. Idag var jag hos frissan och passade även på att få en ansiktsbehandling. (För er som bor i Bangalore och läser detta kan jag rekommendera Cut’n Color på Wood Street, som Lena Falk tipsat mig om.)

Bland de skönhetsbehandlingar du kan få i Indien, men som man sällan ser i Sverige, finns hudblekning, borttagning av solbränna och ”trådning” av ansiktshår. (Trådning är när man genom att snurra en sytråd drar loss hårstrån från tex ögonbryn, haka, överläpp. Har provat tråda ögonbrynen och det gör ont.)

Däremot har jag inte sett nånstans där jag kan färga mina nordiskt genomskinliga ögonfransar.

Just detta med att göra sin hud ljusare är en stor grej inom skönhetsvården här. Solskyddsprodukterna har ofta så höga faktorer som 50-60. Och tittar man efter skönhetsprodukter i butikshyllorna är det fullt av blekningsmedel. Det är fint att vara blek. Själv använder jag Lancomes brun utan sol, en produkt jag inte har sett här. Att man aldrig kan vara nöjd.

Jag har de senaste dagarna haft en förkylning. Ingen särskilt farlig förkylning – skrovlig röst, lite nästäppa, mos i huvudet och så idag en del hosta.  Högst normalt alltså, det händer de flesta svenskar någon gång om året.

Men för de indier jag har i min närhet verkar det vara ganska allvarliga symptom.
Oj, du är sjuk, säger de.
Ja, säger jag, jag är förkyld.
Har du varit hos läkaren?
Nej, svarar jag, det är bara en förkylning.
Men du borde gå till läkaren.
Nej då, säger jag, det är en förkylning. Den går över om några dagar.
Men äter du medicin?
Nej, ingen medicin.
Du borde ta medicin. Ska du inte gå till läkaren?

Och jag har faktiskt skaffat medicin, fast något helt annat: Jag har på Ingegerds inrådan köpt en avmaskningstablett att ta när jag kommer hem. Bara tanken på att det skulle kunna bo en mask i min mage gör att jag vill svälja den bums.

Nu är det en vecka kvar till hemfärd! Det känns overkligt, lite läskigt men också härligt. Två månader drygt blir jag i Sverige. Jag har svårt att föreställa mig hur det kommer kännas att vara på svensk mark igen. Socialt känner jag mig rätt bra uppdaterad på vad som hänt hemma eftersom så många använder Facebook, MSN och Gtalk. Och så lite Skype, fast jag måste erkänna att jag ringt hem extremt lite – förlåt!

I helgen har Karnataka hållit första omgången delstatsval, då bland annat huvudstaden Bangalore röstade. Jag har inte läst särskilt mycket om vilka som är valets stora frågor – dels för att jag inte varit i Bangalore så mycket de senaste två månaderna, men också för att det inte verkar ha skrivits särskilt mycket. Jämfört med svensk valbevakning har det varit magert.

Det jag snappat upp av vänner och tidningar är iallafall att

– det mest är de fattiga som röstar. Många i medel- och överklassen tycker det är lite pöbelaktigt att gå och rösta. Men i fattiga områden stod folk tålmodigt och köade, skrev en tidning i morse. Valdeltagandet ser ut att ha varit ca 60 procent i denna första omgång, i de bättre områdena bara kring 40 procent.

– efter förra valet skapade två partier på motsatta flanker en ohelig allians. De kom överens om att styra staten sex månader i taget. Resultatet blev flopp – de turades om att annulera varandras beslut. Centralstyret i Delhi gick in och tog makten, sen dess har det inte funnits någon lokal regering här. Men nu ska det förhoppningsvis gå bättre.

Bangalore har varit nyktert torsdag, fredag och lördag. Det har inte sålts någon alkohol, varken på barer, restauranger eller i butikerna. Anledningen är tydligen att politiker har för vana att dela ut alkohol i fattiga områden mot att befolkningen går och röstar på dem. De kan även dela ut kläder eller tex lova att alla i området ska få varsin tv-apparat om deras parti vinner. En vän berättade att hans chaufförs facklige ledare ska få tiotusentals kronor om ”hans” parti vinner eftersom han uppmuntrat alla chaufförerna att rösta på dem.

För att hindra politikerna att muta de röstande med sprit förbjuder man alltså alkoholförsäljning under valet. Men det verkar inte ha hjälpt: tidningen Bangalore Mirror presenterade igår statistik som visade att dagarna efter att alkoholförbudet annonserades, vilket var redan i mars, ökade försäljningen kraftigt. Det verkar alltså som att partierna bunkrade upp istället. Någon har ntill och med avslöjats med ett stort lager.

Tyvärr var det ingen som ville muta mig och mina vänner med sprit igår så vi fick dricka vatten till middagen. Vi frågade om det inte gick att få varsin öl lite diskret – det mesta brukar gå att ordna. Men vi fick till svar att polisen varit där och satt hänglås på spritförrådet!