När jag för några månader sedan hade utstått en osedvanligt långdragen och de två sista timmarna ganska tråkig intervju beklagade jag mig för min mamma. Jag berättade att intervjupersonen aldrig slutade prata, att han satt och malde på om sin verksamhet i det oändliga. Att han tvingade mig att förstå allt in i minsta detalj och att jag fick sitta där med glänsande ögon och lyssna uppmärksamt.
Min mamma svarade då mycket klokt:
”Du var kanske den första som lyssnade på honom med glänsande ögon på mycket, mycket länge.”
Nuförtiden försöker jag tänka på det när jag gör intervjuer. Att jag är kanske den första som lyssnar på dig med glänsande ögon på mycket, mycket länge. Och jag försöker att inte göra dig besviken.
Marianne är smart!
Och du med som minns och använder dig av tanken att det är just så det kan vara. Att någon äntligen får bli lyssnad på.