Jag har de senaste dagarna haft en förkylning. Ingen särskilt farlig förkylning – skrovlig röst, lite nästäppa, mos i huvudet och så idag en del hosta. Högst normalt alltså, det händer de flesta svenskar någon gång om året.
Men för de indier jag har i min närhet verkar det vara ganska allvarliga symptom.
Oj, du är sjuk, säger de.
Ja, säger jag, jag är förkyld.
Har du varit hos läkaren?
Nej, svarar jag, det är bara en förkylning.
Men du borde gå till läkaren.
Nej då, säger jag, det är en förkylning. Den går över om några dagar.
Men äter du medicin?
Nej, ingen medicin.
Du borde ta medicin. Ska du inte gå till läkaren?
Och jag har faktiskt skaffat medicin, fast något helt annat: Jag har på Ingegerds inrådan köpt en avmaskningstablett att ta när jag kommer hem. Bara tanken på att det skulle kunna bo en mask i min mage gör att jag vill svälja den bums.
Nu är det en vecka kvar till hemfärd! Det känns overkligt, lite läskigt men också härligt. Två månader drygt blir jag i Sverige. Jag har svårt att föreställa mig hur det kommer kännas att vara på svensk mark igen. Socialt känner jag mig rätt bra uppdaterad på vad som hänt hemma eftersom så många använder Facebook, MSN och Gtalk. Och så lite Skype, fast jag måste erkänna att jag ringt hem extremt lite – förlåt!
saknar dig