Igår åt jag för första gången en sizzlar i Indien. Jag beställde en vegetarisk med nudlar och svamp och såg fram emot en fräsch, krispig tallrik med grönsaker och god sås vid sidan av – en sån sizzlar man är van vid från indiska restauranger i Sverige.

In kom ett enormt, fräsande berg av sönderkokta nudlar, kokta ärtor och morötter, mjuka pommes frites och några stora, märkliga bitar kokt kål – allt ihopblandat och täckt av kladdig brunsås.
Jag klarade av att äta typ 20 tuggor, det var fullständigt oaptitligt.

När jag pratade om maten med mitt sällskap vid bordet, två indiska vänner, visade sig att att de aldrig tidigare hade ätit sizzlar! De tyckte det var lika äckligt som jag.

De indiska sizzlars vi äter i Sverige är alltså inte alls indisk mat utan en bluff ! Om än en mycket god sådan.  En av livets små aha-upplevelser.

Det är svårt att göra ett generellt uttalande om servicen i Indien. På sätt och vis är den usel, på andra sätt är den oslagbar. Att sätta fingret på servicen i Indien är lika svårt som att sätta fingret på hela detta land – det är för varierat och för omväxlande för att kunna beskrivas enkelt.

Idag hände dock något som jag tycker illustrerar mitt intryck av servicen här väl.

Jag klev in på ett Café Coffee Day (en kafékedja) i Powai, en flott stadsdel i Bombay. Jag hade tidigare ringt och kollat att deras wifi (=trådlöst internet) fungerade. När jag kom dit frågade återigen en av den tio man starka personalen: funkar wifi? ”Javisst”, blev svaret.

Sätter mig ner. Drar igång datorn. Wifi funkar inte – såklart. Det finns inget nätverk.

Sen tillbringade jag drygt 30 minuter med att först försöka få personalen att förstå vad som var fel, sedan försöka få deras tumme ur för att ringa det help desk-nummer som fanns till wifi-leverantören i Bangalore – för att förhoppningsvis få en instruktion om hur de kunde starta om routern eller dylikt (jag försökte förklara omstart av router för dem, men gav upp).

Hela tiden möttes jag av ett vänligt ointresse. Ingen var sugen på att ta tag i det här. Jag överdriver inte när jag säger att jag frågade minst 20 gånger innan jag slutligen fick svaret att ”ja jag har ringt”, och ”det kanske kommer igång imorgon”.

(Detta är typiskt Indien, ett annat kafé som lovat wifi gav mig för några veckor sedan följande besked med ett varmt leende: ”Sometimes it works, sometimes it doesn’t.” Det är inte så noga.)

Eftersom jag behöver internet för att jobba blev jag frustrerad, men försökte halvhjärtat maskera detta genom att le lite då och då, man kommer liksom ingen vart med att vara arg i Indien – man bör hålla sig framme och ligga på, men inte tappa humöret.

När jag slutligen fick beskedet att inget wifi vankas idag gick jag därifrån. Mot min vana lämnade jag inte ens någon dricks för kaffet och smörgåsen, jag var på dåligt humör. Jag fick ett tips om ett annat ställe som kanske hade wifi, och började gå ditåt. När jag promenerat i några minuter händer det märkliga:

”Madam, madam!”
En ung man anställd på Coffee Day har sprungit efter mig i den fuktiga sommarvärmen i Bombay.
”You left very much money!”
Tydligen har jag av misstag lämnat en femhundring istället för en hundring – vissa 500-lappar är blå precis som hundralapparna. Och denne ärlige kille sprang ut och jagade mig för att kunna lämna växel!
Jag blev superimponerad och ville lämna hittelön på 100 rupier, men han vägrade ta emot pengarna.
Så han fick rätt växel och sprang sen tillbaka igen.

I hur många andra av världens länder skulle detta ha hänt? I Sverige betvivlar jag att nån kaféanställd skulle springa Birger Jarlsgatan ner för att återlämna en femhundring. I Sydamerika skulle de aldrig erkänna att jag lämnat för mycket ens om jag kom tillbaka och påpekade det. I USA hade servitören antagit att det var en ovanligt generös dricks och stoppat sedeln i fickan.

Ibland sträcker sig hjälpsamheten och flexibiliten i indisk service långt utanför förväntans gränser.
Och indisk servicepersonal är faktiskt nästan alltid väldigt vänlig. De är bara inte särskilt effektiva.

Idag var jag hos tandläkaren för en ”cleaning”, vilket innebär borttagning av tandsten. Härligt nog var allt i bra skick och jag fick beröm för gott underhåll trots att jag slarvar med tandtråden. Frågade flera gånger om hon verkligen fått bort all tandsten eftersom det gick så snabbt den här gången, men jag fick intryck att doktor Puja visste vad hon gjorde.

Det allra bästa med tandläkarbesöket var bedövningen. Jag bad direkt om bedövningssalva eftersom jag haft inflammation tidigare och det gjort superont när de varit inne och skrapat och haft sig. Doktor Puja var inte alls snål utan erbjöd en underbar bedövningsspray som luktade och smakade som en väldig ohälosam insektsspray och gav snabb, stark effekt. Och så fort jag ömkade mig lite erbjöd hon påfyllning. Till slut var hela min mun en tung, bortdomnad klump och obehagskänslorna var nästan obefintliga. Så ska ett bra tandläkarbesök vara!
(Räkningen var också bättre än i Sverige, 130 kronor för besöket plus 25 kronor för en röntgenplåt.)

När jag kom hem från Kerala igår väntade ett exemplar av Journalisten på mig. Det var två månader sedan jag adressändrade, men först nu kom det första exemplaret av tidningen hit till Indien. Det är en månad gammalt, dessutom har någon tagit en tugga av tidningen.

Efter en stund upptäckte jag att de missat en rad av min adress på kuvertet. Journalistförbundet har skickat ett brev till ett land med 1,2 miljarder invånare, utan att tala om vilken stad jag bor i. D’oh!

Det är faktiskt ett smärre mirakel att tidningen kom fram, hatten av för Indiens postverk. Och det är en sällsam njutning att läsa svensk journalistik på papper.

En stor kulturell skillnad mellan Sverige och Indien är att det inte är så noga här.

I Sverige är vi måna om detaljerna. Om vi beställer en skjorta med röda knappar förväntar vi oss att skräddaren levererar en skjorta med röda knappar.

I Indien kan skjortan lika gärna levereras med rosa knappar, eftersom de röda var slut och de rosa såg nästan likadana ut.

Men det som verkligen stör det svenska sinnet är att indierna inte förstår varför vi är missnöjda med de rosa knapparna.

För en indier är det helt enkelt inte så noga. So what att knapparna är rosa istället – skjortan är ju fin ändå.
Medan svensken blir irriterad och inte kan förstå varför så enkla instruktioner inte följs.

Idag uppstod ett par sådana situationer när jag skulle köpa nya linser. En indisk optiker tycker nämligen inte att det är så noga med styrkan. Och det är definitivt inte noga med storleken. Äsch, det går bra ändå. ”No problem.”

Som varandes svensk, som varandes rädd om mina ögon och som varandes helt ointresserad av att gå omkring med för stora linser som glider omkring på ögat höll jag inte alls med. Jag var med andra ord en jobbig kund, äventyret tog tre timmar och trots det kom jag hem utan linser.

Men imorgon ska jag hämta mina nya linser. Dock har jag lärt mig att inte förvänta mig att få det jag har beställt.
Alltså åker jag imorgon förmiddag till optikern i tron att det ändå kommer att vara fel storlek på den ask linser som ligger där. Då kan jag bara bli positivt överraskad!
Och so what – är det fel får jag helt enkelt lägga ett par timmar till på att skaffa linser imorgon. Och vad gör väl ett par timmar fram och tillbaka? Det är inte så noga.