I dag ar det internationella kvinnodagen. Har i Indien har jag sett nagra spar:

Pratade med en kompis som jobbar inom BPO-sektorn i Bombay (BPO= business process outsourcing) och han hade pa jobbet igar haft obligatorisk narvaro vid ett antal foredrag av kvinnor som varit framganga i yrkeslivet. Hans hogsta chef ar tydligen en kvinna, kanske paverkar hur det prioriteras.

I tidningen stod det i morse att 26,2 procent av alla foretag (minns tyvarr ej avgransningen, men kan tanka mig att det var borsbolag som raknades) har en kvinna i styrelsen. Forst trodde jag att 26,2 procent av alla styrelseledamoter var kvinnor och blev jatteglad! Men okej, riktigt dar ar vi inte an.

Pa ett lyxhotell i turistorten Mahabalipuram dar jag befinner mig just nu berattade en anstalld att de firat dagen genom att ge gratis drinkar och sma presenter till de kvinnliga gasterna. Och i Bangalore ar det kvinnofest pa det femstjarniga hotellet Taj Residency ikvall dar tjejer dricker gratis fram till klockan nio.

Presenter och gratis drinkar ar alltid kul, men pa natt satt kanns det inte som att det var riktigt sa kvinnodagen var tankt. Typ morsdag fast aven for oss utan barn…

Jag ar sedan lange feminist men tycker att kvinnofragan i Indien overskuggas av det starka behovet att utrota fattigdomen. Men om man tittar pa den verksamhet som sker med exempelvis mikrolan till kvinnor runt om i varlden, sa tycks det ju som att fattigdomsutrotning och kvinnomakt ofta gar hand i hand.

Nu har jag mitt första besök från Sverige! Nina, en kompis och fd kollega från IDG, är här och hälsar på. Jag har inte kunnat ta helt ledigt från mina uppdrag men försöker semestra och jobba lite parallellt.

Igår stack vi till Chennai, staden som tidigare hette Madras. Chennai ligger på östkusten, i delstaten Tamil Nadu, vid Bengaliska bukten. Visst låter det underbart? Nina letar efter Fantomen men jag är osäker på om vi hittar honom här. Bengalen ligger ju ganska långt norrut. Men kanske har vi sån tur att han kommer hit på ett uppdrag. (Jag lovar att be om en autograf till dig isåfall, pappa!)

Nina har aldrig varit i Asien tidigare men är extremt cool. Hon tycker att trafiken är jobbig i Bangalore men det är hon ju inte ensam om. Här i Chennai är det betydligt bättre – staden är lika stor som Bangalore men vägarna är dimensionerade efter antalet invånare.

För tillfället är jag ensam på hotellet med avsikt att skriva i några timmar – har en hel del deadlines denna vecka. Nina är i tryggt sällskap med vår gladlynte riksha-wallah Tamil som skjutsat henne till en galleria.

Lustigt nog är Alex som jobbar på CIO Sweden (samma tidning som Nina) här i Chennai just nu på en resa med Indiens största IT-konsultbolag, TCS, Tata Consultancy Services. Så igår tog vi några drinkar tillsammans på en bar. Det var inte helt lätt att hitta en normal bar här i Chennai – de vi först hittade var beckmörka källarlokaler där grupper med tystlåtna män satt och söp och tittade på cricket. Efter en kort sväng där hittade vi Bike & Barrel på ett lyxhotell, en trevlig bar som skulle kunna ha legat var som helst i världen. Där firade vi min födelsedag med att bli lite fulla på Kingfisher-öl och drinkar.

Hos Ingegerd och Rumi blev jag firad redan på måndagkvällen. Ingegerd hade fixat en supersmarrig tårta och Geetha hade köpt blommor. Jag blev jätteglad!

Imorgon reser vi vidare till tempelstaden Mahabalipuram. Jag var där med Nina (alltså en annan Nina) för elva år sen men minns inte så mycket, så det blir kul att komma tillbaka.

Förresten besökte vi idag kryptan och katedralen där Jesus lärljunge Tomas tvivlarens reliker sägs vila. Ett väldigt heligt ställe för katoliker. Man fick dock inte se några knotor.

Min pakistanska vän Fatema och jag har känt varandra i tjugo år, men vi har aldrig träffats. Förrän nu. I söndags stack jag hastigt och lustigt till Bombay eftersom Fatema vad där på tillfälligt besök under en spirituell resa/pilgrimsresa i västra Indien.

Fatema och jag började brevväxla när jag var 12-13 år och har hållit kontakten från och till sedan dess. Under tonåren hade vi båda många brevvänner världen över – detta var ju innan internet fanns – men Fatema är den som stått mig närmast och hon och en ungersk vän som heter Adrienn är de enda jag behållit kontakten med. (Och Adrienn träffade jag faktiskt i Budapest förra sommaren!)

1997 när jag och Nina reste i Indien gjorde vi en avstickare till Pakistan och hälsade på Fatemas familj i Peshawar. Fatemas pappa och farbror driver en vapenfabrik där. Det var en jättespännande resa och familjen var supertrevlig. Fatema själv hade vid det laget flyttat till Karachi i södra Pakistan, eftersom hon gift sig med en kille därifrån, så vi fick inte träffas den gången tyvärr.

Men nu var det som sagt äntligen dags. Hur härligt som helst att äntligen ses! Vi käkade på trevlig restaurang i söndags, och i går måndag var vi en sväng på Juhu Beach i Bombay vilket barnen älskade.

Hennes man Murtaza kunde tyvärr inte följa med på resan. Det var Fatemas första resa på egen hand och jag tycker att det var riktigt coolt att hon stack iväg spontant med barnen. Hon är en häftig person, väldigt öppensinnad och varmhjärtad. Och självklart är jag nu supersugen på att åka och hälsa på i Pakistan igen!

Fler bilder finns på Flickr

I dagens pappersutgåva skriver Computer Sweden om hur svenska IT-företag inte längre outsourcar enbart av kostnadsskäl, utan för att man behöver kompetensen.

CS började i fjol använda begreppet ”kompetenskrisen” om den situation vi har i Sverige i dag. En situation där allt färre svenska ungdomar vill jobba med IT och studieplatser gapar tomma samtidigt som företagen skriker efter personal.

Nyheten om att 82 procent av företag i IT- och telekomsektorn har försökt rekrytera personal utan att lyckas är egentligen från förra veckan, då Svenskt Näringsliv publicerade en enkät där de frågat företag om deras rekryteringsplaner för 2008.

– Enkäten visar att globaliseringen av it- och telebranschen inte endast beror på kostnadsjakt utan på brist på kompetens i landet, säger Anne-Marie Fransson på branschorganisationen IT & Telekomföretagen i CS i dag. (Nätversion här)

Det bådar gott för Indien. Just nu är det positivt men lite nervöst i IT-Indien: det går fortsatt uppåt, med 33 procents tillväxt förutspådd för IT- och BPO-sektorerna i år (BPO= business process outsourcing, inkluderar även utlokaliserade call centers) enligt branschorganisationen Nasscom.

Men nedgången i USA påverkar naturligtvis Indien. USA-företag är en stor källa för outsourcing-uppdrag.
Efffekterna är flera:
Dels har flera indiska IT-företag inte nått de vinstsiffror man väntat.
Dels drar företagen nu ner på traktamentena för de IT-proffs som åker till USA för att jobba.
Om det fortsätter blir USA-jobben färre och mindre attraktiva, och det påverkar även köpkraften hos de välbeställda IT-proffsen.

Det som talar för Indien de närmaste åren är att kostnadsbesparingar blir ännu mer intressanta i lågkonjuktur, och att det är här kompetensen finns. I Sverige finns den ju tyvärr inte.