Indier brukar med ganska gott humör, eller snarare kanske galghumor, påpeka att indiska myndigheter är mycket byråkratiska och besvärliga att ha att göra med. Jag håller med – även om jag kanske inte klara av att göra det med fullt lika gott humör. Som journalist med nära förestående deadline kan myndighetskontakterna här bli ganska påfrestande.
Idag skulle jag, för en artikel i morgondagens DN, skaka fram lite snabba siffror på matprisernas utveckling det senaste året.
Siffrorna släpptes för två dagar sedan och alla tidningar har skrivit om det. Men ingen tidning tycks ha publicerat hela listan – så efter en intensiv och långvarig men dessvärre helt resultatlös googling började jag med bävan leta efter själva källan, en myndighet.
Hade detta varit i Sverige hade jag gått in på myndighetens webbplats, klickat på ”pressmeddelanden” och plockat fram det senaste innehållande de siffror jag sökte. Det hade tagit mig 2 minuter.
Men nu var inte detta i Sverige. Det var i Indien. Efter nästan tjugo minuter på myndighetens hemsida kunde jag konstatera att
– det inte fanns några pressmeddelanden publicerade
– den databas över matpriser som fanns på sidan inte fungerade
– det inte fanns några kontaktuppgifter till myndigheten på sajten
– det enda telefonnummer som fanns var en hjälplinje för konsumentfrågor och den kunde man bara ringa om man hade telefonabonnemang hos två specifika operatörer, min exkluderad.
I ett gammalt hederligt sajttest för tidningen Internetworld hade betyget blivit bottenskrap.
Det tog mig ytterligare tio minuter och ett interntips från en indisk kompis innan jag slutligen hittade ett telefonnummer till myndigheten.
Inklusive all Google-research var jag nu uppe i över en timmes nedlagd arbetstid utan att vara en centimeter närmare mål.
Så jag började ringa. Totalt ringde jag sju olika telefonnummer till myndigheten i Delhi. Jag pratade med en Food Officer, många sekreterare, en ”Concerned Officer” som inte alls var concerned, en Secretary Food och gud vet vem innan jag slutligen nådde en kvinna som faktiskt kunde tänka sig att hjälpa mig. Lägg till allt detta att telefonlinjerna här i landet ofta knastrar och försvinner så att man får sätta munnen alldeles nära mikrofonen på sin mobiltelefon och skrika ”I AM A SWEDISH JOURNALIST”. De gånger man kommer fram, alltså – ibland är det tvärstopp på ett visst nummer tio minuter utan att man alls förstår varför.
I vilket fall så sa min nya vän på den indiska myndigheten raskt att jag skulle gå in på hemsidan för att själv hämta informationen direkt ur databasen. När jag påpekade att databasen inte fungerade ville hon ringa IT-support och återkomma.
Ta inte illa upp nu, kära IT-läsare, men detta scenario skrämde mig svårt. Med deadline för en kvart sen vill man ogärna lägga ett ärende till IT-avdelningen, hoppas på att de lagar felet och vänta på att de ska återkomma.
Jag bad henne istället att göra en sökning åt mig i databasen, kopiera och klistra in i ett mejl till mig.
Det gick tyvärr inte eftersom databasen var på en annan dator än mejlen.
Jag försökte säga att hon kunde gå in från det webbgränssnitt hon rekommenderat mig, hon som visste hur det skulle fungera, och mejla uppgifter därifrån, men det gick inte hem. Så istället föreslog jag att hon helt enkelt skulle skicka mig pressmeddelandet som gått ut två dar tidigare. Vilket pressmeddelande? undrade hon. Det om matpriserna….
Efter att jag lovat att mejla information om vem jag är och vem jag jobbar för – inga pressmeddelanden fick lämnas ut utan att registrering av vem som skulle ha informationen – blev jag lovad hjälp.
Så jag väntade. Och väntade. Och ringde igen – möte. Och ringde igen – ”det kommer om fem minuter”.
Och till min stora förvåning gjorde kom mejlet faktiskt! Med precis den information jag bett om och mer därtill. Wow!
Så när ni ser den där lilla grafiken i DN imorgon, några staplar eller kurvor bredvid min text om de stigande matpriserna i Indien – tänk då gärna på att det tog mig nära tre timmar att få fram de där uppgifterna som ser så självklara ut i sammanhanget.
Det här med utrikesjournalistik är inte alltid så där väldigt glamoröst. Men jag försöker tappert tänka som Dalai Lama: nu ska jag dra nytta av detta möte för att lära mig tålamod. För gud vet att det kan behövas här i Indien.
