Salaam Bombay

När jag åker tillbaka till Indien 1 augusti kommer jag att vara baserad i Bombay, eller Mumbai som staden officiellt heter. Jag ska bo i stadsdelen Powai, samma område som Bombays tekniska högskola ligger i. Siddarth, min kille, håller just nu på att leta lägenhet och enligt telefonsamtal idag kan han ha fått tag i en toppenlägenhet – håll tummarna!
Det finns dock ett för mig oväntat hinder i lägenhetsjakten: det är svårt att hyra lägenhet i Indien när man är ett ogift par. Det är mycket ovanligt och inte socialt accepterat att indier flyttar ihop innan de är gifta. Vi hade en fin lägenhet på gång i veckan och ägaren tyckte att vi lät pålitliga. Dock sade ägarens föräldrar nej pga vår relationsstatus, de ville inte låta lägenheten bli ett syndens näste. Och när mamma säger nej lyssnar de allra flesta indiska män. Därför ligger nu Siddarth lågt med min roll och presenterar sig som ensamboende med flickvän på besök då och då.

Jag vet att det är många som är nyfikna på hur mycket det kostar att bo i Indien. Vi kommer att hamna kring 6000 kronor i månadshyra. Då är lägenheten helt omöblerad – vi måste köpa kylskåp, kokplattor samt luftkonditionering själva, plus alla möbler och köksgrejer förstås.

För 6000 kronor i månaden får vi, om allt går väl, en stor trea i ett trevligt område, med tillgång till ”club house” där det finns gym och swimming pool. Ett par restauranger och kaféer ligger fem-tio minuters promenad bort.

Men det är inte som att bo i innerstaden i Stockholm, det sköna cykelavstånd jag har från min lägenhet vid Hornstull försvinner. Det bor omkring 18 miljoner människor i Bombay så staden är väldigt stor och trafiken tjock. Om jag ska resa från mitt blivande hem i Powai till själva stadskärnan i söder kan det ta två timmar i rusningstrafik. Men viktigare än så är att Powai bara ligger tio minuters restid från Siddarths jobb, vilket är en lyx i Bombay. Själv kommer jag att ha ett hemmakontor så min restid består bara av en snabbdusch och frukostyoghurt.