Imorgon har den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire premiär i Sverige. Jag såg den i Indien innan vi åkte. Det är en bra film – se den! Men den har också en lite bitter bismak. Det är inget vidare kul för Indien att den bild som nu reser världen runt är den bild man skäms allra mest för: den av fattigdomen.

Varför älskar den västerländska publiken att se vår misär? frågar man sig i Indien. Själv är man inte lika betagen i att se vardagens lidande på vita duken.

Jag såg ett intressant indiskt debattprogram strax efter premiären där en rad intressanta frågor togs upp. Bland annat diskuterades följande rubriker:
– Why does the west like story of poor?
– Will Bollywood ever showcase Indian Poor?
– Indian Cinema not Reaching Wider audience?

Varför vi i väst gillar historier om fattiga indier beror säkert på flera saker. Ett skäl är sannolikt att det är exotiskt. Ett annat är kanske att det stämmer väl överens med den bild vi har och med våra fördomar. Att se en film om moderna indier i storstad, som lever ungefär samma liv som moderna människor i alla storstäder, är inte lika intressant.

Om Bollywood någonsin kommer att visa upp fattigdomen är en bra fråga. Visst görs det seriösa, bra samtidsskildringar i Indien, men underhållningen är klart dominerande i Bollywood. Det är glitter, glamour, vackra människor och musik och dans.
Ett skäl jag har hört är att den stora gruppen biobesökare är fattiga människor på landsbygden. De går på bio för att under tre timmar bli underhållna och tänka på helt andra, roligare saker än deras egen vardag.
För dem är det inte så lockande att gå på bio och se andra fattiga människors misär. Man vill resa i fantasin, njuta och glädjas.
Detta stämmer säkert, även om jag tycker att det rimligen borde finnas ett visst intresse för filmer med igenkänning och viktiga budskap även i denna grupp.

Varför indiska filmer inte når en större publik utomlands var den tredje frågan. Slumdog Millionaire är ju ingen indisk film. Som intern affärsangelägenhet för Bollywood är frågeställningen intressant. De vill såklart nå ut mer, inte bara för att sprida en annan bild av Indien utan också för att tjäna pengar.
Själv tror jag inte att de klassiska indiska Bollywood-filmerna kommer att få någon jättepublik utomlands. De orealistiska berättelserna, svulstiga dansscenerna och det ofta överdramatiska agerandet ligger alltför långt ifrån våra filmpreferenser. Däremot kan och borde kvalitativa indiska samtidsskildringar spridas. Kanske kan Slumdog Millionaire hjälpa till att öka intresset för dessa filmer.

Reaktionen i slumområdena
Hur har då reaktionen från de fattiga Bombaybor som skildras i filmen varit?
Vissa tidningar har rapporterat att folk i slumområdena är förbannade. ”Vi är inga slumdogs! Åk hem!” har man skrikit i något område. Andra tidningar rapporterar att folk i slummen inte bryr sig och vet knappt att filmen finns. Ytterligare andra säger att de är stolta över att deras område skildras i en berömd film.
Som så ofta i Indien är det snudd på omöjligt att dra några generella slutsatser, det finns lika många åsikter som det finns människor.

Men en sak är iallafall klar: Slumdog Millionaire är inte någon odelad succé för Indien. Slummen och fattigdomen är inte den bild man vill sprida av  landet. Och även om fattigdomen och slummen i allra högsta grad finns där och inte ska sopas under mattan, tycker även jag det är tråkigt att vi ofta inte får se mer än så.

PS: För den som är intresserad att läsa mer om Bollywood rekommenderar jag journalisten Pär Janssons bok Bollywood- Indiens drömfabrik. Men tyvärr måste man leta på bibliotek eller antikvariat, för den är definitivt slut i lager enligt Bokus.

Dhobi ghats i Bombay – världens största utomhustvätteri. Här utspelar sig en av de mest dramatiska scenerna i Slumdog Millionaire. Scenen skildrar upploppen på 1990-talet, då grannar mördade grannar i slummen.

I dag har jag varit med om något av det mest indiska som finns: bröllopsshopping.

Jag gifter mig på torsdag med Siddarth, som kommer från Bangalore. Igår flög vi ner för att fixa inför bröllopet. Och det har börjat intensivt: på förmiddagen i dag besökte jag för första gången Siddarths föräldrahem i Bangalore. Enligt indisk tradition bor man i storfamilj och vanligen i makens hem. Så detta är det hus som jag och Siddarth förväntas dela med hans föräldrar (och eventuellt även bror + fru + dotter) när vi bor i Bangalore. Ett stort och fint hus med en våning för varje kärnfamilj och härliga balkonger.

Efter lite umgänge, presentöppning och chai stack vi ut för att köpa bröllopssaris. I Indien gör man gärna saker i grupp och således bestod shoppingtruppen av mig, Siddarth, Siddarths pappa, Siddarths mamma, hans faster och kusin Shilpa.

Jag behöver två saris till bröllopet, eftersom de har stuckit in en extra ceremoni på morgonen. (Siddarth försöker streta emot expansionen av bröllopsceremonierna, men lyckas inte så bra.)
Sarin jag ska ha på morgonceremonin blev en grön, traditionell sydindisk sari i lite tjockare siden.
”Huvudsarin” som jag ska ha resten av dagen blev en vacker mörkröd sari i sidencrepe.

Ovanpå detta köpte vi en vacker thali, ett halsband i guld och svarta stenar som indiska kvinnor brukar få av sin man när de gifter sig, och som de sedan ska bära varje dag livet ut. Det är alltså motsvarigheten till våra vigselringar.

Bifogar en bild på en thali. Tyvärr kan jag inte visa hur min thali ser ut eftersom jag kommer att få den i gåva av Siddarth först vid bröllopsceremonierna.

Efter att dessa stora köp var avklarade köpte vi även ett set med två tåringar, vilket tydligen är obligatoriskt, samt ett set med två ankellänkar. Dessa smycken ska vara i silver, för man har bara silver på fötter och anklar.

Det som återstår nu är att köpa hårda armband i glas, vilket är lite bökigt eftersom mina händer är ett par storlekar större än indiska kvinnors. Dessutom behöver vi sy upp matchande blusar till sarisarna och köpa underkjolar till desamma.
Sen ska vi även köpa presenter till en del av Siddarths släktingar – man inte bara får presenter vid indiska bröllop, man ska ge också. Men detta, liksom alla andra bestyr med vigseln och lunchen efteråt, fixar Siddarths snälle pappa.

Indien är ökänt för sin bakterieflora, och väldigt många turister blir magsjuka här. Men det går absolut att undvika att åka på en ”Delhi belly”.

Nästa vecka får vi storfrämmat från inte mindre än 17 svenskar som ska vara med på mitt och Siddarths bröllop! Inför detta besök publicerar jag nu mina bästa tips för att klara magen. Det är en tuff lista – men om du är här på ett kort besök och verkligen inte vill lägga tid på att vara magsjuk är de bra att följa.

* Tvätta händerna innan du äter något. Alla restauranger har ett tvättställ för gästerna, fråga efter ”hand wash” ifall de inte har toalett. Förhoppningsvis, men långt ifrån alltid, har de även tvål.

* Ha alltid med dig en antiseptisk handtvätt. Det är en liten flaska som bland annat säljs på svenska Apoteket för omkring 50 kronor. Om det inte finns tvål är detta en utmärkt ersättning.

* Om du snusar, knaprar tuggummin eller på annat sätt vidrör munnen regelbundet, tvätta händerna eller sterilisera dem med handtvätt innan du börjar pilla.

* Ät bara på restauranger som ser hyfsat rena och fräscha ut. Använd ditt sunda förnuft.

* Undvik gatumat. Om du absolut vill testa, se till att äta enklare saker där inte så mycket kan gå fel, till exempel stekt bröd. Kolla även hur det ser ut kring gatuståndet, för många gatuståndskockar har varken tillgång till en toalett eller någonstans att tvätta händerna efter de gjort sina behov. (Bakteriell dysenteri smittar genom avföring, och det är ingen rolig sjukdom.)

* Ät ingenting där du kan få i dig kranvatten, exempelvis färska och skölda grönsaker. Om du äter exempelvis raita (en smarrig yoghurtmix), fråga vad det är för vatten den är blandad med. På sämre ställen är det alldeles säkert kranvatten, så undvik.

* Om ditt glas är nydiskat och fortfarande innehåller kranvatten, använd en servett för att torka ur vattnet.

* Skäms inte för att torka av din tallrik med en servett innan du äter, ifall den är dammig eller smutsig. På bättre ställen kan du be om en ny.

* Te och kaffe brukar vara okej, eftersom vattnet kokats.

* Glass och liknande efterrätter är OK på bättre ställen, men undvik det på enklare ställen. Det är ofta strömavbrott och sannolikheten att frysvarorna slängs efteråt är väldigt liten.

* Om du får in kall eller ljummen mat på restaurang, skicka tillbaks den. Maten ska vara färsk och nyligen upphettad så att alla bakterier har dött.

* Undvik drinkar med is i, om det inte är på ett tjusigt ställe eller på ett turisthak. Fråga isåfall vilket vatten isen är gjord på. Mineralvatten eller filtrerat vatten är okej.

* Borsta tänderna i mineralvatten.

Var detta för mycket?
Håll då dessa två, enkla råd i åtanke så klarar du dig rätt långt:
– tvätta händerna före måltider.
– inget kranvatten in i munnen.

Om man är i landet längre tid kan och bör man såklart börja leva normalare. Jag följer själv inget av mina råd längre – utom att jag undviker skitiga restauranger och gatumat, den brukar min mage tyvärr inte klara.

Hela hösten har jag svettats i vår icke-luftkonditionerade lägenhet. Alla sa åt mig att oktober är värst – det är som en extra sommarmånad, som ligger mellan monsunen och vintern.
Oktober gick och november kom. Inte sjutton blev det svalt.
November gick och december kom. Inte sjutton blev det svalt.
Jag åkte till Sverige – där var det djäkligt svalt.

I mitten av december fick jag höra att Bombay äntligen kylts ner. Nu var vädret behagligt. Äntligen!
Kring nyår kom jag tillbaka. Åh, vad skönt det var! Vi lagade mat i vårt kök, som inte längre var 34 grader varmt. Vi slapp myggen om natten eftersom vi inte behövde sova med fönstrena vidöppna. Jag kunde sitta hemma och jobba utan att vara konstant klibbig. Jag gick ut dagtid utan att bli helt svettig. Och jag kunde ha mina långbyxor på mig igen, iallafall om kvällen.
Det var en sann njutning!

Tyvärr blev lyckan kortvarig. I år varade vintern i 4 veckor.  4 veckor, varav jag var här i 2. Det är nästan så att jag får en liten tår i ögat. Nu är det 33 grader igen, 31 grader inomhus och jag sitter och svettas i soffan.
Jag konstaterar att säsongen 2008-2009 var fyra av femtiotvå veckor i Bombay behagliga. Det är mindre än 8 procent av tiden.
Jag ska tänka på detta varje gång vi fryser i Rumänien. Även om jag säkerligen kommer sakna solen.

Jag har nyss checkat in på mitt hotellrum i Hong Kong.
Det är billigt: 300 kronor natten. Men det är inte jättefräscht.

Mitt rum är smalt med en säng, ett litet skåp, en skoltavla för barn (?), en väldigt liten och smutsig tv, flammiga lakan, ett inbyggt bås med toa och Stockholmsdusch, samt ett fönster täckt med silverpapper.

När jag forcerade fönstret för att spana in utsikten upptäckte jag två saker:
1) Mitt fönster vetter mot ett mycket litet rektangulärt utrymme där fyra höghus möts.
2) En binda har slängts ut genom ett fönster och hamnat utanför mitt. Den är tyvärr använd.

Inser nu att det behövs en ny kategorisering av resenärer.
Det finns redan ett begrepp som heter flashpackers – vilket är backpackers som blivit äldre och börjat resa med högre komfort.
Men det behövs också ett uttryck för oss som reser i jobbet, men ligger långt från Business Class.
Mitt förslag är Business Trash.

Begreppet känns extra motiverat när jag öppnar det lilla klädskåpet och hittar en hårtork samt en tom liten kondomförpackning.

Men vad gör väl det när det finns wifi…!

I övrigt är mitt allra första intryck av Hong Kong att det känns som New York.

I Indien bor det 83 miljoner människor som är lika gamla som jag.

Det finns alltså närmare tio gånger så många 33-åringar i Indien som det finns människor i Sverige.

Jag fascineras fortfarande nästan dagligen över hur väldigt många människor det finns här, överallt.

En vanlig kväll i Haridwar. Den hinduiska ritualen puja utförs vid floden Ganges.