Imorgon har den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire premiär i Sverige. Jag såg den i Indien innan vi åkte. Det är en bra film – se den! Men den har också en lite bitter bismak. Det är inget vidare kul för Indien att den bild som nu reser världen runt är den bild man skäms allra mest för: den av fattigdomen.
Varför älskar den västerländska publiken att se vår misär? frågar man sig i Indien. Själv är man inte lika betagen i att se vardagens lidande på vita duken.
Jag såg ett intressant indiskt debattprogram strax efter premiären där en rad intressanta frågor togs upp. Bland annat diskuterades följande rubriker:
– Why does the west like story of poor?
– Will Bollywood ever showcase Indian Poor?
– Indian Cinema not Reaching Wider audience?
Varför vi i väst gillar historier om fattiga indier beror säkert på flera saker. Ett skäl är sannolikt att det är exotiskt. Ett annat är kanske att det stämmer väl överens med den bild vi har och med våra fördomar. Att se en film om moderna indier i storstad, som lever ungefär samma liv som moderna människor i alla storstäder, är inte lika intressant.
Om Bollywood någonsin kommer att visa upp fattigdomen är en bra fråga. Visst görs det seriösa, bra samtidsskildringar i Indien, men underhållningen är klart dominerande i Bollywood. Det är glitter, glamour, vackra människor och musik och dans.
Ett skäl jag har hört är att den stora gruppen biobesökare är fattiga människor på landsbygden. De går på bio för att under tre timmar bli underhållna och tänka på helt andra, roligare saker än deras egen vardag.
För dem är det inte så lockande att gå på bio och se andra fattiga människors misär. Man vill resa i fantasin, njuta och glädjas.
Detta stämmer säkert, även om jag tycker att det rimligen borde finnas ett visst intresse för filmer med igenkänning och viktiga budskap även i denna grupp.
Varför indiska filmer inte når en större publik utomlands var den tredje frågan. Slumdog Millionaire är ju ingen indisk film. Som intern affärsangelägenhet för Bollywood är frågeställningen intressant. De vill såklart nå ut mer, inte bara för att sprida en annan bild av Indien utan också för att tjäna pengar.
Själv tror jag inte att de klassiska indiska Bollywood-filmerna kommer att få någon jättepublik utomlands. De orealistiska berättelserna, svulstiga dansscenerna och det ofta överdramatiska agerandet ligger alltför långt ifrån våra filmpreferenser. Däremot kan och borde kvalitativa indiska samtidsskildringar spridas. Kanske kan Slumdog Millionaire hjälpa till att öka intresset för dessa filmer.
Reaktionen i slumområdena
Hur har då reaktionen från de fattiga Bombaybor som skildras i filmen varit?
Vissa tidningar har rapporterat att folk i slumområdena är förbannade. ”Vi är inga slumdogs! Åk hem!” har man skrikit i något område. Andra tidningar rapporterar att folk i slummen inte bryr sig och vet knappt att filmen finns. Ytterligare andra säger att de är stolta över att deras område skildras i en berömd film.
Som så ofta i Indien är det snudd på omöjligt att dra några generella slutsatser, det finns lika många åsikter som det finns människor.
Men en sak är iallafall klar: Slumdog Millionaire är inte någon odelad succé för Indien. Slummen och fattigdomen är inte den bild man vill sprida av landet. Och även om fattigdomen och slummen i allra högsta grad finns där och inte ska sopas under mattan, tycker även jag det är tråkigt att vi ofta inte får se mer än så.
PS: För den som är intresserad att läsa mer om Bollywood rekommenderar jag journalisten Pär Janssons bok Bollywood- Indiens drömfabrik. Men tyvärr måste man leta på bibliotek eller antikvariat, för den är definitivt slut i lager enligt Bokus.
Dhobi ghats i Bombay – världens största utomhustvätteri. Här utspelar sig en av de mest dramatiska scenerna i Slumdog Millionaire. Scenen skildrar upploppen på 1990-talet, då grannar mördade grannar i slummen.