Frilansskribent Lisa Bjerre | IT & Ekonomi

Digital frilansskribent inom IT och ekonomi

Gandhi och Zac O’Yeah

by 1 Comment

En av Sveriges bästa författare är Zac O’Yeah, som jag bokledes blev bekant med under min första Indienresa 1996. Jag hade inte en tanke på att skaffa guideböcker eller på annat sätt förbereda mig när jag åkte till Indien första gången. Jag hade aldrig varit utanför Europa och hade inte förberett mig det minsta på vad som skulle vänta mig. Möjligen att jag växlade till mig några resecheckar. I övrigt konstaterade jag att det skulle vara väldigt varmt i Indien, varför det var bättre att jag köpte kläderna på plats. Jag minns att jag hade en t-shirt med mig och kläderna jag reste i.

Min nyköpta Haglöf blev sex kilo lätt – jag minns att Arlanda-personalen skrattade förvånat när de fick höra att jag skulle vara borta i sex veckor – åkte jag iväg. Jag blev grundlurad, magsjuk som tusan, totalt kulturchockad och älskade varje sekund.

Men med på resan bar jag Zac O’Yeahs guidebok till Indien som jag fått i present av pappa. Det är en fantastisk bok. En personlig guidebok som mer handlar om kultur och människor än om hotelltips och busstider.

Det högsta betyg man kan en  guidebok gav jag året efter, då jag snålpackade min ryggsäck för att åka till Indien igen. Jag sparade på kilona även denna gång, men mitt vältummade exemplar av Zacs Indien-guide var värd varje hekto.

När jag förra året stack till Indien för att bo där ett tag fick jag kontakt med Zac och möjlighet att träffa honom. Jag gjorde en intervju om hans nysläppta bok, Mahatma! eller konsten att vända världen upp och ned.
Jag har fått lämna mitt inbundna ex av boken bakom mig i Indien av bagagemässiga skäl – jag är inte längre lika bra på att packa lätt. Men nu har jag fått tag i ett pocketex som snart lär vara lika tummat som min gamla guidebok.

Nedan är den artikel som mötet med Zac resulterade i, sedermera publicerat i Computer Sweden.

”Gandhi var en bloggare”

En av världens främsta it-nationer grundades av en teknofob. Det är en välkänd sanning om Indien – men den stämmer inte.

– Gandhi hade bloggat och använt Facebook om han levt i dag, säger Zac O’Yeah som i dagarna kommit ut med en ny biografi om Indiens nationalfader Mahatma Gandhi.

Mahatma Gandhi blev under 1900-talets första halva en förgrundsgestalt för Indiens självständighetskamp och landets nationalfader. Han var också en känd teknofob – Gandhi ville återinföra spinnrocken och motarbetade textilindustrin.

I dag är Indien en snabbt växande it-nation. När CS träffar författaren Zac O’Yeah, som lagom till 60-årsdagen av Gandhis död har skrivit en bok om nationalhjälten, är det i landets hektiska it-huvudstad Bangalore. Men Gandhi-experten O’Yeah slår snabbt hål på myten om Gandhi som teknofob. It-nationens fader var ingen bakåtsträvare, anser han.

– Att Gandhi skulle vara emot teknologi är en vanlig missuppfattning. Han var inte emot teknik – han var emot att ta bort arbetstillfällen för fattiga och skapa massarbetslöshet.

Gandhi var tvärtom väldigt intresserad av teknik som var nyttig, berättar Zac O’Yeah. Hans fokus låg på hur man kan få tekniken att tjäna människan, och inte tvärtom.

–  Gandhi hade bloggat och använt Facebook om han hade levt i dag. Det vore konstigt annars. Gandhi gav ut en egen veckotidning där han skrev vad han tyckte och tänkte. Alltså var han i princip bloggare redan på sin tid.

Gandhis oförtjänta rykte som bakåtsträvare har sitt ursprung i att han använde spinnrocken som symbol. Indien hade tidigare haft en stark textilindustri. Men under brittiskt herravälde skickade man istället råvaran till Storbritannien, där fabriker vävde tyger som sedan skickades tillbaka till Indien. På kort tid gick Indien från att vara en av världens största textilproducenter till att betala britterna för förädlingen.

Det ville Gandhi ändra på. Därför uppmuntrade han befolkningen att skaffa sig en spinnrock för att själva spinna tråd och väva sina egna tyger.

– Gandhi hade teorier om allting. Han var en universalmänniska, det var inte bara tjat om andlighet, säger Zac O’Yeah.

I dag pågår en liknande utveckling som den Gandhi drev. Indien har de senaste åren byggt upp en stark it-kompetens genom att genomföra västvärldens idéer till låga löner. Men nu börjar de indiska ingenjörerna satsa på egna idéer istället, och startar företag riktade mot den växande indiska marknaden. Den indiska it-sektorn håller på att skaffa spinnrockar.

Gandhis hade tydliga mål för den indiska ekonomin. Tillsammans med ekonomer tog han fram teorier om hur man bygger en permanent ekonomi, alltså en ekonomi som är långsiktigt hållbar. Ändliga resurser som olja, malm och mineraler kunde enligt Gandhi inte ligga till grund för en ekonomi, då uppstår oundvikligen en kamp om naturresurserna.

– Om vi istället kan lära oss att använda naturresurser som förnyas finns ingen anledning att ha konflikt med varandra. Då kommer världen automatiskt att bli bättre, säger Zac O’Yeah.

Miljö var en central fråga för Gandhi. Han förutspådde redan 1928 de miljöproblem som skulle följa Indien och Kinas välstånd i spåren. ”Gud förbjude att Indien följer efter i den västerländska industrialiseringens spår”, för om Indien ägnade sig åt jämförbar ekonomisk exploatering skulle ”världen skrapas ren som av gräshoppor”, citerar Zac O’Yeah i sin tidigare bok Guru!.

Tecknen på vad som komma skall är tydliga i Indiens svar på Silicon Valley, den sydindiska staden Bangalore där Zac O’Yeah bor sedan sju år tillbaka. It-sektorns enorma tillväxt i Indien – från 26 miljarder kronor till 203 miljarder på sju år – har satt sina spår i it-huvudstaden. Nybyggda kontorsskrapor trängs med tempel och gamla låghus, och trafiken är det stora samtalsämnet. Det har de senaste tio åren blivit näst intill omöjligt att ta sig fram: på gator avsedda för en sömnig småstad färdas nu närmare 7 miljoner människor. Här trängs it-proffs och call center-arbetare med häst och vagn, nyköpta bilar och fler mopeder än vad man kan räkna.

Gandhi skulle ha en enkel lösning på det här, tror Zac O’Yeah.

– Han skulle inte komma med svåra lösningar som att bredda gatorna. Om man spekulerar skulle han kanske istället föreslå att man decentraliserar arbetsplatserna och arbetar hemifrån – distansarbete med hjälp av it-teknik, säger Zac O’Yeah.

FAKTA/ It-nationens landsfader

  • Mahatma Gandhi, eller Mohandas Gandhi som han egentligen hette, trädde under 20-, 30- och 40-talen fram som frontfigur för den indiska frihetskampen. Han betraktas än i dag som it-nationens nationalfader.
  • Gandhi var djupt andlig och ledde frihetskampen med en icke-våldsprincip, han insisterade på att Indien skulle frigöra sig från Storbritanniens kolonialstyre utan blodig revolution. 1947 nådde han sitt mål och Indien blev självständigt. Året efter mördades Gandhi.

Hur blir man ekonomijournalist?

by 1 Comment

Fick ett mejl av den blivande ekonomijournalisten Hanna Näslund. Hon vill ha tips om hur hon på bästa sätt lägger upp sista delen av sin utbildning för att lyckas inom sitt drömyrke: journalist, gärna med inriktning ekonomi.
Det finns helt klart fler än ett svar på Hannas funderingar. Det är inget självklart val. Vore kul om fler ekonomijournalister ville ge Hanna sina bästa råd!

Här är Hannas fråga:

Jag har sedan länge haft som mål att utbilda mig till och så småningom arbeta som journalist. På grund av en rad samverkande faktorer valde jag dock att läsa Ekonomprogrammet i Uppsala, studier som skulle ge mig de behörighetsgivande 60 poängen för Journalisthögskolan i Göteborg men som jag knappast hade för avsikt att slutföra. Nu sitter jag här med två alternativa vägar till en efterlängtad examen, men hur jag än vrider och vänder på det hela så verkar ingenting självklart. Kanske beror det också på att jag ständigt läser, hör och tar intryck av en bransch som verkar erbjuda allt annat än självklara vägar in. Men varför inte fråga en erfaren och livs levande journalist om råd?

Frågan är alltså. Hur gör jag på bästa sätt för att få arbeta med mitt drömyrke?

Alternativen är följande:

1. Som sedan länge planerat läsa Journalisthögskolan i Göteborg (två år, alternativt tre med master. en praktisk utbildning som ska ha bra rykte). Jag har isf utöver detta de kurser jag läst hittills dvs: Statskunskap A, Nationalekonomi A, Företagsekonomi A, Statistik för ekonomer 15 hp, och en introduktionskurs ”Ekonomi, företag och samhälle”.

2. Läsa klart ekonomiprogrammet (1 år kvar) och då ha Nationalekonomi som huvudämne (B och C-kurs inkl C-uppsats). Dessutom jobba ideellt som en av två redaktörer för den Studenttidning (ges i 5000 ex till Uppsalaekonomer) som jag idag skriver sporadiskt för. Därefter läsa en ett-årig masterutbildning i journalistik i Uppsala alternativt annan master.

Det ska tilläggas att jag inte varit på det klara med vilken sorts journalist jag vill bli, men att jag uppenbarligen har ett intresse för ekonomi och absolut skulle tycka att det var oerhört intressant att arbeta som ekonomijournalist. Frågan är bara om den ekonomiutbildning jag har hittills räcker och om jag isf ska satsa på att få en längre utbildning i just journalistik?

Här är mitt svar:

A) I grunden är det viktigast att du gör det som du går igång mest på. Vad får det att pirra i magen? Vad skulle du göra om du visste att du inte skulle misslyckas?

B) Rent strategiskt tror jag båda alternativen är bra. Men ska man verkligen granska det i sömmarna skulle jag överväga tre saker:

1) JMG har, som du också nämner, ett bra rykte. JMG, MKV och JMK är högst rankade skulle jag påstå – men för det påståendet har jag ingen vetenskaplig grund. I vissa regioner är lokala folkhögskolor väldigt väl ansedda, kanske till och med att föredra över högskolorna. Tex anses Skurup ha en mycket bra journalistutbildning, en åsikt som säkert finns i stora delar av landet men som framför allt märks på medier i Skåne.

2) Det absolut viktigaste för en karriär inom journalistiken är erfarenhet. Utbildning kommer i andra hand. Journalist är ett hantverksyrke. Att under utbildningstiden skriva och publicera sig är mycket bra, både för det du lär dig och för att ha arbetsprover att visa upp.

I vikten av erfarenhet ligger också att PRAKTIK är extremt viktigt. Den utbildning du väljer bör ha en längre tids praktik med i kursen.

Sidoinfo: När du gör praktik, se till att du hamnar på en dagstidning. Har du ingen dagstidningserfarenhet blir det svårt att komma in på en dagstidning efter utbildningen. (Förutsatt att du vill skriva – annars ska du skaffa praktik på nyheter i tv/radio, om det är vad du vill jobba med.) Och även om du inte vill jobba på dagstidning värderar nästan alla redaktioner, tidningar och chefer att man arbetat med dagliga nyheter, gärna på en lokaltidning. Eftersom de flesta chefer själva gått den vägen tycker de att det är den bästa vägen att gå.

3) Att kunna säga att du är civilekonom tror jag smäller rätt bra. Det är inte många journalister som har en civilekonomutbildning! Det är en klar konkurrensfördel som ekonomijournalist.

Jag skulle alltså rösta på alternativ 2.

Vad säger ni andra?

Folk läser min bok (en senkommen aha-upplevelse)

by Leave a Comment

Min första bok, Nätdejting – allt du behöver veta, kom ut januari 2008. Jag skrev den tillsammans med dejtingcoachen och matchmakern Marie Hagberg (som för övrigt nyligen börjat blogga).

Eftersom det har sålts ett par tusen exemplar av boken förstår jag ju, rent teoretiskt, att folk förmodligen läst den. Men ärligt talat så har jag haft så fullt upp det senaste året att jag inte tänkt på mycket på boken. Jag lämnade den väldigt mycket bakom mig när manuset (äntligen!) var klart, och Marie skötte all PR och tog alla intervjuer.

I dag behövde jag få tag i en omslagsbild till boken och hittade ingen i mitt eget arkiv. Googlade och hamnade på Stockholms bibliotekssajt. Fann denna skärmdump:

Fem av de åtta exemplar som finns på Stockholms bibliotek är utlånade. En person har varit slarvig och är sen med att återlämna boken.
Nätdejtingboken är förvisso långt ifrån så populär som fantasyförfattaren David Eddings, som ligger på utlåningstoppen.
Men ändå – plötsligt blev det så verkligt. Jag såg framför mig hur nyfikna och vårpirriga singlar sitter i soffan med boken i knät. Läser de ord som jag knattrade ner på min Dell i stugorna på Gotland och i Småland, och under många långa kvällar i lägenheten på Södermalm.
Det känns lite konstigt och ganska coolt. Men framför allt känns det som ett fantastiskt förtroende! Om någon enda person hittar sitt livs kärlek på nätet med hjälp av vår bok var det värt varenda timmes skrivjobb.

E-handelsboken är klar!

by 5 Comments

Efter några svettiga veckor är Urban Lindstedts och min kommande bok ”E-handlarens handbok” färdigskriven. Den ska nu sättas/layoutas och korrekturläsas. Vår vän och kollega Martin Roos gör omslaget, som enligt Urban blir skitsnyggt. Har inte sett det än men Martin är duktig så jag har höga förväntningar.

Det är rätt jobbigt att skriva böcker. Det är kul och otroligt tillfredsställande när det är färdigt, men det tar en jäkla tid.
Med den här boken har Urban dragit ett tyngre lass än jag. Han började skriva på boken för över ett år sedan, men annat arbete kom emellan. För att lyckas fullgöra projektet bad han mig om hjälp. Vi satte oss i höstas ned med det material som fanns, gick igenom synopsisen (en synopsis är en plan över innehållet och vilka kapitel som ska skrivas) och delade sedan upp kapitlen mellan oss.

En bra synopsis är helt nödvändigt när man ska skriva en bok. Man bör redan i planeringsstadiet lägga upp arbetet i så mycket detalj som möjligt. Man behöver noggrannt tänka igenom vilken målgrupp man riktar sig till och vilken nytta man ska erbjuda dem. Naturligtvis blir det en del justeringar i kapitel och upplägg under arbetets gång men att ha en genomtänkt och detaljerad synopsis är guld värt.

Det är också bra att vara två när man skriver en bok. Dels är det både enklare och roligare, ifall samarbetet funkar. Dels får man mer disciplin när man sätter deadlines ihop och har någon annan att ansvara inför.

Man kanske tror att det är lätt att avsätta tid till bokskrivande som frilans, men även för en frilans dimper det kontinuerligt ner andra arbetsuppgifter. Och eftersom man inte får så mycket betalt för att skriva böcker kan det vara ganska svårt att tacka nej till andra, bättre betalda uppdrag. Det är lätt hänt att man skjuter på bokarbetet och helt enkelt inte tar sig tid, eller snarare tar sig råd, att prioritera det.

Att ha en redaktör att bolla med och en deadline för när manuset ska till sättning och tryck hjälper såklart. Urban ger ut vår bok på sitt eget förlag, No Digit Media.  Så han har även fungerat som min redaktör. Urban är en hård och bestämd redaktör som innerst inne är väldigt snäll. Det har funkat utmärkt.
Senast 27 maj är boken ute.

Kan även tipsa om att Urban ger ut ett bra nyhetsbrev om e-handel. Jag brukar hjälpa honom att skriva notiser till det, ett uppdrag jag lär mig mycket på. E-handel är väldigt spännande! Faktum är att jag ända sedan barnsben drömt om att ha en egen butik – kioskägare var ett av mina drömyrken innan jag som åttaåring bestämde mig för att bli författare, vilket senare omvandlades till journalist. Kanske kan jag en vacker dag vara alla tre?

Jarl Alfredius är död

by Leave a Comment

Det kom nyss en väldigt tråkig nyhet. Aktuellts förre nyhetsankare Jarl Alfredius har dött i cancer.

När jag jobbade på Aktuellt blev jag imponerad av Jalle – och riktigt förtjust i honom. Han var inte alls som jag väntat mig.
I SVTs så kallade nyhetshav, där Rapport och Aktuellt ingår, är hackordningen hård. Där finns vassa armbågar, tuffa attityder och inte särskilt många varma leenden när man kommer ny.

Att börja på Aktuellt var som att träda in i en annan värld. Där fanns värme, gemenskap och ett fantastiskt trevligt gäng.
Inte minst Jalle. Jalle var välkomnande, varm, avslappnad och väldigt mänsklig. Trots att han var en av de mest framgångsrika och folkkära journalisterna på SVT hade han mindre choser och mer ödmjukhet än de flesta SVT-journalister. Jalle var en av de mysigaste kollegor jag haft.

SVT har pratat med några SVT-kollegor som saknar Jalle. I artikeln nämner kollegan Pia Brandelius bland annat Jalles sång. Han hade en vacker basröst och satt ofta och sjöng och hummade på nyhetsdesken.  En annan sak flera nämner är Jalles generositet mot kollegor. Och hans värme.

SVT uppmanar även tittare att skicka in sin hälsning.
Tillägg: Här finns nu tittarnas hälsningar till Jalle.

Slumdog Millionaire

by 10 Comments

Imorgon har den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire premiär i Sverige. Jag såg den i Indien innan vi åkte. Det är en bra film – se den! Men den har också en lite bitter bismak. Det är inget vidare kul för Indien att den bild som nu reser världen runt är den bild man skäms allra mest för: den av fattigdomen.

Varför älskar den västerländska publiken att se vår misär? frågar man sig i Indien. Själv är man inte lika betagen i att se vardagens lidande på vita duken.

Jag såg ett intressant indiskt debattprogram strax efter premiären där en rad intressanta frågor togs upp. Bland annat diskuterades följande rubriker:
– Why does the west like story of poor?
– Will Bollywood ever showcase Indian Poor?
– Indian Cinema not Reaching Wider audience?

Varför vi i väst gillar historier om fattiga indier beror säkert på flera saker. Ett skäl är sannolikt att det är exotiskt. Ett annat är kanske att det stämmer väl överens med den bild vi har och med våra fördomar. Att se en film om moderna indier i storstad, som lever ungefär samma liv som moderna människor i alla storstäder, är inte lika intressant.

Om Bollywood någonsin kommer att visa upp fattigdomen är en bra fråga. Visst görs det seriösa, bra samtidsskildringar i Indien, men underhållningen är klart dominerande i Bollywood. Det är glitter, glamour, vackra människor och musik och dans.
Ett skäl jag har hört är att den stora gruppen biobesökare är fattiga människor på landsbygden. De går på bio för att under tre timmar bli underhållna och tänka på helt andra, roligare saker än deras egen vardag.
För dem är det inte så lockande att gå på bio och se andra fattiga människors misär. Man vill resa i fantasin, njuta och glädjas.
Detta stämmer säkert, även om jag tycker att det rimligen borde finnas ett visst intresse för filmer med igenkänning och viktiga budskap även i denna grupp.

Varför indiska filmer inte når en större publik utomlands var den tredje frågan. Slumdog Millionaire är ju ingen indisk film. Som intern affärsangelägenhet för Bollywood är frågeställningen intressant. De vill såklart nå ut mer, inte bara för att sprida en annan bild av Indien utan också för att tjäna pengar.
Själv tror jag inte att de klassiska indiska Bollywood-filmerna kommer att få någon jättepublik utomlands. De orealistiska berättelserna, svulstiga dansscenerna och det ofta överdramatiska agerandet ligger alltför långt ifrån våra filmpreferenser. Däremot kan och borde kvalitativa indiska samtidsskildringar spridas. Kanske kan Slumdog Millionaire hjälpa till att öka intresset för dessa filmer.

Reaktionen i slumområdena
Hur har då reaktionen från de fattiga Bombaybor som skildras i filmen varit?
Vissa tidningar har rapporterat att folk i slumområdena är förbannade. ”Vi är inga slumdogs! Åk hem!” har man skrikit i något område. Andra tidningar rapporterar att folk i slummen inte bryr sig och vet knappt att filmen finns. Ytterligare andra säger att de är stolta över att deras område skildras i en berömd film.
Som så ofta i Indien är det snudd på omöjligt att dra några generella slutsatser, det finns lika många åsikter som det finns människor.

Men en sak är iallafall klar: Slumdog Millionaire är inte någon odelad succé för Indien. Slummen och fattigdomen är inte den bild man vill sprida av  landet. Och även om fattigdomen och slummen i allra högsta grad finns där och inte ska sopas under mattan, tycker även jag det är tråkigt att vi ofta inte får se mer än så.

PS: För den som är intresserad att läsa mer om Bollywood rekommenderar jag journalisten Pär Janssons bok Bollywood- Indiens drömfabrik. Men tyvärr måste man leta på bibliotek eller antikvariat, för den är definitivt slut i lager enligt Bokus.


Dhobi ghats i Bombay – världens största utomhustvätteri. Här utspelar sig en av de mest dramatiska scenerna i Slumdog Millionaire. Scenen skildrar upploppen på 1990-talet, då grannar mördade grannar i slummen.

Bröllopsshopping

by 4 Comments

I dag har jag varit med om något av det mest indiska som finns: bröllopsshopping.

Jag gifter mig på torsdag med Siddarth, som kommer från Bangalore. Igår flög vi ner för att fixa inför bröllopet. Och det har börjat intensivt: på förmiddagen i dag besökte jag för första gången Siddarths föräldrahem i Bangalore. Enligt indisk tradition bor man i storfamilj och vanligen i makens hem. Så detta är det hus som jag och Siddarth förväntas dela med hans föräldrar (och eventuellt även bror + fru + dotter) när vi bor i Bangalore. Ett stort och fint hus med en våning för varje kärnfamilj och härliga balkonger.

Efter lite umgänge, presentöppning och chai stack vi ut för att köpa bröllopssaris. I Indien gör man gärna saker i grupp och således bestod shoppingtruppen av mig, Siddarth, Siddarths pappa, Siddarths mamma, hans faster och kusin Shilpa.

Jag behöver två saris till bröllopet, eftersom de har stuckit in en extra ceremoni på morgonen. (Siddarth försöker streta emot expansionen av bröllopsceremonierna, men lyckas inte så bra.)
Sarin jag ska ha på morgonceremonin blev en grön, traditionell sydindisk sari i lite tjockare siden.
”Huvudsarin” som jag ska ha resten av dagen blev en vacker mörkröd sari i sidencrepe.

Ovanpå detta köpte vi en vacker thali, ett halsband i guld och svarta stenar som indiska kvinnor brukar få av sin man när de gifter sig, och som de sedan ska bära varje dag livet ut. Det är alltså motsvarigheten till våra vigselringar.

Bifogar en bild på en thali. Tyvärr kan jag inte visa hur min thali ser ut eftersom jag kommer att få den i gåva av Siddarth först vid bröllopsceremonierna.

Efter att dessa stora köp var avklarade köpte vi även ett set med två tåringar, vilket tydligen är obligatoriskt, samt ett set med två ankellänkar. Dessa smycken ska vara i silver, för man har bara silver på fötter och anklar.

Det som återstår nu är att köpa hårda armband i glas, vilket är lite bökigt eftersom mina händer är ett par storlekar större än indiska kvinnors. Dessutom behöver vi sy upp matchande blusar till sarisarna och köpa underkjolar till desamma.
Sen ska vi även köpa presenter till en del av Siddarths släktingar – man inte bara får presenter vid indiska bröllop, man ska ge också. Men detta, liksom alla andra bestyr med vigseln och lunchen efteråt, fixar Siddarths snälle pappa.