Indien

Min pakistanska vän Fatema och jag har känt varandra i tjugo år, men vi har aldrig träffats. Förrän nu. I söndags stack jag hastigt och lustigt till Bombay eftersom Fatema vad där på tillfälligt besök under en spirituell resa/pilgrimsresa i västra Indien.

Fatema och jag började brevväxla när jag var 12-13 år och har hållit kontakten från och till sedan dess. Under tonåren hade vi båda många brevvänner världen över – detta var ju innan internet fanns – men Fatema är den som stått mig närmast och hon och en ungersk vän som heter Adrienn är de enda jag behållit kontakten med. (Och Adrienn träffade jag faktiskt i Budapest förra sommaren!)

1997 när jag och Nina reste i Indien gjorde vi en avstickare till Pakistan och hälsade på Fatemas familj i Peshawar. Fatemas pappa och farbror driver en vapenfabrik där. Det var en jättespännande resa och familjen var supertrevlig. Fatema själv hade vid det laget flyttat till Karachi i södra Pakistan, eftersom hon gift sig med en kille därifrån, så vi fick inte träffas den gången tyvärr.

Men nu var det som sagt äntligen dags. Hur härligt som helst att äntligen ses! Vi käkade på trevlig restaurang i söndags, och i går måndag var vi en sväng på Juhu Beach i Bombay vilket barnen älskade.

Hennes man Murtaza kunde tyvärr inte följa med på resan. Det var Fatemas första resa på egen hand och jag tycker att det var riktigt coolt att hon stack iväg spontant med barnen. Hon är en häftig person, väldigt öppensinnad och varmhjärtad. Och självklart är jag nu supersugen på att åka och hälsa på i Pakistan igen!

Fler bilder finns på Flickr

I dagens pappersutgåva skriver Computer Sweden om hur svenska IT-företag inte längre outsourcar enbart av kostnadsskäl, utan för att man behöver kompetensen.

CS började i fjol använda begreppet ”kompetenskrisen” om den situation vi har i Sverige i dag. En situation där allt färre svenska ungdomar vill jobba med IT och studieplatser gapar tomma samtidigt som företagen skriker efter personal.

Nyheten om att 82 procent av företag i IT- och telekomsektorn har försökt rekrytera personal utan att lyckas är egentligen från förra veckan, då Svenskt Näringsliv publicerade en enkät där de frågat företag om deras rekryteringsplaner för 2008.

– Enkäten visar att globaliseringen av it- och telebranschen inte endast beror på kostnadsjakt utan på brist på kompetens i landet, säger Anne-Marie Fransson på branschorganisationen IT & Telekomföretagen i CS i dag. (Nätversion här)

Det bådar gott för Indien. Just nu är det positivt men lite nervöst i IT-Indien: det går fortsatt uppåt, med 33 procents tillväxt förutspådd för IT- och BPO-sektorerna i år (BPO= business process outsourcing, inkluderar även utlokaliserade call centers) enligt branschorganisationen Nasscom.

Men nedgången i USA påverkar naturligtvis Indien. USA-företag är en stor källa för outsourcing-uppdrag.
Efffekterna är flera:
Dels har flera indiska IT-företag inte nått de vinstsiffror man väntat.
Dels drar företagen nu ner på traktamentena för de IT-proffs som åker till USA för att jobba.
Om det fortsätter blir USA-jobben färre och mindre attraktiva, och det påverkar även köpkraften hos de välbeställda IT-proffsen.

Det som talar för Indien de närmaste åren är att kostnadsbesparingar blir ännu mer intressanta i lågkonjuktur, och att det är här kompetensen finns. I Sverige finns den ju tyvärr inte.

I dag, mitt i den tråkiga svenska vintern, drack jag bubbelvin i en swimmingpool. Jag ser på SVT:s vädersajt att det regnar i Stockholm. Här var det en skön, solig dag (som vanligt) om än liiite för varmt kanske. Poolen var möjligen också nån grad varmare än vad som hade varit perfekt, men drinkarna var i gengäld uppfriskande kylda. Vi var några svenskar som reflekterade över hur ni har det där hemma, och ni fick en skål.

Kom igår hem efter en tripp norrut som präglades av byråkrati, religion och trevligt umgänge. Drog också på mig en förkylning – när jag blev varnad för att det var kallt i norr tog jag det faktiskt inte riktigt på allvar. Jag tänkte att det var Indien-kallt, det vill säga under 20 grader.

Men det var riktigt råkallt på nätterna, neråt 5 grader i hotellrummet i Haridwar skulle jag tippa. Så nu sitter jag här med rinnande näsa och rosslig hals och skyller mig själv.

Ett trevligare resultat av resan är att jag nu har fått visumet förlängt till 22 maj då jag åker hem till Sverige över sommaren. Det tog en och en halv dags byråkrati men det gick.

Passade också på att träffa Sarfraz, en trevlig kille från Delhi som jag och Nina lärde känna under vår resa 1997. Han har varit sjukt bra på att hålla kontakten och nu sågs vi alltså igen. Skitkul! Han var lika trevlig som tidigare och håller fortfarande på med sin exportverksamhet av allehanda grejer till Europa.

Fick bo hos trevliga Hanna Sistek, journalist och stringer* för Dagens Industri, som har en härlig takvåning i södra Delhi. Takvåning är i detta fall bokstavligt: hon bor på taket, där det byggts två rum och ett kök. Riktigt fint och ännu härligare när det är varmt kan jag tänka mig.

Frukost med Hanna Sistek i Haridwar.

Hanna och jag åkte på fredagen upp till Haridwar tillsammans. Det var den första stad jag besökte i Indien när jag kom hit 1996 och det var lite nostalgiskt att komma tillbaka. Det är en häftig stad, den ligger nära Ganges källa och många åker dit för att göra puja (helig hinduisk ritual) i Ganges. Stämningen nere vid floden på kvällen var härlig. Hanna och jag gjorde vår puja och förhoppningsvis har vår karma blivit lite lättare att bära i processen.

Vi träffade också en sadhu, en helig man som lämnat sin familj för att leva asketiskt. Han var dock inte så asketisk och kändes inte speciellt helig heller. Han livnärde sig på att blåsa dumma västerlänningar som tror att han kan hela cp-skadade. Det var en otroligt självcentrerad figur som inte nändes fråga vad vi gjorde i Indien, vad vi jobbar med eller ens vad vi heter. Under en och en halv timmes lunch satt han istället och malde på om vilken fantastisk kraft han har i sina händer, hur folk dyrkar honom som en gud och hur han gärna vill bo bra och inte dricka det ofräscha te som serveras i gatustånd.
Till slut sa Hanna, på svenska, att hon inte klarade mer utan att vi måste dumpa gubben. Befriande att höra. När vi således skulle skiljas åt hade vi kanske förväntat oss ett litet hej då, kanske ett tack för maten eller möjligen ett leende iallafall. Men sadhun vände sonika på klacken och gick. Kanske lika bra det.

På tåget till Delhi satt jag sen och funderade över olikheter mellan nord och syd. De flesta av oss tänker ju på Indien som ett land som man kan dra generella slutsatser om. Men det är ett väldigt stort land med många olika språk, kulturer och religioner.

Mellan Bangalore och Delhi är det 190 mil fågelvägen. Det är nästan lika långt som från Stockholm till Nice. Folk ser annorlunda ut – man är mörkare, mindre och mustaschprydd i syd. Folk pratar olika språk: hindi i Delhi, kannada i Bangalore. Det finns också en egen filmindustri i syd, liksom det finns en i öst (kallas ibland för Kollywood efter Kolkata/Calcutta).

Andra skillnader som slog mig var att
– i Delhi kunde jag korsa gatan utan att få en adrenalinkick. Det fanns trottoarer att gå på. Vägarna var breda. Trafiken flöt på. Det fanns fler bilar och färre mopeder. Det fanns allmänna transporter som funkade – tunnelbana!
– det finns cykelrickshaws i Delhi, och i Haridwar. I Bangalore finns bara auto-rickshaws. Cykelrickshaws är dock inte tillåtna i New Delhi som jag förstått det, bara Old Delhi. Jag gillar att åka cykelrickshaws, även om det kanske inte är PK eftersom det är ett sjukt slitigt jobb. Men som Hanna sa – rickshaw-wallahs har iallafall en rickshaw, det är många här som inte har nånting.
– Det finns taxibilar med taxameter som man kan fånga på gatan i Delhi. I Bangalore får man nöja sig med autos, måste man ha bil får man ringa och beställa och betala per timme. Skulle ha varit bekvämt att ha taxibilar här med, fast med nuvarande trafiksituation får man vara glad över att det inte finns fler bilar än det gör.

När jag satt där och plitade på min lilla lapp hojtade plötsligt kvinnan i det indiska medelålders paret bredvid mig på tåget till och drog upp fötterna. Hon och hennes man stirrade på sin bag som hade stått under sätet, och som mannen nu dragit ut. Ytterfacket var öppet och de gestikulerade mot det. Språkförbistringen tog över, det enda mannen fick ur sig var att något fanns där i, och det var ”inte en ödla”. När han ruskade om väskan klättrade en liten, söt mus ut. Ahhh!!! hojtade jag och kvinnan i kör. Sen kilade den iväg längs tåggolvet och vi skrattade lättat. Ska komma ihåg att inte förvara öppna väskor på tåggolv här.

Imorgon åker jag till Bombay för att bevaka NASSCOM Indian Leadership Summit 2008 för IDG-magasinet CIO Swedens räkning och passar även på att göra ett kul knäck för DN Ekonomi. Ska bo hos fotograf Christina Sjögren som jag jobbar med. Det blir trevligt!

* Liten journalistisk ordlista:
En stringer är en frilansjournalist som jobbar utomlands och arbetar på kontraktsbasis för en tidning/radiokanal/nyhetsprogram. En stringer har åkt ut på egen hand och kan ha flera olika uppdragsgivare. En korrespondent å andra sidan är någon som är anställd av medieföretaget i fråga och åker ut på deras uppdrag.
Själv är jag varken stringer eller korrespondent, eftersom jag inte har något bevakningsavtal med någon tidning. Jag är helt sonika frilansjournalist. Det trivs en enkel själ som jag ganska bra med.