Indien

Några vardagssiffror för att illustrera klassklyftorna i Indien:

I lördags shoppade jag en ny behå. Den kostade 1000 rupier – i runda slängar 166 kronor.
En arbetare på teplantage i Munnar tjänar tre sådana behåar i månaden.

I dag betalade jag familjens hemhjälp, Gita, för att hon ska handtvätta mina kläder i en månads tid. Pris 500 rupier, cirka 83 kronor.

I morse kom stryk-mannen och hämtade två av mina skjortor, skjortor som han sedan strök och återlämnade på eftermiddagen. För det fick han mindre än en krona.

Det är lätt att fascineras av att det är så billigt att leva kolonialliv i Indien. Men det är ju alltid nån som betalar för det. Precis som någon betalar för att vi kan köpa så billiga kläder på H&M. Etcetera.

Nu har jag installerat mig i Bangalore. Spännande! Katti åkte hem igår, det blev ett tårfyllt farväl efter en härlig semesterresa. Nu är jag här själv, om än inte särskilt ensam.

Jag bor hos familjen Minocher som består av Rumi från Indien, Ingegerd från Sverige, och sonen Karl som är både svensk och indisk. Familjen är mycket trevlig och pratar både svenska och engelska hemma.

Jag hyr ett trevligt, fullt utrustat rum med mycket hög indisk standard. Varmvattendusch! Läget är otroligt centralt – Ingegerd jämförde det med Valhallavägen. Alla rum vetter mot den lummiga baksidan så den flerfiliga trafiken på ”Valhallavägen”- Cunningham Road – stör inte.

Bangalore har nära 7 miljoner invånare och växer hela tiden. Trafiken har ökat extremt mycket de senaste tio åren och gatorna är inte byggda för dagens trafik. Det är ibland väldigt svårt att ens komma över gatan. Filer används inte, alla fordon kör på det vis som passar just den föraren just nu, för att just han ska komma fortast fram. Det är en enda röra av bilar, bussar, autorickshaws, mopeder, motorcyklar, lastbilar, några vagnar dragna av oxar, ibland en häst och vagn och några kringströvande kor.

Som grädde på moset tutar man konstant i Indien, oavsett om det behövs. ”Här kommer jag.” Resultatet blir en intensiv trafikupplevelse.

Detta i kombination med att trottoarerna är väldigt ojämna – ibland består de av lösa stenar, ibland av knaggliga stigar – gör att det inte är en fotgängarvänlig stad. Men jag kan promenera till de hetaste affärs- och restaurangkvarteren på cirka tjugo minuter och så länge temperaturen är så behaglig som den är nu (svensk sommar ungefär) är det ett ganska skojigt litet äventyr.

Men det bästa äventyret har såklart varit Katti och min suveräna resa i Kerala. Här kommer några glimtar från resan:

Badade gjorde vi i Varkala. Vi hade tänkt stanna i fyra nätter men blev kvar i tio. Det var underbart att koppla av på stranden efter en intensiv höst. (Även om jag tillbringade ett par dagar med att jobba, får erkännas.)
Varkala är en turistort vid kusten där livet är enkelt. Här finns underbara havsbad i höga vågor, mitt livs bästa bad. Här finns ljuvlig indisk mat, lagom kryddad för västerländska smaklökar. Här finns kall, billig öl – serverad under bordet eftersom de flesta restauranger saknar utskänkningstillstånd.
Här finns ett hindu-tempel man kan besöka för att känna sig kulturell mitt i charterupplevelsen: Varkalas strand är ett pilgrimsmål för hinduer eftersom ett dopp renar från synder. (Jag badade säkert i åtta tio timmar totalt så jag hann väl vaska av mig de senaste månadernas eskapader iallafall.) Och här finns vänliga människor, matlagningskurser och oljemassage i ayurveda-stil.
Dessutom är de röda klipporna som byn ligger på makalöst vackra. Ska ni åka på långcharter nästa vinter, strunta i Thailand och stick till Kerala istället! Det har just börjat gå charterflyg till Trivandrum, en timme från Varkala.

Bikini ser man inte ofta i Indien. Indiska kvinnor brukar inte bada, och om de gör det är det med kläderna på. (Det finns såklart undantag – under tiden i Varkala såg vi faktiskt en handfull indiska kvinnor i baddräkt på stranden.)
Men i Varkala var det helt okej för lättklädda västerländska turister att bada och sola. För att inte turisterna ska skrämmas bort av fluktande indiska män finns det vakter på stranden. De patrullerar fram och tillbaka och motar bort indiska män. Indiska familjer som kommer för att bada möter inget motstånd, men de män som iklädda långbyxor och nystruken skjorta kommer för att stirra får vända om.
Det kan tyckas märkligt att inte tillåta människor att gå på stranden i sitt eget land, men turistnäringen är värdefull för Kerala och om indiska män gick omkring och glodde på solbadande kvinnor skulle man få väldigt svårt att slå som turistmål.

Kolonialliv levde vi på en husbåt i Keralas ”backwaters”. Tillbringade ett underbart dygn på en fullutrustad, lyxig båt med sköna stolar, gudomlig mat och luftkonditionerad hytt att sova i. Besättningen bestod av tre personer – varav en var en utsökt skicklig kock – och var otroligt vänlig. Flodlandskapet vi gled fram på var kantat av små hus och kokospalmer. Ett av mina drömlandskap med sköna Apocalypse Now-vibbar.

Vackra berg såg vi i Munnar. Mitt favoritlandskap är odlade, böljande sluttningar och det fanns det generöst med. Kryddor och te odlas i Munnar, framför allt teodlingar såg vi massor av. Magiskt vackert.

Fler bilder och berättelser kommer!

I dag badade jag i havet. Underbart! Hoga vagor och runt 30 grader i bade luft och vatten.

Efter 48 timmars resa kom Kattis och jag hit till Varkala i Kerala, sodra Indien, igar. Varkala ar en badort och ar litegrann som Kanarieoarna fast inte lika tillrattalagt och med betydligt battre mat.  I dagarna har det borjat ga charter hit fran Sverige. Sa det kommer nog att se ganska annorlunda ut har om nagra ar – trots att hotellen nu ar fulla ar det inte sarskilt mycket folk och majoriteten turister ar inhemska.

Resan blev nagot av en strapats eftersom det var dimma i London nar vi skulle lamna Arlanda vid fyratiden dan fore julafton. Sa istallet for att komma fram pa julaftons eftermiddag och ata trevlig julmiddag hos den svensk-indiska familj dar jag ska bo, fick vi vara pa resande fot i 48 timmar. Vi fick 5 timmar pa ett hotell utanfor Heathrow (SAS ar inte sa dumma faktiskt) och nastan lika lange pa ett hotell i Bangalore under resans gang sa vi klarade oss hyfsat bra. Sen checkade vi in pa vart ganska skabbiga hotell har i Varkala och sov i 14 timmar…

Det kanns fantastiskt att vara tillbaka i Indien. Alla minnen kommer forsande tillbaka. Allt fran den branda lukten i trafiken till de sma, smala farbroderna i sina kjolar till mina favoritratter tomato onion raita med parotha-brod och linsgrytan dal.  Den tanke som for genom huvudet nar vi lamnade flygplatsen var: Varfor har jag inte atervant tidigare?

Nagot jag minns alltfor val fran de forra resorna ar de nyfikna blickarna, framfor allt mannens pastridiga stirrande som kan fa en rejal bomullstroja att kannas som en genomskinlig neglige. Men jag minns ocksa att stirrandet inte var lika farligt i syd som i norr och hittills har det varit helt okej. Visst far bikinibrudar en del blickar pa stranden har men pa den mest vasterlandska delen av stranden ar det fa som bryr sig.

I ovrigt ar det ju tre ar sedan tsunami-katastrofen i dag. Aven Indiens kust drabbades men har i Varkala har vi endast blivit paminda om detta av ett slags minnesmarke i sand pa stranden.

Vad galler bristen pa svenska bokstaver i detta inlagg far vi leva med det tills jag aterforenats med min dator om 2-3 veckor. Den finns nu tillsammans med en hel del annat bagage hos den svensk-indiska familj jag ska hyra rum av fran mitten av januari.  Tills dess ar det backpacking i Kerala som galler, i kombination med nagra timmars arbete fran internetkafeer. Tyvarr ar bredbandet har ganska smalt…

Nu har jag fixat ett Stockholmsnummer med Skype och fått mitt nya bluetooth-headset att funka. Den mobila redaktionen är klar att använda!

Med Skype pro-konto kommer jag att kunna ringa Sverigenummer till flat rate från Indien. Det är helt otroligt hur kommunikationen har utvecklats de senaste tio åren. Ip-protokollets inflytande på världsutvecklingen är monumental.

När jag och Nina reste i Indien för tio år sedan gick det ibland 2-3 veckor mellan samtalen hem. Anledningen var att telefonlinorna inte funkade. Jag minns när vi var uppe i Himalaya – i fullt befolkade områden – och kväll efter kväll försökte både faxa och ringa. De få telefonlinjer som fanns var konstant upptagna. Familjen hemma var jätteorolig över att inte höra av oss.

Nu, tio år senare, kommer jag att sitta med min laptop, trådlöst headset och en mobil internetuppkoppling och ringa hur mycket jag vill till Sverige för 2 euro i månaden. Det är helt otroligt. Som Christer Sturmark skrev i en krönika i Computer Sweden för några månader sen: Jorden har blivit platt.

PS: Nya numret är 08-559 25 458. 

Dagens Industri skriver att Ericsson fått en order som inte är jättestor (med deras mått mät: 100 miljoner dollar) men ändå viktig. Det är nämligen det första mobilnät som de ska bygga i Indiens ekonomiska huvudstad Bombay. Deras indiske chef, Sanjeev Aga, verkar ganska frispråkig och vore intressant att intervjua.

I lördagens pappers-DI står det lite mer än på webben. Där läser jag att det nya nätet ska stå klart i maj 2008 och förberedas för 3G, som införs i Indien ”det närmaste året”.

Min plan för surfande i Indien är att ta med det smidiga lilla usb-modem jag köpt av Tre, och surfa med mobilt bredband. En lysande uppfinning.
Jag minns att någon realistiskt lagd person har frågat mig vilken hastighet det mobila bredbandet kommer att uppnå i Indien. Varandes obotlig optimist har jag skjutit den frågan framför mig. Men nu inser jag: det kommer bli långsamt. Kanske sjukt långsamt. De har inte 3G-nät i Indien, hoppsan.

Men – saker och ting brukar ordna sig. Även om det ibland, och kanske särskilt i Indien, kan ta lite tid.