• Skip to main content
  • Skip to footer

Frilansskribent Lisa Bjerre | IT & Ekonomi

Digital frilansskribent inom IT och ekonomi

  • Om Lisa Bjerre
  • Kundcase
  • Författarskap
  • Nyheter
  • Kontakt

Lisa Bjerre

Deckarmanus skickat – check!

2016/06/17 by Lisa Bjerre Leave a Comment

Jag har velat bli författare sedan jag var åtta år gammal. Men så där som det kan bli med drömmar, så har det liksom legat lite i bakhuvudet och skvalpat.
Klart jag ska bli författare, har jag tänkt. Men när det ska ske har varit osäkert.
Först tyckte jag inte att jag hade något att berätta. Senare var jag nog rädd för att misslyckas.

Våren 2012 fick jag tips om en deckarkurs ledd av Sören Bondeson, i förlaget Ordfronts regi. Jag hoppade på och tillbringade två helger med Sören och ett trevligt gäng aspirerande författare.

Först var jag inne på att skriva om vättar under Västerbron.
Sedan skrev jag de första raderna på vad jag trodde skulle bli en vampyrdeckare. Men jag blev nedröstad.
”Det där låter som två manus”, sa Sören. ”Bestäm dig för vilket av dem du vill skriva.”
Vampyren fick vänta.

Sedan dess har jag knåpat på mitt manus, periodvis intensivt, periodvis inte alls. Vad som skulle hända och hur det skulle sluta hade jag från början ingen aning om, vilket jag så här i efterhand inser gjorde processen rätt meckig.
När jag började skriva var min äldste son tio månader gammal. Under de fyra år som gått har jag fått ett till barn, och tagit examen som ekonom. Så det har funnits andra saker som krävt uppmärksamhet. Men jag har fortsatt gå Sörens deckarkurser, fått feedback på mina texter och steg för steg lärt mig hur en deckare kan skrivas.

För det som hänt under dessa fyra år är framför allt att jag har lärt mig hantverket att skriva deckare. När jag drömde om att bli författare hade jag en uppfattning om att skriva böcker var något man antingen kunde, eller så kunde man det inte. Förmågan att skriva skönlitteratur var en medfödd gåva. Och jag var inte säker på om jag hade fått den gåvan. Tänk om jag inte kunde?

Det Sören Bondeson fick mig att förstå på den där första kursen i maj 2012 var att deckarskrivande är ett hantverk. Och ett hantverk är något man kan lära sig. Man blir bättre på det ju mer man utövar det.

Så – fyra år senare. Nu är jag äntligen klar med manuset. Jag skrev slutet för ett år sedan, och har sedan redigerat i ett år.
Ändå är det inte färdigt. Om ett förlag vill ge ut väntar helt säkert minst en till omskrivning.
Tur att jag inte visste det, den där majdagen för fyra år sedan, när jag cyklade iväg till min första deckarkurs.
Då hade jag kanske inte orkat.

Juryarbete för Topp100: Försäkringskassan gör Sveriges bästa sajt 2016

2016/04/05 by Lisa Bjerre Leave a Comment

Under februari och mars la jag en hel del tid på att delta i juryn för Internetworld Topp100, där vi utser Sveriges bästa sajter.
Topp100 firar 20 år i år. Själv var jag med i juryn första gången 2004. Året efter, 2005, var jag med och vann – som medarbetare vid SVT.se:s nyhetsredaktion.

Att vara med i juryn för Topp100 är väldigt roligt, och det är därför jag har återvänt till detta uppdrag så många gånger under de senaste 12 åren. Det är mycket jobb för oss jurymedlemmar – vi researchar hundratals sajter – men allt fotarbete ger utdelning. Man får en intressant överblick över läget i Webbsverige just nu.

Det mest slående i år har varit att kvaliteten på många sajter nu är väldigt hög. Det gör det svårare och svårare att gallra ut vilka sajter som sticker ut och är bäst. Att utse Försäkringskassan till Sveriges bästa sajt var ändå inte svårt. I Topp100 har vi alltid lagt stor vikt vid utvecklingskraft. Och det har Försäkringskassan verkligen visat. Det är ett riktigt turn-around case som på några år har gått från kostsamma IT-haverier till en riktigt bra digital upplevelse, som är till nytta för miljoner svenskar.

1995-2015: 20 års kärlek till internet

2015/12/31 by Lisa Bjerre Leave a Comment

Detta år har jag firat 20-årsjubileum som internetanvändare. Yay!
Våren 1995 fick jag tillgång till internet i Handelshögskolans datasalar och började surfa efter föreläsningarna. Jag minns fortfarande den sida jag använde som startpunkt: en hemsida som tillhörde en kille från Hawaii. Han hette Randy. Det fanns ju inga egentliga sökmotorer då, så jag surfade runt genom att klicka mig vidare från sida till sida. Hemsidorna hade alltid länklistor, faktum var att länklistorna ofta var själva behållningen av hemsidan. Innehållsmässigt kunde det annars vara ganska tunt. Tänk dig att några tusen slumpmässigt utvalda privatpersoner har slängt ihop ett par A4 var om ett ämne de gillar – utan faktakoll eller korrekturläsning – och publicerat dem rakt av. Ungefär så såg utbudet av innehåll ut.

Några månader senare gick mitt internetanvändande i taket när jag äntligen hittade ett chattforum som man kunde ansluta till genom en webbläsare.  Doug’s chat hette sidan, en amerikansk sajt som drevs av en privatperson. Sidan uppdaterades inte automatiskt utan man fick sitta och klicka F5 – refresh – med några sekunders mellanrum för att se vad som skrivits. Jag har alltid älskat att ha kontakt med andra kulturer och hade brevvänner jorden runt under min uppväxt. Så att få direktkontakt med folk från hela världen var en dröm för mig.

Det var en brokig skara som befolkade Doug’s chat, även om de flesta var amerikaner. Åldersspannet var mellan cirka 15 och 60. Någon var brevbärare, någon lärare, många var studenter. Antalet privatpersoner som använde internet för att umgås digitalt var förhållandevis litet 1995, vi var alla nördar i någon mening. En av vännerna från Doug’s har jag fortfarande kontakt med, Ben från Australien. Vi har fortfarande aldrig träffats men idag är vi kompisar på Facebook.

Jag ska inte tråka ut er med detaljer om mina fortsatta internetäventyr (hint: jag upptäckte muddar, om någon fellow nörd vet vad det är.). Men år 2015 har jag använt internet i halva mitt liv.  Jag kallade mig länge för webbnörd. Vi som var med ”från början” hade länge en ställning som underdogs: vi brann för webben, men det var alldeles för få utanför vår cirkel som fattade att nätet var viktigt. Vi blev vana att slåss för webben, och vana att försöka förklara för andra vad man kunde använda nätet till och varför man skulle lägga tid och kraft på det. När jag började som internetjournalist på Sydsvenskan 1998 satt vi i källaren, i ett litet rum bredvid IT-avdelningen. Resten av redaktionen satt tillsammans en våning upp.

Att placera webbjournalistiken i källaren vore otänkbart 2015.  Nu är det mainstream att jobba med internet och det digitala har tagit en central plats i de flesta företag.

För nu är det få som inte ser att vi är mitt uppe i en digitala revolution. Digitaliseringen är den största och mest samhällsomvälvande förändring vi kommer att få vara med om i vår tid. Det som händer nu är av samma dignitet som plogen en gång var för bondesamhället. Och det är fantastiskt kul att få vara med, och att ha fått se det hända från start.
Någon webbnörd är jag dock inte längre – för det är inte längre nördigt att älska internet. Alla älskar internet. Eller kanske snarare: internet bara är.

Blogg100 blev blogg12

2014/03/31 by Lisa Bjerre 2 Comments

Tolfte dagen på utmaningen Blogg100 insåg jag plötsligt att det inte är rätt prioritering just nu att fortsätta blogga varje dag. Jag har en liten bebis som jag vill snusa på, en tvååring att leka med och en bok att skriva. Blogga vill jag också, men inte dagligdags. Fast definitivt oftare än tidigare.

Det var toppen att återuppliva bloggen – ett bra ventilationshål för funderingar kring förändring, kommunikation och livet i allmänhet. Hörs igen.

30 vanor att dumpa

2014/03/30 by Lisa Bjerre Leave a Comment

Nedanstående lista har cirkulerat på Facebook några vändor, men är värd att läsas om då och då.
Jag tror inte på att ha negationer i huvudet – hjärnan jobbar bättre om vi tänker på vad vi SKA göra istället för vad vi inte ska göra. Men som inspiration och påminnelse funkar listan bra.
30 things to stop doing to yourself

Månadens höjdpunkter

2014/03/28 by Lisa Bjerre Leave a Comment

För ett år sedan intervjuade jag Stig Viklund, mental tränare – en inspirerande person med energi som gick rakt igenom telefonluren. Han hjälper idrottare till framgång genom att coacha dem med mental träning.

För mig har mental träning alltid omgivits av mystik. Jag har trott att mental träning är något avancerat, och svårt att både lära sig och utöva. Men det är det visst inte, förstod jag när jag intervjuade Stig Viklund.

I Stigs senaste nyhetsbrev tipsar han om att varje månad lyfta fram ”månadens höjdpunkter”. Han skriver så här:

Stanna upp en liten stund och reflektera kring vilka höjdpunkter som har hänt under den här månaden. Det behöver inte vara några märkvärdigheter – det är du själv som väljer höjdpunkterna. Fira och förstärk gärna de höjdpunkter som du har varit med om.

En sån enkel tankeövning är alltså att utöva mental träning.
Det låter kanske banalt, men tricket med mental träning är inte att övningarna behöver vara speciellt avancerade – effekten kommer av att man gör övningarna regelbundet.

Jag och min man har en vana att gå igenom det gångna året tillsammans varje nyårsafton. Vi skriver ner höjdpunkter, utmaningar och gör en vision för vad vi vill att nästa år ska innehålla.

Att göra detta varje månad, istället för varje år, låter som en bra grej. Jag gillar också tanken att inte bara konstatera, utan att fira höjdpunkterna. (Gärna då på ett sätt som inte innefattar mat…)

Låt oss nu kopplar ihop denna nya vana – att fira månadens höjdpunkter – med BJ Foggs råd om att man ska koppla en ny vana till ett existerande beteende.

Har ni någon befintlig vana, något ni gör en gång i månaden, i slutet av månaden?
Hemma hos oss tänker jag att fredagsmyset sista helgen i månaden kan vara den vanan. När vi sitter i soffan med chipsskålen och ska välja film på Netflix – då kan vi ta några minuter att fundera på månadens höjdpunkter.

”Äta dövar alla känslor”

2014/03/27 by Lisa Bjerre Leave a Comment

Idag såg jag ett TED-talk av forskaren Brené Brown: The Power of Vulnerability.

Brené Brown pratade om hur många av våra känslor har sin grund i vår ”vulnerability”, sårbarhet. Känslor som skam, rädsla eller att inte vara värd att älskas är kopplat till vår sårbarhet. Men det är också lycka, kreativitet, samhörighet och kärlek.

Känslor som skam och rädsla samt bristande självkänsla är jobbigt att hantera. Vi försöker döva dessa upplevelser med alkohol, medicin. Och mat förstås.

Att vi dövar känslor med mat är inget nytt. Men Brené Brown tar resonemanget ett steg längre: Hon menar att när vi äter (eller dricker, eller tar medicin) för att döva de negativa känslorna, dövar vi alla känslor.

Så har jag aldrig tänkt på det tidigare. Stämmer det? Dövar en Marabou chokladkaka även lycka?

Jag har nog alltid känt att ätandet skapat lycka. Att äta har varit både tröst, belöning och distraktion. Jag känner en trygghet och ett lugn i det välbekanta sockerruset. Det är ju därför det är så svårt att göra slut med vanan.
Att det inte är en äkta lycka, det inser jag, men att det skulle döva andra, positiva känslor har jag aldrig tänkt. Har hon rätt?

  • « Go to Previous Page
  • Page 1
  • Page 2
  • Page 3
  • Page 4
  • Page 5
  • Interim pages omitted …
  • Page 23
  • Go to Next Page »

Footer

Intresserad av ett samarbete?

Slå en signal eller mejla – jag berättar gärna mer!
lisa@bjerre.se | 0768-559515

Copyright © 2026 — Bjerre Media AB

• Log in

Foto: Glenn Carstens-Peters