Jag har velat bli författare sedan jag var åtta år gammal. Men så där som det kan bli med drömmar, så har det liksom legat lite i bakhuvudet och skvalpat.
Klart jag ska bli författare, har jag tänkt. Men när det ska ske har varit osäkert.
Först tyckte jag inte att jag hade något att berätta. Senare var jag nog rädd för att misslyckas.
Våren 2012 fick jag tips om en deckarkurs ledd av Sören Bondeson, i förlaget Ordfronts regi. Jag hoppade på och tillbringade två helger med Sören och ett trevligt gäng aspirerande författare.
Först var jag inne på att skriva om vättar under Västerbron.
Sedan skrev jag de första raderna på vad jag trodde skulle bli en vampyrdeckare. Men jag blev nedröstad.
”Det där låter som två manus”, sa Sören. ”Bestäm dig för vilket av dem du vill skriva.”
Vampyren fick vänta.
Sedan dess har jag knåpat på mitt manus, periodvis intensivt, periodvis inte alls. Vad som skulle hända och hur det skulle sluta hade jag från början ingen aning om, vilket jag så här i efterhand inser gjorde processen rätt meckig.
När jag började skriva var min äldste son tio månader gammal. Under de fyra år som gått har jag fått ett till barn, och tagit examen som ekonom. Så det har funnits andra saker som krävt uppmärksamhet. Men jag har fortsatt gå Sörens deckarkurser, fått feedback på mina texter och steg för steg lärt mig hur en deckare kan skrivas.
För det som hänt under dessa fyra år är framför allt att jag har lärt mig hantverket att skriva deckare. När jag drömde om att bli författare hade jag en uppfattning om att skriva böcker var något man antingen kunde, eller så kunde man det inte. Förmågan att skriva skönlitteratur var en medfödd gåva. Och jag var inte säker på om jag hade fått den gåvan. Tänk om jag inte kunde?
Det Sören Bondeson fick mig att förstå på den där första kursen i maj 2012 var att deckarskrivande är ett hantverk. Och ett hantverk är något man kan lära sig. Man blir bättre på det ju mer man utövar det.
Så – fyra år senare. Nu är jag äntligen klar med manuset. Jag skrev slutet för ett år sedan, och har sedan redigerat i ett år.
Ändå är det inte färdigt. Om ett förlag vill ge ut väntar helt säkert minst en till omskrivning.
Tur att jag inte visste det, den där majdagen för fyra år sedan, när jag cyklade iväg till min första deckarkurs.
Då hade jag kanske inte orkat.
Lämna ett svar