Lisa Bjerre

Idag såg jag ett TED-talk av forskaren Brené Brown: The Power of Vulnerability.

Brené Brown pratade om hur många av våra känslor har sin grund i vår ”vulnerability”, sårbarhet. Känslor som skam, rädsla eller att inte vara värd att älskas är kopplat till vår sårbarhet. Men det är också lycka, kreativitet, samhörighet och kärlek.

Känslor som skam och rädsla samt bristande självkänsla är jobbigt att hantera. Vi försöker döva dessa upplevelser med alkohol, medicin. Och mat förstås.

Att vi dövar känslor med mat är inget nytt. Men Brené Brown tar resonemanget ett steg längre: Hon menar att när vi äter (eller dricker, eller tar medicin) för att döva de negativa känslorna, dövar vi alla känslor.

Så har jag aldrig tänkt på det tidigare. Stämmer det? Dövar en Marabou chokladkaka även lycka?

Jag har nog alltid känt att ätandet skapat lycka. Att äta har varit både tröst, belöning och distraktion. Jag känner en trygghet och ett lugn i det välbekanta sockerruset. Det är ju därför det är så svårt att göra slut med vanan.
Att det inte är en äkta lycka, det inser jag, men att det skulle döva andra, positiva känslor har jag aldrig tänkt. Har hon rätt?

Tredje dagen med två barn hemma. Som nybliven tvåbarnsmor är jag inte van vid att två små, otåliga människor kräver min uppmärksamhet och hjälp samtidigt. Dessutom har framför allt den ene varit febrig och inte på världsrekordbäst humör. Vilket inte jag heller har, denna eftermiddag, ska erkännas. Trött nu.

När man är trött är det svårt att förändra sitt beteende. Att avstå från den där chokladkakan, cigaretten, alkoholen eller vad det nu är man tampas med – det är lätt när man är på topp. Det är när tröttheten, motgångarna, obalansen slår till som man visar färg.

Min färg är just nu ljusbrun och vit. Som ett Big Pack Ischoklad.

Läser en artikel i Internetworld om en kille under ett halvårs tid reste runt och studerade inkubatorer i olika länder. Jag fastnar för denna passus:

Samtidigt som han befinner sig i USA så brinner hans föräldrars lagerlokal ner hemma i Sverige.

– När min pappa ringer från Sverige och jag inser att allt jag äger står i lågor känner jag vemod och sorg. Samtidigt infinner sig en frihet. När jag nu har klarat mig nästan sex månader på packningen i två väskor kanske allt det andra som jag ägde inte spelade någon större funktion, säger han.

Det pirrar i magen när jag läser detta. Vilken frihet! Att inte äga mer än man kan bära. Får genast lust att rensa mer här hemma. Det blir lite mindre kvar varje gång jag rensar. Och jag känner mig lite lättare och friare. Man behöver inte drabbas av en brand för att dumpa excess luggage.
Hur känner du vid tanken på att förlora alla materiella ägodelar – ångest eller frihet?

Idag gick jag med i Viktväktarna. Igen. Och som vanligt möttes jag av deras produkter, denna gång i form av smakprov i dörren.

Vad är det då de säljer? Om man skulle gissa – kanske nyttigare mellanmål, nötter, juice gjord på nyttiga grönsaker, eller kanske frukt?

Viktväktarnas syfte bör ju vara att hjälpa människor till en bestående viktnedgång. Och att skaffa nya, nyttiga vanor är viktigt för att lyckas. Eller hur?

Men nej, det är inte frukt Viktväktarna vill bjuda mig på när jag kliver in, fast besluten att ändra mina kostvanor till det bättre.
Det är godis.

Jag kommer alltså dit för att få hjälp med min vikt – en tjockis som vill ha hjälp att äta bättre. Och de bjuder mig på godis.

Hela entrén är full av chips, godis och annat skräp som Viktväktarna tillverkar och säljer. Men inte ett äpple i sikte.

Affärsmässigt förstår jag deras koncept. De tjänar pengar på sina lightprodukter.
Och genom att se till att jag behåller mina dåliga vanor – endast bytta mot light-varianter under bantningstiden – ökar de chansen att jag återkommer. Att jag misslyckas helt enkelt. Att jag går upp i vikt igen, eftersom jag aldrig bröt sötsuget, aldrig lyckades förändra mina vanor i grunden – bara bytte skräpet mot lite mindre energirikt skräp under en period.

Cyniskt, men en bra affärsidé.

Tyvärr betyder det att Viktväktarna inte känns som ett genuint företag. Deras syfte kan inte vara att hjälpa mig till en bestående viktminskning. Deras syfte verkar istället vara att tjäna så mycket pengar som möjligt på mig. För om de ville mig väl skulle de inte bjuda mig på godis. Så enkelt är det faktiskt.

Den närmaste tiden kommer ”Konsten att knäcka förändringskoden” att vara tema för bloggen. Detta är grunden vad personlig utveckling handlar om – iallafall för mig. Hur förändrar jag mitt beteende, mina tankar, mitt sätt att hantera det som händer mig?

Att kunna förändra sig själv är en superkraft som gör det möjligt att uppnå allt man vill. Men nu börjar jag låta som en frikyrkopastor. Så jag slutar med en film istället, ett föredrag där Al Switzler pratar om att det inte bara krävs vilja för att förändra ett beteende, utan också bland annat kunskap, stöd, och att det är lätt att göra rätt.

För övrigt har jag använt tandtråd två kvällar i rad nu, och avslutat med att höja armarna i en segergest. Yay!

Var tionde svensk äter vegetarisk kost, visar en undersökning från Demoskop, beställd av Djurens rätt. Fantastiska siffror!

6 procent uppger sig vara vad man i vardagslag brukar kallar vegetarianer, och avstår alltså från att äta kött och fisk. 4 procent säger sig vara veganer och äter således ingen mat alls från djurriket.

Att fyra av hundra svenskar skulle vara veganer låter mycket i mina öron. Men Demoskop har intervjuat 1000 personer så det verkar korrekt.

För mig som är vegetarian är det tydligt (och roligt) att utbudet av vegetarisk mat hela tiden ökar. Det jag saknar i Stockholm är dock vegetarisk gourmetmat. Många bättre restauranger serverar vegetariska alternativ som inte alls kan mäta sig med köttalternativen. Om en av tio stockholmare äter grönt borde det väl finnas anledning att ändra på det?

Skillnaden är enorm när man reser till Indien, vilket jag och min familj gör ett par gånger om året. Ett av de största nöjena för oss där är att gå ut och äta på riktigt bra restauranger. Eftersom ungefär hälften av Indiens befolkning äter vegetariskt finns det ingen brist på vare sig vegetariska alternativ eller vegetariska restauranger. Ett litet paradis helt enkelt.

Även köttätande indier äter ofta vegetariskt, den gammelsvenska attityden ”mat = kött” finns inte där. Och när en av tio svenskar inte äter kött kanske den är på väg att dö ut här med.

Idag såg jag ett föredrag från ett TEDx där forskaren BJ Fogg pratar om hur vi inte ska fokusera på målet när vi vill förändra något hos oss själva –  utan istället fundera ut vilka vanor som skapar den önskade förändringen. Genom att införa många små, små vanor (”tiny habits”)  kan man få till stånd stora förändringar.

Låter enkelt, eller hur?

Personlig utveckling är ett av mina stora intressen och att knäcka förändrings-koden vore en dröm. Alltså – föreställ dig själv att du vet precis hur du ska göra för att förändra ditt eget beteende. Vilken otroligt kraftfull kunskap! En sån superskill gör allt möjligt.

BJ Foggs teori måste därför givetvis testas. Det område som ligger närmast till hands för mig just nu är hälsan, eftersom jag har ett gäng gravidkilon att bli av med – så jag börjar där. Vilka små vanor kommer att få kilona att släppa?

Foggs tipsar om att man ska koppla sina nya vanor till ett gammalt beteende. Istället för att försöka komma ihåg det nya via post-it-lappar, mobilpåminnelser och andra metoder blir det det gamla beteendet som triggar att den nya vanan ska utföras.

Ett exempel: Efter att jag borstat tänderna ska jag rengöra en tand med tandtråd.
Borsta tänderna gör jag redan. Alltså låter jag det beteendet bli en trigger för det nya.

Visst låter det fortfarande ganska enkelt?
Återstår att se om det är det också. Wish me luck!

Ett frågetecken kring metodiken är hur man gör med de vanor man vill bli av med. För mig är det existerande vanorna ett större problem än de vanor som jag inte har! Kanske så här:
När du är sugen på godis, tänk på att du ska äta lördagsgodis på lördag.
När du är sugen på något att äta, fundera först på om du är törstig. Annars, ta en frukt.

Jag vet inte, spontant känns det inte så revolutionerande men – många små steg blir ett stort?