Indien

Att saker och ting inte går som på räls här i Indien är oftast okej. När man har tid och tålamod funkar det ändå. Men i dag var jag trött, hungrig och ganska gnällig när jag skulle fixa visitkort.

Butik 1
Jag lämnar min kasse till vakten för att få komma in i butiken, ser en skylt där det står ”50 % discount” på en hög med anteckningsblock och fingrar på ett.
Ett butiksbiträde kommer fram.
Biträde 1: Det är 50 procent discount på blocken!
Jag: Jaha vad bra. Jag skulle vilja skaffa visitkort.
Biträde 1: Va?
Jag: Visitkort. Gör ni visitkort?
Biträde 1: Visitkort?
Jag: Ja, visitkort.
Biträde 1 skakar långsamt på huvudet.
Jag: Ni gör visitkort, eller hur?
Biträde 1: No ma’am, det gör vi inte.
Jag: Men. Jag har hört att ni gör visitkort. Det var därför jag kom hit.
Biträde 1: Vi gör inte det.
Jag: Är du säker?
Biträde 1 går bort till en grupp kollegor som står med ryggen mot oss. De är äldre och avfärdar honom med en indisk huvudskakning utan att ägna oss en blick. Han fortsätter runt hörnet och jag går efter. Den lite äldre och förmodligen mellan-rankade biträde 2 tar rådigt över situationen.
Biträde 2: Yes ma’am?
Jag: Gör ni visitkort?
Biträde 2: Visitkort?
Jag: Ja, visitkort.
Biträde 2: Pekar på en stor kassa där det står ”business cards 45 minuter”.
Jag ler och går fram till kassan.
Jag: Jag skulle vilja göra visitkort.
Biträde 3: Visitkort?
Jag: Ja, visitkort.
Biträde 3: Okej! Har du med dig en mall?
Jag: Nej, jag vill bara ha ett enkelt utseende.
Biträde 3: Okej, här finns våra mallar.
Jag får en tjock bok med fina mallar och börjar bläddra.
Jag: Oj! Har ni alla de här mallarna?
Biträde 3: (glad) Yes, ma’am. Det är bara att välja en.
Jag: Vad bra! De är fina.
Jag: Och det tar bara 45 minuter att göra visitkorten?
Biträde 3: Ja det tar 45 minuter.
Jag fortsätter bläddra och gör en ansats att sätta mig ner.
Biträde 3: Du kan ju välja en mall och sen gå och få dem gjorda på (nämner en gatuadress).
Jag: Va?
Biträde 3: Ja du kan ju titta på mallarna nu, bestämma dig för en och sen få dem gjorda på (gatuadress).
Jag: Va? Kan jag inte göra visitkorten här?
Biträde 3: Nej, ma’am.
Jag: Men ni gör ju visitkort här?
Biträde 3: Jo, men vår skrivare är inte igång än. Vi är nyöppnade. Sorry.
Jag: Okej…
Biträde 3: (glad) Men du kan välja en mall nu och sen gå till (gatuadress) imorgon och få dem gjorda där.
Jag: Men jag vill ha dem gjorda i dag!
Biträde 3: (lite ledsen) Jaha… Du kan göra dem på Wizz.
Jag: Okej. Var ligger det?
Biträde 3: Våning 3.

Jag tackar och går till Wizz på våning 3. Det är en fotobutik.

Butik 2
Jag: Gör ni visitkort här?
Biträde 1: Skakar på huvudet.
Jag: Jaha, men det var en som sa att ni gör det. Gör ni visitkort här?
Biträde 1: Nej.
Jag: Okej…
I ögonvrån ser jag att biträde 2 skruvar lite misstänkt på sig. Jag spänner ögonen i honom.
Jag: Visitkort?
Biträde 2: På Wizz på ground floor gör de visitkort.
Jag tackar och åker ner ett par våningar till.

Butik 3
Jag: Gör ni visitkort här?
Biträde 1: Va?
Jag: Visitkort. Gör ni det här? Visitkort.
Biträde 1: Va?
Jag: Visitkort, visitkort.
Biträde 1 säger nåt jag inte förstår.
Jag: Visitkort?
Biträde 1 böjer sig fram, tar upp ett visitkort och viftar frågande med det. Jag nickar.
Biträde 1: Nej.
Jag: Okej. Vet du var?
Biträde 1: Munipal Center.
Jag: Okej, tack.

Jag börjar gå mot MG Road men det är mörkt och trafiken hård så jag hoppar in i en auto-rickshaw. Hungrig, trött, gnällig, fastnar i bilköer. Kommer sen fram till min tredje Wizz.

Butik 4
Jag: Hej, gör ni visitkort?
Biträde 1: Va?
Jag: Visitkort.
Biträde 1: Visitkort?
Jag: Ja, visitkort.
Biträde 1 gör en indisk huvudskakning som ser ut att betyda ”vem vet” och pekar på en kollega. Jag går bort till honom.
Jag: Gör ni visitkort?
Biträde 2: Va?
Jag: Visitkort:
Biträde 2: Visitkort?
Jag: Ja, visitkort.
Biträde 2: Ja, vi gör visitkort.
Jag: (lättad) Okej. Jag vill göra visitkort.
Biträde 2: Har du en design?
Jag: Nej, jag vill ha en enkel design bara. Har ni någon mall?
Biträde 2: Visst, det har vi.
Jag: Vad bra!
Biträde 2: Men det går bara att göra dem på fotopapper.
Jag: Okej…
Biträde 2: Jag ska visa hur de ser ut.
Biträde 2 kommer tillbaka med ett ganska märkligt, lite fladdrigt visitkort tryckt på fotopapper med en bild och ett namn på. Jag funderar lite.
Jag: Då har ni olika bilder jag kan välja mellan? Ni kan hjälpa mig med en fin bild?
Biträde 2: Nej. Inte om du inte har med en egen design.
Jag: Så det finns ingen layout?
Biträde 2: Nej.
Jag: (trött) Okej. Nej tack då. Hej då.
Biträde 2: Hej då.

Sen gick jag och tog en öl istället. Och jag har fortfarande inga visitkort.

I går åt jag buffé för en månadslön. Inte min egen, lyckligtvis, men de 2 500 rupier (drygt 400 kronor) som kalaset kostade är ungefär vad någon som jobbar 6 dagar i veckan som hemhjälp tjänar.

För de pengarna fick jag en fantastisk italiensk buffé med smaker jag längtat efter: parmesan, tomatsalsa, en riktigt god hummus… Dryck ingick, och jag njöt av kall chardonnay för första gången på över en månad!

Sällskapet var trevligt – fem expats (utlänningar) varav fyra jobbar här och den femte, Laura, är medföljande flickvän.

Livet för expats här är väldigt annorlunda. Det är annorlunda än mitt liv men framför allt annorlunda än vanliga indiers liv.

De flesta expats får bostaden betald av företaget. Och gränsen för vad det får kosta är väl tilltagen – Laura och Iain ska exempelvis flytta in på 270 kvadrat imorgon, med västerländsk standard. (Det är tydligen svårt att hitta små lägenheter till god standard.)

De flesta har också minst en hemhjälp anställd. Det blir väldigt skitigt här på grund av allt damm och alla avgaser, så man måste städa mycket mer än vi är vana vid i Sverige. Och visst är det otroligt skönt när nån annan diskar, tvättar och fixar en kopp te!
Sen får de flesta bil och chaufför betalt av företaget. Chauffören hämtar dig på morgonen, kör dig till jobbet, väntar i garaget när du jobbar (spelandes kort och skvallrandes med de andra chaufförerna)eller kör omkring din familj om du har en sådan. Han kör hem dig efter jobbet och skjutsar dig var helst du vill åka kvällar och helger, då förmodligen mot övertidstillägg du betalar själv.
Med tanke på trafiksituationen här är det en god idé för de flesta av oss utlänningar att inte köra själva, och eftersom kommunikationerna är så dåliga är det nog fantastiskt praktiskt att ha bil och chaufför. Men som sagt, det är ganska annorlunda levnadsvillkor. Jag tycker att jag har det otroligt bra här, men jämfört med hur de utlänningar som jobbar här lever är jag en fattig kusin från landet.

Jag skulle gärna ha en chaufför och en bil om något snällt företag ville betala för det – Bjerre Media har tyvärr inte det upplägget i dagsläget. Men buffé för en månadslön kommer jag inte att äta varje söndag, hur härligt det än var. Det blir liksom för märkligt.

I dag var jag på Russel market med Gita. Det var kul! Jag gillar att gå på marknader. Det var rätt skitigt och det luktade bajs här och där men sånt hör liksom till. Gita hjälpte mig att shoppa en massa fina grönsaker – och jag fick nästan en kronas spontanrabatt av de snälla och glada killarna i grönsaksståndet.

Har märkt att många utgår från att jag jobbar för en tidning när jag tar fram min systemkamera. Helt rätt ju, även om de flesta bilder inte går i tryck…

Några bilder till från marknaden finns här

20 procent av Indien-vistelsen har passerat. Det har gått märkligt snabbt!
I dag var det en månad sedan jag lämnade Sverige, och det är fyra månader kvar tills jag landar på Arlanda.

Det jag saknar är, utöver vänner och familj såklart:
* Krispiga, goda sallader
* Drickbart kranvatten (och kunna skölja frukt o grönt under kranen)
* Fungerande kollektivtrafik
* Ordentliga trottoarer att promenera på

Vad jag inte saknar:
* Sura, stressade stockholmare
* Vinterslasket
* Tvätt och städning
* Fasta arbetstider.