I dag, mitt i den tråkiga svenska vintern, drack jag bubbelvin i en swimmingpool. Jag ser på SVT:s vädersajt att det regnar i Stockholm. Här var det en skön, solig dag (som vanligt) om än liiite för varmt kanske. Poolen var möjligen också nån grad varmare än vad som hade varit perfekt, men drinkarna var i gengäld uppfriskande kylda. Vi var några svenskar som reflekterade över hur ni har det där hemma, och ni fick en skål.
Nya IT-Indien säljer på kompetens – inte kostnad
Nu outsourcar man inte längre till Indien för att det är billigt. Nu outsourcar man till Indien för att det är här kompetensen finns.
Så kan man sammanfatta intrycken från IT-konferensen i Bombay som jag kom hem från igår.
Cisco öppnade i november ett globaliseringscenter i Indien. De beräknar gå från ca 5 000 till 10 000 anställda i Indien de närmaste åren.
I torsdags träffade jag deras globaliseringschef och vice vd Wim Elfrink, en holländare som flyttat till Bangalore. Han radade upp ett antal skäl till varför Cisco väljer att satsa över en miljard dollar och lägga allt mer innovation i Indien:
* Indien är världens största fria marknad.
* År 2025 beräknas Indien vara en av världens 5 största ekonomier.
* Indien har högutbildad, engelskspråkig kompetens i stora antal.
* Landet har världens mest snabbväxande unga befolkning.
* Från Indien kan du nå 70 procent av världens befolkning inom 5 flygtimmar.
Bilen Tata Nano har enligt Elfrink satt Indien som innovationsnation på kartan. Tata Nano är inte billig för att den produceras i ett låglöneland, den är billig för att den är smart byggd.
Wim Elfrink har själv flyttat till Bangalore för att det är här den mest intressanta utvecklingen sker nu. Till Business Week har han tidigare sagt att ”I think that in the next decade India will be known for its IT expertise the way Saudi Arabia is now known for oil.”
Jag tror att han har helt rätt. Utvecklingen här är otrolig. Som Gabriel Mannheimer på outsourcing-företaget BombayWorks sa när jag intervjuade honom i tisdags: När man vant sig vid att jobba i en ekonomi med 9 procent tillväxt om året är det svårt att tänka sig att jobba i Europa igen. Jag börjar förstå vad han menar. Det är väldigt spännande och dynamiskt här.
Jag fick 20 minuters intervju med Wim Elfrink och skrev en grej för CIO Sweden utifrån det, publiceras på Cio.idg.se på måndag för den som är nyfiken.
För övrigt har jag bestämt mig för att åka tillbaka hit efter sommaren. Det finns för mycket att skriva om för att låta bli!
Och – några har undrat hur det gick med visitkorten. Det ordnade sig: familjen Minochers sekreterare beställde åt mig, och nästa dag kom en kille hit och lämnade de färdiga korten. Suveränt!
Senare tillägg: Här finns intervjun med Elfrink
IT-konferens by night
Är nu på dag två av konferensen Nasscom Indian Leadership Summit 2008 i Bombay. Gårdagen var lite småtråkig, det glimtade till med intressanta föreläsare men jag har ganska svårt att sitta stilla och bara lyssna en hel dag. (Det gör väl inte mig till någon unik snöflinga, förvisso.)
Men på kvällen lossnade det. Jag fick ett glas sydafrikansk chardonnay vilket var ljuvligt, ett glas vin kostar tre huvudrätter i Indien så jag dricker det nästan aldrig. Stod där och njöt av mitt gratisglas i en otroligt vacker hotellmiljö och funderade på vem jag kunde prata med. En grupp sydostasiater närmade sig och jag frågade var de kom från.
”Burma”, blev svaret.
Och sen: ”Vi kommer från det burmesiska ministeriet för IT och kommunikation.”
Genast kände jag att resan till Bombay skulle vara meningsfull, oavsett hur resten av konferensen blev – tänk att få träffa ett av Burmas högsta IT-höns!
Nu är jag inbjuden att åka till Burma och studera landet och ”skriva det jag ser”.
Fick dock rådet av en mindre diplomatisk och mer rak burmes att köra på vanligt turistvisum.
Får se om jag kan komma dit, hade onekligen varit spännande och lite otippat att skriva om Burma som IT-nation. Enligt delegationen jag träffade bygger de ut adsl för fullt. Svårt att veta vad det innebär, men det är ett intressant land oavsett och det var sköna snubbar.
Pratade även med en del intressanta indier igår – det är helt klart på kvällen som den här konferensen är bäst. Men så är det kanske alltid på såna här tillställningar.
Arbetsmässigt bloggar jag på CIO Swedens sajt, de kallar det för Indienbloggen. Ska nu skriva två artiklar för tidningen och sen är det nog dags för chardonnay och mingel igen… Kanske någon nordkorean dyker upp den här kvällen?!
För övrigt såg jag nog mitt livs största råtta igår kväll utanför Christinas hus där jag bor. Den var så fet att den vaggade snarare än sprang iväg längs trottoaren när auto-rickshan saktade in.
Mina polare från det burmesiska it-ministeriet.
Tillbaka från kylan
Kom igår hem efter en tripp norrut som präglades av byråkrati, religion och trevligt umgänge. Drog också på mig en förkylning – när jag blev varnad för att det var kallt i norr tog jag det faktiskt inte riktigt på allvar. Jag tänkte att det var Indien-kallt, det vill säga under 20 grader.
Men det var riktigt råkallt på nätterna, neråt 5 grader i hotellrummet i Haridwar skulle jag tippa. Så nu sitter jag här med rinnande näsa och rosslig hals och skyller mig själv.
Ett trevligare resultat av resan är att jag nu har fått visumet förlängt till 22 maj då jag åker hem till Sverige över sommaren. Det tog en och en halv dags byråkrati men det gick.
Passade också på att träffa Sarfraz, en trevlig kille från Delhi som jag och Nina lärde känna under vår resa 1997. Han har varit sjukt bra på att hålla kontakten och nu sågs vi alltså igen. Skitkul! Han var lika trevlig som tidigare och håller fortfarande på med sin exportverksamhet av allehanda grejer till Europa.
Fick bo hos trevliga Hanna Sistek, journalist och stringer* för Dagens Industri, som har en härlig takvåning i södra Delhi. Takvåning är i detta fall bokstavligt: hon bor på taket, där det byggts två rum och ett kök. Riktigt fint och ännu härligare när det är varmt kan jag tänka mig.
Frukost med Hanna Sistek i Haridwar.
Hanna och jag åkte på fredagen upp till Haridwar tillsammans. Det var den första stad jag besökte i Indien när jag kom hit 1996 och det var lite nostalgiskt att komma tillbaka. Det är en häftig stad, den ligger nära Ganges källa och många åker dit för att göra puja (helig hinduisk ritual) i Ganges. Stämningen nere vid floden på kvällen var härlig. Hanna och jag gjorde vår puja och förhoppningsvis har vår karma blivit lite lättare att bära i processen.
Vi träffade också en sadhu, en helig man som lämnat sin familj för att leva asketiskt. Han var dock inte så asketisk och kändes inte speciellt helig heller. Han livnärde sig på att blåsa dumma västerlänningar som tror att han kan hela cp-skadade. Det var en otroligt självcentrerad figur som inte nändes fråga vad vi gjorde i Indien, vad vi jobbar med eller ens vad vi heter. Under en och en halv timmes lunch satt han istället och malde på om vilken fantastisk kraft han har i sina händer, hur folk dyrkar honom som en gud och hur han gärna vill bo bra och inte dricka det ofräscha te som serveras i gatustånd.
Till slut sa Hanna, på svenska, att hon inte klarade mer utan att vi måste dumpa gubben. Befriande att höra. När vi således skulle skiljas åt hade vi kanske förväntat oss ett litet hej då, kanske ett tack för maten eller möjligen ett leende iallafall. Men sadhun vände sonika på klacken och gick. Kanske lika bra det.
På tåget till Delhi satt jag sen och funderade över olikheter mellan nord och syd. De flesta av oss tänker ju på Indien som ett land som man kan dra generella slutsatser om. Men det är ett väldigt stort land med många olika språk, kulturer och religioner.
Mellan Bangalore och Delhi är det 190 mil fågelvägen. Det är nästan lika långt som från Stockholm till Nice. Folk ser annorlunda ut – man är mörkare, mindre och mustaschprydd i syd. Folk pratar olika språk: hindi i Delhi, kannada i Bangalore. Det finns också en egen filmindustri i syd, liksom det finns en i öst (kallas ibland för Kollywood efter Kolkata/Calcutta).
Andra skillnader som slog mig var att
– i Delhi kunde jag korsa gatan utan att få en adrenalinkick. Det fanns trottoarer att gå på. Vägarna var breda. Trafiken flöt på. Det fanns fler bilar och färre mopeder. Det fanns allmänna transporter som funkade – tunnelbana!
– det finns cykelrickshaws i Delhi, och i Haridwar. I Bangalore finns bara auto-rickshaws. Cykelrickshaws är dock inte tillåtna i New Delhi som jag förstått det, bara Old Delhi. Jag gillar att åka cykelrickshaws, även om det kanske inte är PK eftersom det är ett sjukt slitigt jobb. Men som Hanna sa – rickshaw-wallahs har iallafall en rickshaw, det är många här som inte har nånting.
– Det finns taxibilar med taxameter som man kan fånga på gatan i Delhi. I Bangalore får man nöja sig med autos, måste man ha bil får man ringa och beställa och betala per timme. Skulle ha varit bekvämt att ha taxibilar här med, fast med nuvarande trafiksituation får man vara glad över att det inte finns fler bilar än det gör.
När jag satt där och plitade på min lilla lapp hojtade plötsligt kvinnan i det indiska medelålders paret bredvid mig på tåget till och drog upp fötterna. Hon och hennes man stirrade på sin bag som hade stått under sätet, och som mannen nu dragit ut. Ytterfacket var öppet och de gestikulerade mot det. Språkförbistringen tog över, det enda mannen fick ur sig var att något fanns där i, och det var ”inte en ödla”. När han ruskade om väskan klättrade en liten, söt mus ut. Ahhh!!! hojtade jag och kvinnan i kör. Sen kilade den iväg längs tåggolvet och vi skrattade lättat. Ska komma ihåg att inte förvara öppna väskor på tåggolv här.
Imorgon åker jag till Bombay för att bevaka NASSCOM Indian Leadership Summit 2008 för IDG-magasinet CIO Swedens räkning och passar även på att göra ett kul knäck för DN Ekonomi. Ska bo hos fotograf Christina Sjögren som jag jobbar med. Det blir trevligt!
* Liten journalistisk ordlista:
En stringer är en frilansjournalist som jobbar utomlands och arbetar på kontraktsbasis för en tidning/radiokanal/nyhetsprogram. En stringer har åkt ut på egen hand och kan ha flera olika uppdragsgivare. En korrespondent å andra sidan är någon som är anställd av medieföretaget i fråga och åker ut på deras uppdrag.
Själv är jag varken stringer eller korrespondent, eftersom jag inte har något bevakningsavtal med någon tidning. Jag är helt sonika frilansjournalist. Det trivs en enkel själ som jag ganska bra med.
Zac O’Yeah i Sverige
Ni som bor i Stockholm eller Göteborg har nu chansen att höra Zac O’Yeah prata om sin bok om Mahatma Gandhi.
Zac kommer till Sverige 18-23 februari och så här ser hans program ut:
Kvällsföredrag på Akademibokhandeln (Söder) 18/2, Östasiatiska museet 19/2 och ABF 20/2 kl 18.00.
I Göteborg pratar han antingen eftermiddag eller kväll på Världskulturmuseum 22/2.
Gå dit, ni som har chansen!
Min intervju med Zac publiceras (med it-vinkel) i Computer Sweden på fredag.
För övrigt åker jag till Delhi i dag och därifrån upp till Haridwar, en helig stad nära Ganges källa, tillsammans med DI-journalisten Hanna som bor i Delhi. Haridwar var den första stad jag besökte i Indien när jag kom hit första gången 1996 så det blir lite nostalgiskt och skoj. Dessutom vill jag göra puja i Ganges för att förbättra min karma. Har hunnit avverka en del olämpligheter sen syndadoppen i Varkala.’
Senare tillägg: Här finns artikeln om Zac O’Yeahs Gandhi-bok.
Även ett litet ärende kan ta lång tid
Att saker och ting inte går som på räls här i Indien är oftast okej. När man har tid och tålamod funkar det ändå. Men i dag var jag trött, hungrig och ganska gnällig när jag skulle fixa visitkort.
Butik 1
Jag lämnar min kasse till vakten för att få komma in i butiken, ser en skylt där det står ”50 % discount” på en hög med anteckningsblock och fingrar på ett.
Ett butiksbiträde kommer fram.
Biträde 1: Det är 50 procent discount på blocken!
Jag: Jaha vad bra. Jag skulle vilja skaffa visitkort.
Biträde 1: Va?
Jag: Visitkort. Gör ni visitkort?
Biträde 1: Visitkort?
Jag: Ja, visitkort.
Biträde 1 skakar långsamt på huvudet.
Jag: Ni gör visitkort, eller hur?
Biträde 1: No ma’am, det gör vi inte.
Jag: Men. Jag har hört att ni gör visitkort. Det var därför jag kom hit.
Biträde 1: Vi gör inte det.
Jag: Är du säker?
Biträde 1 går bort till en grupp kollegor som står med ryggen mot oss. De är äldre och avfärdar honom med en indisk huvudskakning utan att ägna oss en blick. Han fortsätter runt hörnet och jag går efter. Den lite äldre och förmodligen mellan-rankade biträde 2 tar rådigt över situationen.
Biträde 2: Yes ma’am?
Jag: Gör ni visitkort?
Biträde 2: Visitkort?
Jag: Ja, visitkort.
Biträde 2: Pekar på en stor kassa där det står ”business cards 45 minuter”.
Jag ler och går fram till kassan.
Jag: Jag skulle vilja göra visitkort.
Biträde 3: Visitkort?
Jag: Ja, visitkort.
Biträde 3: Okej! Har du med dig en mall?
Jag: Nej, jag vill bara ha ett enkelt utseende.
Biträde 3: Okej, här finns våra mallar.
Jag får en tjock bok med fina mallar och börjar bläddra.
Jag: Oj! Har ni alla de här mallarna?
Biträde 3: (glad) Yes, ma’am. Det är bara att välja en.
Jag: Vad bra! De är fina.
Jag: Och det tar bara 45 minuter att göra visitkorten?
Biträde 3: Ja det tar 45 minuter.
Jag fortsätter bläddra och gör en ansats att sätta mig ner.
Biträde 3: Du kan ju välja en mall och sen gå och få dem gjorda på (nämner en gatuadress).
Jag: Va?
Biträde 3: Ja du kan ju titta på mallarna nu, bestämma dig för en och sen få dem gjorda på (gatuadress).
Jag: Va? Kan jag inte göra visitkorten här?
Biträde 3: Nej, ma’am.
Jag: Men ni gör ju visitkort här?
Biträde 3: Jo, men vår skrivare är inte igång än. Vi är nyöppnade. Sorry.
Jag: Okej…
Biträde 3: (glad) Men du kan välja en mall nu och sen gå till (gatuadress) imorgon och få dem gjorda där.
Jag: Men jag vill ha dem gjorda i dag!
Biträde 3: (lite ledsen) Jaha… Du kan göra dem på Wizz.
Jag: Okej. Var ligger det?
Biträde 3: Våning 3.
Jag tackar och går till Wizz på våning 3. Det är en fotobutik.
Butik 2
Jag: Gör ni visitkort här?
Biträde 1: Skakar på huvudet.
Jag: Jaha, men det var en som sa att ni gör det. Gör ni visitkort här?
Biträde 1: Nej.
Jag: Okej…
I ögonvrån ser jag att biträde 2 skruvar lite misstänkt på sig. Jag spänner ögonen i honom.
Jag: Visitkort?
Biträde 2: På Wizz på ground floor gör de visitkort.
Jag tackar och åker ner ett par våningar till.
Butik 3
Jag: Gör ni visitkort här?
Biträde 1: Va?
Jag: Visitkort. Gör ni det här? Visitkort.
Biträde 1: Va?
Jag: Visitkort, visitkort.
Biträde 1 säger nåt jag inte förstår.
Jag: Visitkort?
Biträde 1 böjer sig fram, tar upp ett visitkort och viftar frågande med det. Jag nickar.
Biträde 1: Nej.
Jag: Okej. Vet du var?
Biträde 1: Munipal Center.
Jag: Okej, tack.
Jag börjar gå mot MG Road men det är mörkt och trafiken hård så jag hoppar in i en auto-rickshaw. Hungrig, trött, gnällig, fastnar i bilköer. Kommer sen fram till min tredje Wizz.
Butik 4
Jag: Hej, gör ni visitkort?
Biträde 1: Va?
Jag: Visitkort.
Biträde 1: Visitkort?
Jag: Ja, visitkort.
Biträde 1 gör en indisk huvudskakning som ser ut att betyda ”vem vet” och pekar på en kollega. Jag går bort till honom.
Jag: Gör ni visitkort?
Biträde 2: Va?
Jag: Visitkort:
Biträde 2: Visitkort?
Jag: Ja, visitkort.
Biträde 2: Ja, vi gör visitkort.
Jag: (lättad) Okej. Jag vill göra visitkort.
Biträde 2: Har du en design?
Jag: Nej, jag vill ha en enkel design bara. Har ni någon mall?
Biträde 2: Visst, det har vi.
Jag: Vad bra!
Biträde 2: Men det går bara att göra dem på fotopapper.
Jag: Okej…
Biträde 2: Jag ska visa hur de ser ut.
Biträde 2 kommer tillbaka med ett ganska märkligt, lite fladdrigt visitkort tryckt på fotopapper med en bild och ett namn på. Jag funderar lite.
Jag: Då har ni olika bilder jag kan välja mellan? Ni kan hjälpa mig med en fin bild?
Biträde 2: Nej. Inte om du inte har med en egen design.
Jag: Så det finns ingen layout?
Biträde 2: Nej.
Jag: (trött) Okej. Nej tack då. Hej då.
Biträde 2: Hej då.
Sen gick jag och tog en öl istället. Och jag har fortfarande inga visitkort.
Indisk nätdejting
Nu har jag haft en profil uppe på den indiska versionen av Match.com, världens största dejtingsajt, i ett par dagar. Som nätdejtingexpert lever jag såklart som jag lär! Jag har lagt upp en text om att jag gärna vill träffa nya vänner i Bangalore och har fått mängder av svar.
Resultatet är på många sätt ungefär detsamma som i Sverige: de flesta brev som kommit in är slarvigt skrivna, opersonliga och ganska intetsägande. Många skickar bara sitt telefonnummer och skriver ”ring mig”. (Vår handbok i nätdejting behövs med andra ord även i Indien ;)
Utöver det har det kommit några få, eller rent av enstaka, välformulerade brev som är skrivna till just mig och som inte har massmejlats ut till alla tjejer på sajten.
Så långt funderar det ungefär som hemma. Men visst finns det skillnader också. De flesta är betydligt mer allvarsamma och romantiska i sitt anslag. Samlevnad är inget man skojar om. Och en del texter är i mina svenska ögon lite lustiga. (De påminner om Mahir – mannen som blev världens första internetkändis genom sin I KISS YOU!!!-sajt, för er som kommer ihåg.)
Här är ett exempel på en profiltext som fick mig att le:
”i like honest and pretty women who can care me and my kids. if she is widow or divorced no problem me to accept wife . ”
Nånstans känns det ganska skönt att veta att det går att bli gift om det kniper.