Vi har känt varandra länge, Indpro och jag. Första gången jag träffade Indpros grundare Pavel, Tom och Bobby var 2008 då jag bodde i Bangalore. De var tre unga ingenjörer som drev ett företag som ägnade sig åt uthyrning av programmerare. Outsourcing till Indien var inte etablerat då, den svenska marknaden var rätt omogen och särskilt bland de små och medelstora företag som Indpro vände sig till. Idag är offshore outsourcing snarare regel än undantag i större IT-leveranser, och bristen på utvecklare är skriande. Indpro växer så det knakar med uppdrag inom webbutveckling och mobilutveckling.
En av Indpros äldsta kunder är e-handelssuccén MatHem. Det skrev jag om i Internetworld redan 2010.
Sugen på att skriva för ljud? Här är förlagen som vill ha in dina texter
Ljudböcker är stekhett nu, eftersom lyssnandet på streamade tjänster som Storytel, Nextory och Bookbeat ökar kraftigt medan försäljningen av tryckta böcker sjunker. Det är inte alla som är glada över utvecklingen och det har varit en bitvis hård ton när ljudboken diskuterats i DN under våren.
För mig som var digital dagstidningsjournalist i slutet av 90-talet är det som att färdas två decennier tillbaka i tiden. Jag hör ekot av de internet-skrämda pappersjournalister som tyckte att det där med nätet, det är ingenting seriösa journalister ska syssla med. Vi vet alla vad som hände sen. För den som gillar förändring är detta en spännande tid att verka som författare.
I det senaste numret av tidningen Skriva publicerades ett reportage jag skrivit om ljudboksboomen och de nya möjligheter som den innebär för en aspirerande författare. Här finns en ny publik, och nya vägar att debutera. Min förhoppning med artikeln är att fler ska upptäcka dessa möjligheter.
Dessutom publicerade Skriva en liten ljudboksskola där jag samlade tips från förläggare och författare om vad du kan tänka på när du skriver för ljud.
Det som inte publicerats på nätet är den faktaruta där jag kartlagt vilka förlag som just nu är intresserade av att ta emot manus skrivna för ljud. Av de förlag jag hörde av mig till var det dessa fem som svarade och sa att de tar emot manus. Säkert öppnar fler förlag dörren för pitchar och manus framöver – hör gärna av er så kompletterar jag listan.
Tipsar också om Facebook-gruppen Skriva för ljud, som jag administrerar tillsammans med ljudboksförfattarna Anna Bågstam, Karin Janson och Susan Casserfelt. En bra plats att börja på.
Här är förlagen som tar emot manus eller pitchar skrivna direkt för ljud:
Storytel Original
Letar efter: ”Vanliga hederliga kriminalromaner, historiska romaner, erotik och true crime.”
Detta ska du skicka in: ”En pitch som är 0,5-2 A4-sidor lång och beskriver de viktigaste händelserna i stora drag. Pitchen ska ge oss en känsla av manuset, var gärna pang på istället för att ge oss en lång bakgrundshistoria. Och glöm inte att berätta hur det slutar.”
Bonnier Bookery
Letar efter: ”Goda berättelser, företrädelsevis inom de genrer som är stora inom ljud nämligen spänning och feelgood eller drama. Vi är också intresserade av kortromaner och av fackboksmanus, även kortare.”
Detta ska du skicka in: ”Det är alltid bäst med ett färdigt manus. Om det är en följetong kan man läsa efter att författaren har skrivit fem av tio avsnitt.”
Lind & Co
Letar efter: ”Vi letar främst efter traditionella polisdeckare och gripande, sanna berättelser. Gärna serier.”
Detta ska du skicka in: ”Ett synopsis och antingen de första kapitlen eller hela manuset. I synopsis bör genre framgå, var handlingen utspelar sig, information om huvudkaraktärerna och en sammanfattning av bokens handling.”
Whip Media
Letar efter: ”2018 är det företrädesvis feelgood och fantasy som lockar. Det är genrer där det är svårt att vaska fram godbitar eftersom det finns ett stort utbud av författare.”
Detta ska du skicka in: ”En pitch som ger överblick av vad boken handlar om. Vi har inte möjlighet att läsa alla manus så vi baserar vårt första uttag helt på pitchen. Den ska förmedla bokens handling såklart, men gärna även belysa likheter och olikheter med andra titlar i samma genre och om författaren känner att de kan uttala sig; affärsnyttan med just det manuset.”
Saga Egmont
Letar efter: ”I första hand översätter vi utländska manus men vi kan tänka oss att titta på manus på svenska. Vi letar efter kommersiellt gångbara manus med starka karaktärer. Berättelsen ska ha ett driv och ett bra flyt i språket. Gärna i genrerna deckare/spänning eller romantik/erotisk romantik, men andra typer av berättelser kan också bli aktuella.”
Detta ska du skicka in: ”En pitch/ett följebrev där författaren kort berättar om sig själv och sitt manus, samt manus på avsnitt ett.”
PS: Ja, såklart har jag själv projekt på gång som skrivs för ljud. Hur skulle jag kunna låta bli? :) Berättar mer senare!
Vad hände med min deckare? – eller hur jag överlevde en refusering
Jag får den frågan ibland – vad händer med deckaren? I juni 2016 skickade jag iväg det första manus jag färdigställt (om jag inte räknar två fackböcker, och det gör jag inte, för skriva fackbok är en helt annan sak – men mer om det en annan gång). Det var ett deckarmanus som jag skrivit på från och till under flera år.
Den första tiden efter att jag tryckt på sändknappen var jag på helspänn. Jag fantiserade om att någon skulle ringa. Jag föreställde mig att det skulle vara en man, kanske lite äldre, och att han skulle berätta att han gillade mitt manus och att förlaget var intresserade av att ge ut det. Vid den här tidpunkten visste jag ingenting om hur det fungerar i förlagsvärlden. Idag inser jag att just det scenariot är rätt osannolikt – mer troligt kommer det ett mejl, och förmodligen finns inget utgivningsbeslut vid första samtalet.
Men – vad hände då, med min första deckare, efter att jag skickat manuset till alla deckarförlag jag hittade?
Ingenting. Absolut ingenting hände!
Jo, det kom några standardrefuseringar. Den första efter ungefär två veckor. Det gjorde ont, men samtidigt kände jag mig uppspelt. Det var på riktigt nu. Det var inte ett ja, men jag hade i alla fall fått ihop ett manus som kunde refuseras! Jag var långt ifrån i mål men jag var äntligen med i loppet.
Efter sommaren sipprade refuseringarna sakta in. Tror det blev tretton totalt. Det var såklart ganska så nedslående. Det är smärtsamt när drömmar krossas, och självförtroendet fick en smäll. They’re just not that into you.
Så vad gör man då? Jag hade börjat planera en uppföljare till deckaren, hade skrivit ett löst synopsis och de första sidorna. Men när jag insåg att första delen var på väg att bli refuserad av alla stora och medelstora svenska förlag så tvekade jag. Vad var det för mening med att skriva en deckare i samma serie, om den inte skulle bli utgiven?
Jag var inte beredd att ge ut manuset själv. Det fanns flera anledningar till det. Dels var jag inte sugen på att driva eget förlag, med alla de utmaningar de innebär – svårt att få synlighet, svårt att nå ut med boken i handeln och så vidare. Dels handlade det om stolthet, en oro för att buntas ihop med den stora mängd egenutgivna böcker som är av varierande kvalitet. Dels tänkte jag krasst att om inte något endaste förlag tycker att manuset håller för utgivning så har de kanske rätt.
När jag så här i backspegeln ser tillbaka på beslutet att inte testa egenutgivning kan jag konstatera att det i grund och botten handlade om att jag inte trodde tillräckligt mycket på mitt eget manus. Det manus jag skrev efter deckaren skulle jag nämligen inte tveka att ge ut på egen hand om ingen nappar – den berättelsen vill jag ha ut, end of story. Och den där ängsliga stoltheten har jag förpassat till papperskorgen, den gjorde mig bara stel.
Hur som helst – när jag vadade fram i refuseringsfloden hände två roliga saker:
• Jag fick kontakt med ett nystartat förlag och fick komma och träffa en av deras förläggare.
• Jag fick en uppmuntrande refusering av ett stort förlag! De ville inte läsa samma manus igen, men de trodde på mig som författare.
Aldrig hade jag trott att jag skulle kunna bli så glad över ett nej.
Träffen med förläggaren ledde till att jag fick pitcha ett förslag på ett nytt manus. Jag behövde inte leta länge efter nya idéer, direkt efter mötet dök en story upp som fastnade i skallen. Jag kunde inte släppa den! Så jag pitchade idén, som skulle bli ett fantasymanus, trots att fantasy inte var vad förlaget ville ha in. Och förlaget bestämde sig efter ett par månader för att inte ta in fler berättelser med magi. Så det blev nej tack igen, men när det beskedet kom brydde jag mig inte så mycket längre, för jag var redan helt inne i att skriva den nya berättelsen. Jag hade inget val, jag kunde inte släppa storyn. Jag var tvungen att skriva den här berättelsen. Häxan Hella Berg hade flyttat in i mitt huvud och hon vägrade att lämna mig ifred.
Så jag släppte deckarspåret och gick all-in i magin.
Mitt sätt att överleva min första refusering blev alltså att kasta mig in i något nytt. Prova igen. Skriva ett nytt manus, förhoppningsvis bättre, med större chanser att bli antaget. Litegrann som när man blir dumpad: riktigt över det är man inte förrän man börjar en ny relation.
Eftersom det är så arbetsamt och tar så lång tid att skriva ett manus, är det nästan outhärdligt att tänka sig att man kanske behöver skriva flera manus innan något blir antaget. Men när refuseringen är ett faktum är det bara att tugga i sig. Om man inte vill ge upp.
Ibland tänker jag på Sara, min journalisthjälte i det första deckarmanuset. Det första året efter refuseringen tänkte jag att jag aldrig någonsin ville röra vid det igen. Jag tänkte att allt jag skriver efter detta rimligen kommer att bli bättre, så varför harva vidare med det gamla eländet? Men nu, när jag har fått lite mer distans, tänker jag att det nog kan bli ett rätt så hyggligt manus om jag skriver om det. Och jag har några idéer för hur jag skulle kunna göra.
Jag har också en del tankar om vad jag gjorde för misstag – varför manuset inte blev så bra som det hade kunnat bli. Det ska jag berätta om en annan gång.
Så minns jag Hans Rosling
Idag minns jag den där våren 2005 på Aktuellt, då en ganska oortodox och frispråkig professor klev in på SVT:s redaktion och började prata om att vi borde få ut hans statistiska presentationer på webben. Det lät ju inte så sexigt. Men, så fort jag fick se dem fattade jag grejen. Precis som resten av världen.
Jag minns också, med en viss skammens rodnad, hur jag frågade honom om det inte var så att depression var en välfärdssjukdom. Hans Roslings svar var att nästa gång vi träffades ge mig en doktorsavhandling om depressioner i Uganda. Jag läste den aldrig, men den stod länge i min bokhylla som en påminnelse.
Att bekämpa fördomar med fakta var Hans Roslings expertis. Sådana människor behövs idag, kanske mer än någonsin.
RIP Hans Rosling.
Nytt manus – här är två första sidorna
Jag har börjat skriva på ett nytt manus! Denna gång blir det en magisk samtida berättelse om Hella, 37 år, som en vanlig dag i tunnelbanan råkar ut för något helt oväntat. Här är de första två sidorna.
Om han bara kunde hålla käft.
Hella stirrade på mannen framför henne. Saliven flög från läpparna när han talade. De små ögonen satt brett isär. Näsan var liten, rund och blåröd. Som en nos. Kinderna feta och valkiga.
– Det är bara trams allt det här miljölarvet, sa han. Det är såna där vänstertokar som försöker lura oss att tro på det. Obildade idealister. De vägrar inse att det vi verkligen behöver, det är tillväxt.
Gubben nickade nöjt åt sina egna ord.
– Så sant som det var sagt, la han till när inget svar kom.
Om han bara kunde hålla käft.
Gubben sneglade åt Hellas håll. Hon vek undan blicken. Han vände sig mot damen på sätet bredvid igen. De verkade känna varandra.
– Hela bluffen har ju avslöjats flera gånger. Men det är som att folk inte vill ta till sig fakta, fortsatte han.
Tanten bredvid hummade något. Hennes ögonlock hängde, kanske av ålder, kanske av trötthet. Det såg nästan ut som att hon sov. Hon var väl van att lyssna på gubbens uppkastningar. Hella tyckte nästan synd om henne. Men bara nästan. Vreden var större än medömkan. Tanten borde säga ifrån. Någon borde säga ifrån. Istället satt alla tysta. Det var den här tystnaden som en dag skulle få allt att gå åt helvete.
– Det var kineserna som hittade på det från början. De vill ha försprång på oss förstås. Om vår ekonomi slutar växa, då går de om. Men sånt där är väl miljömupparna för dumma för att fatta.
Gubben fnös. Hella stirrade på honom igen. Om blickar hade bränt skulle gubben ha haft en glödande tunnel rakt genom ögongloben. Hålet hade fortsatt genom hela skallen och in i tunnelbanevagnens ljusgrå vägg bakom. Han tittade mot henne igen. Deras blickar möttes och gubben ryckte till.
– Vad glor du på? fräste han.
Hella svarade inte.
Han vände sig mot tanten igen. Hon var liten och gråhårig med rosamålad mun och glasögon.
– Hon är säkert en sån där obildad vänstertok. De finns visst överallt, sa gubben.
Hella kände hur vreden förvandlades. Den var inte längre som glödgande kol utan något annat, en hård kärna som satt i solar plexus. Hon harklade sig.
– Jag är faktiskt doktor i miljöhistoria och forskar vid Stockholms Universitet. Jag kan tala om för dig att klimathotet inte är en bluff. Det är högst verkligt. Om vi inte ändrar vårt beteende kommer vår planet att förändras för alltid. Jorden kommer nog att överleva, men inte vi människor. Vår art kommer inte att finnas kvar särskilt länge till om inte vi ändrar vårt beteende.
Gubben skrockade.
– Trams. Totalt trams. Jag ska tala om för dig, att det bästa vore om människor som du la sin tid på något produktivt istället. Började bidra till ekonomin här i landet, istället för att sprida sån där domedagsdynga.
Hella kände hur det hårda i solar plexus växte och spred sig. Det var som att bröstkorgen vidgades. Ett lugn sänkte sig över henne. llskan byttes mot förvissning. Förvissning om att det hon nu sa var alldeles sant.
– Det bästa vore om människor som du bara försvann.
Ett öronbedövande klirr hördes. Det lät som att tusen vårisar krossades på en och samma gång. Hella blundade instinktivt när ett regn av pyttesmå glasbitar föll över henne. Hon visste plötsligt vad som hade hänt: fönsterrutan hade exploderat. Det skrämde henne inte. Det var på något underligt sätt väntat.
Sekunden senare kände hon ett starkt vinddrag. Tåget passerade just över bron mellan Södermalm och Gamla stan. En stor, suddig grå cylinder hade dykt upp utanför fönstret. En tornado, han Hella tänka.
Då sögs gubben ut genom fönstret.
Det gick så snabbt att Hella knappt hann se vad som hände. Ena sekunden satt han på sätet framför henne. I nästa såg hon en blixtsnabb glimt av hans förvånade bulldogansikte på väg ut genom tunnelbanans nu glaslösa fönster. Sedan var han borta.
Tornadon virvlade snabbt iväg upp över Söders höjder och försvann ur sikte.
Någon skrek.
– Herregud! Vad fan var det som hände!
Fler upprörda röster stämde in. Ett barn började gråta. Den lilla tanten mittemot stirrade med vidöppna ögon mot fönstret. Hennes rosamålade mun formade en förvånad cirkel.
Hella kände ett stilla skratt bubbla upp.
Tunnelbanan saktade in och stannade. De var framme i Gamla stan.
Deckarmanus skickat – check!
Jag har velat bli författare sedan jag var åtta år gammal. Men så där som det kan bli med drömmar, så har det liksom legat lite i bakhuvudet och skvalpat.
Klart jag ska bli författare, har jag tänkt. Men när det ska ske har varit osäkert.
Först tyckte jag inte att jag hade något att berätta. Senare var jag nog rädd för att misslyckas.
Våren 2012 fick jag tips om en deckarkurs ledd av Sören Bondeson, i förlaget Ordfronts regi. Jag hoppade på och tillbringade två helger med Sören och ett trevligt gäng aspirerande författare.
Först var jag inne på att skriva om vättar under Västerbron.
Sedan skrev jag de första raderna på vad jag trodde skulle bli en vampyrdeckare. Men jag blev nedröstad.
”Det där låter som två manus”, sa Sören. ”Bestäm dig för vilket av dem du vill skriva.”
Vampyren fick vänta.
Sedan dess har jag knåpat på mitt manus, periodvis intensivt, periodvis inte alls. Vad som skulle hända och hur det skulle sluta hade jag från början ingen aning om, vilket jag så här i efterhand inser gjorde processen rätt meckig.
När jag började skriva var min äldste son tio månader gammal. Under de fyra år som gått har jag fått ett till barn, och tagit examen som ekonom. Så det har funnits andra saker som krävt uppmärksamhet. Men jag har fortsatt gå Sörens deckarkurser, fått feedback på mina texter och steg för steg lärt mig hur en deckare kan skrivas.
För det som hänt under dessa fyra år är framför allt att jag har lärt mig hantverket att skriva deckare. När jag drömde om att bli författare hade jag en uppfattning om att skriva böcker var något man antingen kunde, eller så kunde man det inte. Förmågan att skriva skönlitteratur var en medfödd gåva. Och jag var inte säker på om jag hade fått den gåvan. Tänk om jag inte kunde?
Det Sören Bondeson fick mig att förstå på den där första kursen i maj 2012 var att deckarskrivande är ett hantverk. Och ett hantverk är något man kan lära sig. Man blir bättre på det ju mer man utövar det.
Så – fyra år senare. Nu är jag äntligen klar med manuset. Jag skrev slutet för ett år sedan, och har sedan redigerat i ett år.
Ändå är det inte färdigt. Om ett förlag vill ge ut väntar helt säkert minst en till omskrivning.
Tur att jag inte visste det, den där majdagen för fyra år sedan, när jag cyklade iväg till min första deckarkurs.
Då hade jag kanske inte orkat.
Juryarbete för Topp100: Försäkringskassan gör Sveriges bästa sajt 2016
Under februari och mars la jag en hel del tid på att delta i juryn för Internetworld Topp100, där vi utser Sveriges bästa sajter.
Topp100 firar 20 år i år. Själv var jag med i juryn första gången 2004. Året efter, 2005, var jag med och vann – som medarbetare vid SVT.se:s nyhetsredaktion.
Att vara med i juryn för Topp100 är väldigt roligt, och det är därför jag har återvänt till detta uppdrag så många gånger under de senaste 12 åren. Det är mycket jobb för oss jurymedlemmar – vi researchar hundratals sajter – men allt fotarbete ger utdelning. Man får en intressant överblick över läget i Webbsverige just nu.
Det mest slående i år har varit att kvaliteten på många sajter nu är väldigt hög. Det gör det svårare och svårare att gallra ut vilka sajter som sticker ut och är bäst. Att utse Försäkringskassan till Sveriges bästa sajt var ändå inte svårt. I Topp100 har vi alltid lagt stor vikt vid utvecklingskraft. Och det har Försäkringskassan verkligen visat. Det är ett riktigt turn-around case som på några år har gått från kostsamma IT-haverier till en riktigt bra digital upplevelse, som är till nytta för miljoner svenskar.