Detta år har jag firat 20-årsjubileum som internetanvändare. Yay!
Våren 1995 fick jag tillgång till internet i Handelshögskolans datasalar och började surfa efter föreläsningarna. Jag minns fortfarande den sida jag använde som startpunkt: en hemsida som tillhörde en kille från Hawaii. Han hette Randy. Det fanns ju inga egentliga sökmotorer då, så jag surfade runt genom att klicka mig vidare från sida till sida. Hemsidorna hade alltid länklistor, faktum var att länklistorna ofta var själva behållningen av hemsidan. Innehållsmässigt kunde det annars vara ganska tunt. Tänk dig att några tusen slumpmässigt utvalda privatpersoner har slängt ihop ett par A4 var om ett ämne de gillar – utan faktakoll eller korrekturläsning – och publicerat dem rakt av. Ungefär så såg utbudet av innehåll ut.
Några månader senare gick mitt internetanvändande i taket när jag äntligen hittade ett chattforum som man kunde ansluta till genom en webbläsare. Doug’s chat hette sidan, en amerikansk sajt som drevs av en privatperson. Sidan uppdaterades inte automatiskt utan man fick sitta och klicka F5 – refresh – med några sekunders mellanrum för att se vad som skrivits. Jag har alltid älskat att ha kontakt med andra kulturer och hade brevvänner jorden runt under min uppväxt. Så att få direktkontakt med folk från hela världen var en dröm för mig.
Det var en brokig skara som befolkade Doug’s chat, även om de flesta var amerikaner. Åldersspannet var mellan cirka 15 och 60. Någon var brevbärare, någon lärare, många var studenter. Antalet privatpersoner som använde internet för att umgås digitalt var förhållandevis litet 1995, vi var alla nördar i någon mening. En av vännerna från Doug’s har jag fortfarande kontakt med, Ben från Australien. Vi har fortfarande aldrig träffats men idag är vi kompisar på Facebook.
Jag ska inte tråka ut er med detaljer om mina fortsatta internetäventyr (hint: jag upptäckte muddar, om någon fellow nörd vet vad det är.). Men år 2015 har jag använt internet i halva mitt liv. Jag kallade mig länge för webbnörd. Vi som var med ”från början” hade länge en ställning som underdogs: vi brann för webben, men det var alldeles för få utanför vår cirkel som fattade att nätet var viktigt. Vi blev vana att slåss för webben, och vana att försöka förklara för andra vad man kunde använda nätet till och varför man skulle lägga tid och kraft på det. När jag började som internetjournalist på Sydsvenskan 1998 satt vi i källaren, i ett litet rum bredvid IT-avdelningen. Resten av redaktionen satt tillsammans en våning upp.
Att placera webbjournalistiken i källaren vore otänkbart 2015. Nu är det mainstream att jobba med internet och det digitala har tagit en central plats i de flesta företag.
För nu är det få som inte ser att vi är mitt uppe i en digitala revolution. Digitaliseringen är den största och mest samhällsomvälvande förändring vi kommer att få vara med om i vår tid. Det som händer nu är av samma dignitet som plogen en gång var för bondesamhället. Och det är fantastiskt kul att få vara med, och att ha fått se det hända från start.
Någon webbnörd är jag dock inte längre – för det är inte längre nördigt att älska internet. Alla älskar internet. Eller kanske snarare: internet bara är.