Lisa Bjerre

När jag åker tillbaka till Indien 1 augusti kommer jag att vara baserad i Bombay, eller Mumbai som staden officiellt heter. Jag ska bo i stadsdelen Powai, samma område som Bombays tekniska högskola ligger i. Siddarth, min kille, håller just nu på att leta lägenhet och enligt telefonsamtal idag kan han ha fått tag i en toppenlägenhet – håll tummarna!
Det finns dock ett för mig oväntat hinder i lägenhetsjakten: det är svårt att hyra lägenhet i Indien när man är ett ogift par. Det är mycket ovanligt och inte socialt accepterat att indier flyttar ihop innan de är gifta. Vi hade en fin lägenhet på gång i veckan och ägaren tyckte att vi lät pålitliga. Dock sade ägarens föräldrar nej pga vår relationsstatus, de ville inte låta lägenheten bli ett syndens näste. Och när mamma säger nej lyssnar de allra flesta indiska män. Därför ligger nu Siddarth lågt med min roll och presenterar sig som ensamboende med flickvän på besök då och då.

Jag vet att det är många som är nyfikna på hur mycket det kostar att bo i Indien. Vi kommer att hamna kring 6000 kronor i månadshyra. Då är lägenheten helt omöblerad – vi måste köpa kylskåp, kokplattor samt luftkonditionering själva, plus alla möbler och köksgrejer förstås.

För 6000 kronor i månaden får vi, om allt går väl, en stor trea i ett trevligt område, med tillgång till ”club house” där det finns gym och swimming pool. Ett par restauranger och kaféer ligger fem-tio minuters promenad bort.

Men det är inte som att bo i innerstaden i Stockholm, det sköna cykelavstånd jag har från min lägenhet vid Hornstull försvinner. Det bor omkring 18 miljoner människor i Bombay så staden är väldigt stor och trafiken tjock. Om jag ska resa från mitt blivande hem i Powai till själva stadskärnan i söder kan det ta två timmar i rusningstrafik. Men viktigare än så är att Powai bara ligger tio minuters restid från Siddarths jobb, vilket är en lyx i Bombay. Själv kommer jag att ha ett hemmakontor så min restid består bara av en snabbdusch och frukostyoghurt.

När jag kom till Bangalore i januari minns jag att min hyresvärdinna Ingegerd sa att livet för utlänningar här i Indien inte är så lätt som det verkar. På ytan är det en lyxtillvaro: många har flera egna anställda i hushållet – personal som städar, diskar, kör din bil, vaktar ditt hus. Jag hade svårt att förstå att det skulle vara något annat än fullkomlig lyx att leva så.

Men faktum är – och detta låter säkert konstigt för alla som inte bott i Indien – att om jag skulle kunna byta ut livsstilen här mot den enkla, smidiga gör det själv-livsstil vi har i Sverige skulle jag inte tveka en sekund! Även om Geetha, som jobbar hos Ingegerd och Rumi, har varit jättegullig och hjälpt mig hålla i ordning i mitt rum (jag är stökig av mig), kokat te och blivit en vän och trevligt sällskap alla dagar jag jobbat hemma.

För visst är det skönt att slippa handtvätta mina kläder, men jag skulle mycket hellre göra det själv i maskin. Det blir bättre resultat och ingen behöver slita ut sin rygg med det tunga arbetet.
Samma sak med disken – jag föredrar diskmaskinen i min lägenhet i Stockholm framför att någon annan står och diskar mina tallrikar.
Någon chaufför har jag inte haft, men jag tycker det är mycket skönare att kunna cykla, ta tunnelbana och bussar än att fastna i trafikstockningar överallt, även om jag skulle slippa köra själv.

Det är egentligen bara två saker jag skulle vilja behålla av livsstilen här: att slippa stryka och städa! Och det går ju faktiskt att ordna hemma också, fast det är dyrare. De extra pengarna betalar jag gärna om det innebär att alla människor i landet där jag bor har mat att äta, möjlighet till utbildning och bra sjukvård.

De flesta västerlänningar uppfostras med att alla människor är lika värda. Så är det inte i Indien, där många har en mer gammalmodig syn på anställda som tjänare.
Därför har jag förstått att man gärna jobbar för en utländsk familj här. Västerlänningar behandlar sina anställda bättre. Och många utlänningar jag har träffat här har haft svårt att vänja sig vid att ha personal.

Ta till exempel chaufförerna. De hämtar sina kunder/chefer varje morgon och kör dem till jobbet. Sedan sitter de allt som oftast och väntar hela dagen i ett garage. Om inte deras kund är gift, då kör de förmodligen omkring frun (det är vanligast att kvinnan är medföljande här i IT City) under dagtid.
På kvällen kör de hem kunden igen. Inte sällan arbetar chaufförerna även lördag-söndag, och kan sitta och vänta till midnatt utanför krogen både fredag och lördag kväll.

När jag kom tyckte jag, liksom många med mig, att detta verkade helt omänskligt. Hur kan man jobba så? Vad är det för slaveri? Och jag tycker fortfarande inte att det är någon bra arbetssituation. Men man bör hålla två saker i åtanke:
Dels kan de flesta chaufförer sova, titta på video (vissa har det i bilen) eller umgås med andra chaufförer de timmar de väntar. De kan ha det ganska trevligt.
Dels, och det viktigaste: i Indien är detta ett bra jobb. En chaufför tjänar dubbelt så mycket som tex ett hembiträde eller en fabriksarbetare. Och han (för det är alltid en man) behöver inte utföra tunga, slitsamma fysiska arbetsuppgifter.

Så även om det fortfarande kan skära i hjärtat ibland så får man acceptera att det är, relativt sett, en bra situation som chaufförerna här har.

Samma sak med de som arbetar som hembiträden. Jämfört med många människor i Indien har hembiträden, vakter och andra som arbetar för utländska familjer både en bra arbetssituation med mänsklig behandling av chefen, och en hygglig lön. Som västerlänning jämför jag med mig själv och tycker det är hemskt att se så lite frihet de har och så små valmöjligheter man får med ett sådant liv.
Men återigen: i perspektivet att de lever under indiska villkor är det okej. Även om det inte alltid hjälper att tänka så – när jag ser vakten Mr Shankar som verkar jobba nästan dygnet runt i lägenhetshuset jag bott tycker jag väldigt synd om honom och hans familj för att de måste ha det så här. Samtidigt känner jag respekt för att han utför sitt arbete så fantastiskt fint och vänligt trots de tuffa arbetstiderna. Och som sagt – i Indien har han det relativt sett bra.

Det ska bli skönt att komma till ett land utan tiggande barn på gatorna, utan kåkstäder och med gratis utbildning (något som faktiskt är helt fantastiskt!). Även om verkligheten här tyvärr inte försvinner bara för att jag inte ser den.

Jag kommer att sakna…

myllret och färgerna, vänligheten, vännerna, restaurangerna, dansglädjen, priserna. Och framför allt – utvecklingen, att det händer så mycket så snabbt.

Jag kommer inte att sakna…

krånglet, dåliga kommunikationer, trafiken.

Men innan jag landar mitt i den ljumma svenska sommaren (man kan ju alltid hoppas) ska jag tillbringa ett par nätter i svettiga Bombay.

Om några timmar börjar sista natten i Bangalore för den här gången. Igår sa jag hej då till Bangalores nöjesliv med stil: Jag och mina vänner var inbjudna till superlyxiga Leela Palace, Indiens bästa affärshotell, via vår vän Mathieus flickvän Kunj som jobbar där. Tillsammans med Leelas affärskunder bjöds vi på mingel, buffé och föreställningen Murder on the Menu. Härligt! Vi fick en underhållande pjäs och massa drinkar, vin och god mat i väldigt exklusiv miljö. Indien kan vara grymt sunkigt, men den lyx du hittar här är samtidigt av ett slag du inte kommer i närheten av i Sverige.

Idag har jag handlat ett par presenter och ölfikat lite, och strax ska jag äta middag på trevlig restaurang med Ingegerd, Rumi och Vahid. Imorgon flyger jag till Bombay för tre nätters stop-over, sedan far jag vidare till Stockholm via London på torsdag. Landar kl 00.30 natten till fredag. Ska bli härligt att komma hem, även om det känns väldigt overkligt. Fem månader är det längsta jag varit borta från Sverige. Jag tror att det blir en liten kulturchock.

Men allt detta är egentligen helt ovikigt i skuggan av det stora som hänt: Min iPhone har gått sönder. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Nedre halvan av pekskärmen har slutat fungera och jag måste försöka få den utbytt ASAP. Kan varken ringa, surfa, skicka sms eller ens ta emot samtal! Det känns som ett svek.

Kulturskillnaderna Indien-Sverige går genom alla livets områden. Idag var jag hos frissan och passade även på att få en ansiktsbehandling. (För er som bor i Bangalore och läser detta kan jag rekommendera Cut’n Color på Wood Street, som Lena Falk tipsat mig om.)

Bland de skönhetsbehandlingar du kan få i Indien, men som man sällan ser i Sverige, finns hudblekning, borttagning av solbränna och ”trådning” av ansiktshår. (Trådning är när man genom att snurra en sytråd drar loss hårstrån från tex ögonbryn, haka, överläpp. Har provat tråda ögonbrynen och det gör ont.)

Däremot har jag inte sett nånstans där jag kan färga mina nordiskt genomskinliga ögonfransar.

Just detta med att göra sin hud ljusare är en stor grej inom skönhetsvården här. Solskyddsprodukterna har ofta så höga faktorer som 50-60. Och tittar man efter skönhetsprodukter i butikshyllorna är det fullt av blekningsmedel. Det är fint att vara blek. Själv använder jag Lancomes brun utan sol, en produkt jag inte har sett här. Att man aldrig kan vara nöjd.