skrivande

Jag har börjat skriva på ett nytt manus! Denna gång blir det en magisk samtida berättelse om Hella, 37 år, som en vanlig dag i tunnelbanan råkar ut för något helt oväntat. Här är de första två sidorna.

Om han bara kunde hålla käft.
Hella stirrade på mannen framför henne. Saliven flög från läpparna när han talade. De små ögonen satt brett isär. Näsan var liten, rund och blåröd. Som en nos. Kinderna feta och valkiga.
– Det är bara trams allt det här miljölarvet, sa han. Det är såna där vänstertokar som försöker lura oss att tro på det. Obildade idealister. De vägrar inse att det vi verkligen behöver, det är tillväxt.
Gubben nickade nöjt åt sina egna ord.
– Så sant som det var sagt, la han till när inget svar kom.
Om han bara kunde hålla käft.
Gubben sneglade åt Hellas håll. Hon vek undan blicken. Han vände sig mot damen på sätet bredvid igen. De verkade känna varandra.
– Hela bluffen har ju avslöjats flera gånger. Men det är som att folk inte vill ta till sig fakta, fortsatte han.
Tanten bredvid hummade något. Hennes ögonlock hängde, kanske av ålder, kanske av trötthet. Det såg nästan ut som att hon sov. Hon var väl van att lyssna på gubbens uppkastningar. Hella tyckte nästan synd om henne. Men bara nästan. Vreden var större än medömkan. Tanten borde säga ifrån. Någon borde säga ifrån. Istället satt alla tysta. Det var den här tystnaden som en dag skulle få allt att gå åt helvete.
– Det var kineserna som hittade på det från början. De vill ha försprång på oss förstås. Om vår ekonomi slutar växa, då går de om. Men sånt där är väl miljömupparna för dumma för att fatta.
Gubben fnös. Hella stirrade på honom igen. Om blickar hade bränt skulle gubben ha haft en glödande tunnel rakt genom ögongloben. Hålet hade fortsatt genom hela skallen och in i tunnelbanevagnens ljusgrå vägg bakom. Han tittade mot henne igen. Deras blickar möttes och gubben ryckte till.
– Vad glor du på? fräste han.
Hella svarade inte.
Han vände sig mot tanten igen. Hon var liten och gråhårig med rosamålad mun och glasögon.
– Hon är säkert en sån där obildad vänstertok. De finns visst överallt, sa gubben.
Hella kände hur vreden förvandlades. Den var inte längre som glödgande kol utan något annat, en hård kärna som satt i solar plexus. Hon harklade sig.
– Jag är faktiskt doktor i miljöhistoria och forskar vid Stockholms Universitet. Jag kan tala om för dig att klimathotet inte är en bluff. Det är högst verkligt. Om vi inte ändrar vårt beteende kommer vår planet att förändras för alltid. Jorden kommer nog att överleva, men inte vi människor. Vår art kommer inte att finnas kvar särskilt länge till om inte vi ändrar vårt beteende.
Gubben skrockade.
– Trams. Totalt trams. Jag ska tala om för dig, att det bästa vore om människor som du la sin tid på något produktivt istället. Började bidra till ekonomin här i landet, istället för att sprida sån där domedagsdynga.
Hella kände hur det hårda i solar plexus växte och spred sig. Det var som att bröstkorgen vidgades. Ett lugn sänkte sig över henne. llskan byttes mot förvissning. Förvissning om att det hon nu sa var alldeles sant.
– Det bästa vore om människor som du bara försvann.
Ett öronbedövande klirr hördes. Det lät som att tusen vårisar krossades på en och samma gång. Hella blundade instinktivt när ett regn av pyttesmå glasbitar föll över henne. Hon visste plötsligt vad som hade hänt: fönsterrutan hade exploderat. Det skrämde henne inte. Det var på något underligt sätt väntat.
Sekunden senare kände hon ett starkt vinddrag. Tåget passerade just över bron mellan Södermalm och Gamla stan. En stor, suddig grå cylinder hade dykt upp utanför fönstret. En tornado, han Hella tänka.
Då sögs gubben ut genom fönstret.
Det gick så snabbt att Hella knappt hann se vad som hände. Ena sekunden satt han på sätet framför henne. I nästa såg hon en blixtsnabb glimt av hans förvånade bulldogansikte på väg ut genom tunnelbanans nu glaslösa fönster. Sedan var han borta.
Tornadon virvlade snabbt iväg upp över Söders höjder och försvann ur sikte.
Någon skrek.
– Herregud! Vad fan var det som hände!
Fler upprörda röster stämde in. Ett barn började gråta. Den lilla tanten mittemot stirrade med vidöppna ögon mot fönstret. Hennes rosamålade mun formade en förvånad cirkel.
Hella kände ett stilla skratt bubbla upp.
Tunnelbanan saktade in och stannade. De var framme i Gamla stan.

Jag har velat bli författare sedan jag var åtta år gammal. Men så där som det kan bli med drömmar, så har det liksom legat lite i bakhuvudet och skvalpat.
Klart jag ska bli författare, har jag tänkt. Men när det ska ske har varit osäkert.
Först tyckte jag inte att jag hade något att berätta. Senare var jag nog rädd för att misslyckas.

Våren 2012 fick jag tips om en deckarkurs ledd av Sören Bondeson, i förlaget Ordfronts regi. Jag hoppade på och tillbringade två helger med Sören och ett trevligt gäng aspirerande författare.

Först var jag inne på att skriva om vättar under Västerbron.
Sedan skrev jag de första raderna på vad jag trodde skulle bli en vampyrdeckare. Men jag blev nedröstad.
”Det där låter som två manus”, sa Sören. ”Bestäm dig för vilket av dem du vill skriva.”
Vampyren fick vänta.

Sedan dess har jag knåpat på mitt manus, periodvis intensivt, periodvis inte alls. Vad som skulle hända och hur det skulle sluta hade jag från början ingen aning om, vilket jag så här i efterhand inser gjorde processen rätt meckig.
När jag började skriva var min äldste son tio månader gammal. Under de fyra år som gått har jag fått ett till barn, och tagit examen som ekonom. Så det har funnits andra saker som krävt uppmärksamhet. Men jag har fortsatt gå Sörens deckarkurser, fått feedback på mina texter och steg för steg lärt mig hur en deckare kan skrivas.

För det som hänt under dessa fyra år är framför allt att jag har lärt mig hantverket att skriva deckare. När jag drömde om att bli författare hade jag en uppfattning om att skriva böcker var något man antingen kunde, eller så kunde man det inte. Förmågan att skriva skönlitteratur var en medfödd gåva. Och jag var inte säker på om jag hade fått den gåvan. Tänk om jag inte kunde?

Det Sören Bondeson fick mig att förstå på den där första kursen i maj 2012 var att deckarskrivande är ett hantverk. Och ett hantverk är något man kan lära sig. Man blir bättre på det ju mer man utövar det.

Så – fyra år senare. Nu är jag äntligen klar med manuset. Jag skrev slutet för ett år sedan, och har sedan redigerat i ett år.
Ändå är det inte färdigt. Om ett förlag vill ge ut väntar helt säkert minst en till omskrivning.
Tur att jag inte visste det, den där majdagen för fyra år sedan, när jag cyklade iväg till min första deckarkurs.
Då hade jag kanske inte orkat.

På måndag natt åker jag hem till Sverige en vecka. Anledningen till besöket är väldigt tråkig. Min morbror Erik är död.
Erik har alltid varit en solstråle i vår familj. Mitt första minne av Erik är att han brukade sno min napp när jag var liten. Först höll han upp den, långt upp så att jag inte kunde nå den. Sen stoppade han den i munnen. Skrattade, retades en stund och gav sen tillbaks den.
Då var nappen slemmig. Det var lite äckligt, minns jag, att stoppa in den slemmiga nappen i munnen. Men jag sa inget. Erik var världens bästa morbror och jag ville inte att han skulle bli ledsen.

Den här dödsrunan skickade jag nyss till Barometern och Östran. Begravningen är kl 13 nästa fredag, 28 november, i Kalmar.

Erik Forsström från Kalmar har avlidit, 54 år gammal.
Erik arbetade i många år på Calmia, som senare blev Samhall. Men för Erik var inte jobbet det viktiga i livet. Erik var mer medmänniska än yrkesmänniska. De som träffade Erik slogs av hans raka, ärliga sätt och hans värme.

Erik föddes i Danderyd utanför Stockholm, där han växte upp med pappa Eric, mamma Ingrid (född Larsson) och storasyster Nanna (Marianne Bjerre Jansson).  Efter ett par år i Öregrund flyttade Erik som femtonåring med mamma och pappa till Kalmar. Efter några år i olika stadsdelar slog de sig till ro på Abborregatan på Stensö.

Så småningom flyttade Erik till en egen lägenhet på Bremerlyckan. Där trivdes han bra. Erik bodde kvar på Bremerlyckan fram till 2000. Då hade båda föräldrarna avlidit och Erik flyttade till Oxhagen.

Eriks största passion i livet var musik. Han hade en stor samling lp-skivor och var mycket musikkunnig. Femtio- och sextiotalsmusik var Eriks specialitet, med Elvis som den stora favoriten. Rock-Erik var ett av Eriks smeknamn. Men Eriks musiksmak var bred – han lyssnade gärna även på kristen hårdrock och Johnny Cash.

Erik var dessutom själv en utmärkt sångare med en härlig basröst. När andan föll på ackompanjerade han sin sång med gitarr.

En annan av Eriks passioner var dans. Han var ofta ute och dansade med vänner. Och vänner hade han många av. Erik hade en fantastisk förmåga att lära känna människor. Han visste inte vad blyghet var, ville Erik prata med någon gjorde han det. Med sitt öppna, vänliga sätt charmade han de flesta.

Något annat som följt Erik genom livet är engagemanget i kyrkan. Tron var viktig för Erik, liksom gemenskapen och vännerna i kyrkan. Erik arbetade ideellt i kyrkan, och studerade i mitten av åttiotalet på bibelskola i Uppsala.
De sista åren var Erik sjuk. Han klagade sällan, såg framåt vad än doktorn sa och gav aldrig upp. Erik var en solstråle. Hans ljus blir kvar hos oss i många år.