skrivande

Nu finns den sista delen i Linje 17, Sprängdåd, i butik som pocket. Boken har fått fina recensioner sedan den släpptes i februari,

Det här är en spännande, angelägen berättelse i högt tempo och med flera intressanta sidospår.  … En deckare som väcker känslor!
Pernilla Ericson, Aftonbladet

… det går kalla kårar genom kroppen, det gör ont i magen och det är så fruktansvärt sorgligt att det kan vara någons verklighet. Dast

Bjerre och Casserfelt kan sin sak, det bevisas väldigt tidigt. Tempot är rappt, språket flyter på som att skära i wagyufilé med Satake-kniv.
Ljudboksklubben

… återspeglar på ett spännande och trovärdigt sätt den brottslighet som härjar i vårt samhälle. En bomb briserar i ett bostadshus. En polis dödas. Tonårspojkar lockas in i knarkhandeln. Inga nyheter precis. Ändå kan jag inte sluta läsa.
Ingalill Mosander, Aftonbladet

Romanen är spännande med en dramatisk upplösning … De tre huvudkaraktärerna och miljön skildras levande och trovärdigt. Språket är rakt och lättflytande.
Bibliotekstjänst

Snart landar Susan Casserfelts och min thriller Ensamt vittne i bokhandeln. 26 maj börjar den säljas. Efter tre års arbete är det fantastiskt att snart vara i mål!

Boken finns naturligtvis också tillgänglig på nätet, på exempelvis Bokus och Storytel.

Ensamt vittne är första delen i vår nya spänningsserie Linje 17 som utspelar sig i Bagarmossen i södra Stockholm. Mer om boken och serien Linje 17 hittar du på vår författarsida.

Nu har mitt och författaren Susan Casserfelts gemensamma skrivprojekt lett till kontrakt! Vi har signat med Piratförlaget om att ge ut vår kriminalserie Linje 17. Fantastiskt roligt! Med oss på resan har vi även vår skickliga agentur Hedlunds Agency.

Linje 17 utspelar sig i Stockholms södra förorter, med epicentrum i Bagarmossen. Den första boken i serien är planerad till maj 2021.

Efter flera års hårt arbete blir min författardröm äntligen sann – jag ser mycket fram emot det fortsatta arbetet med serien!

Jag har startat en ny blogg om skrivande tillsammans med författaren Karin Janson: Skrivbubblan.

Vi skriver för alla som, liksom vi, vill utvecklas i sitt kreativa skrivande. Det blir mycket metod och en del tips, men även bokanalyser och intervjuer. Känns superkul med en plattform där vi kan nörda ner oss i skrivandet!

Är du nyfiken tipsar jag om Karins roliga inlägg 6 darlings och hur du dödar dem.

Jag får den frågan ibland – vad händer med deckaren? I juni 2016 skickade jag iväg det första manus jag färdigställt (om jag inte räknar två fackböcker, och det gör jag inte, för skriva fackbok är en helt annan sak – men mer om det en annan gång). Det var ett deckarmanus som jag skrivit på från och till under flera år.

Den första tiden efter att jag tryckt på sändknappen var jag på helspänn. Jag fantiserade om att någon skulle ringa. Jag föreställde mig att det skulle vara en man, kanske lite äldre, och att han skulle berätta att han gillade mitt manus och att förlaget var intresserade av att ge ut det. Vid den här tidpunkten visste jag ingenting om hur det fungerar i förlagsvärlden. Idag inser jag att just det scenariot är rätt osannolikt – mer troligt kommer det ett mejl, och förmodligen finns inget utgivningsbeslut vid första samtalet.

Men – vad hände då, med min första deckare, efter att jag skickat manuset till alla deckarförlag jag hittade?
Ingenting. Absolut ingenting hände!

Jo, det kom några standardrefuseringar. Den första efter ungefär två veckor. Det gjorde ont, men samtidigt kände jag mig uppspelt. Det var på riktigt nu. Det var inte ett ja, men jag hade i alla fall fått ihop ett manus som kunde refuseras! Jag var långt ifrån i mål men jag var äntligen med i loppet.

Efter sommaren sipprade refuseringarna sakta in. Tror det blev tretton totalt. Det var såklart ganska så nedslående. Det är smärtsamt när drömmar krossas, och självförtroendet fick en smäll. They’re just not that into you.

Så vad gör man då? Jag hade börjat planera en uppföljare till deckaren, hade skrivit ett löst synopsis och de första sidorna. Men när jag insåg att första delen var på väg att bli refuserad av alla stora och medelstora svenska förlag så tvekade jag. Vad var det för mening med att skriva en deckare i samma serie, om den inte skulle bli utgiven?

Jag var inte beredd att ge ut manuset själv. Det fanns flera anledningar till det. Dels var jag inte sugen på att driva eget förlag, med alla de utmaningar de innebär – svårt att få synlighet, svårt att nå ut med boken i handeln och så vidare. Dels handlade det om stolthet, en oro för att buntas ihop med den stora mängd egenutgivna böcker som är av varierande kvalitet. Dels tänkte jag krasst att om inte något endaste förlag tycker att manuset håller för utgivning så har de kanske rätt.

När jag så här i backspegeln ser tillbaka på beslutet att inte testa egenutgivning kan jag konstatera att det i grund och botten handlade om att jag inte trodde tillräckligt mycket på mitt eget manus. Det manus jag skrev efter deckaren skulle jag nämligen inte tveka att ge ut på egen hand om ingen nappar – den berättelsen vill jag ha ut, end of story. Och den där ängsliga stoltheten har jag förpassat till papperskorgen, den gjorde mig bara stel.

Hur som helst – när jag vadade fram i refuseringsfloden hände två roliga saker:
• Jag fick kontakt med ett nystartat förlag och fick komma och träffa en av deras förläggare.
• Jag fick en uppmuntrande refusering av ett stort förlag! De ville inte läsa samma manus igen, men de trodde på mig som författare.

Aldrig hade jag trott att jag skulle kunna bli så glad över ett nej.

Träffen med förläggaren ledde till att jag fick pitcha ett förslag på ett nytt manus. Jag behövde inte leta länge efter nya idéer, direkt efter mötet dök en story upp som fastnade i skallen. Jag kunde inte släppa den! Så jag pitchade idén, som skulle bli ett fantasymanus, trots att fantasy inte var vad förlaget ville ha in. Och förlaget bestämde sig efter ett par månader för att inte ta in fler berättelser med magi. Så det blev nej tack igen, men när det beskedet kom brydde jag mig inte så mycket längre, för jag var redan helt inne i att skriva den nya berättelsen. Jag hade inget val, jag kunde inte släppa storyn. Jag var tvungen att skriva den här berättelsen. Häxan Hella Berg hade flyttat in i mitt huvud och hon vägrade att lämna mig ifred.
Så jag släppte deckarspåret och gick all-in i magin.

Mitt sätt att överleva min första refusering blev alltså att kasta mig in i något nytt. Prova igen. Skriva ett nytt manus, förhoppningsvis bättre, med större chanser att bli antaget. Litegrann som när man blir dumpad: riktigt över det är man inte förrän man börjar en ny relation.

Eftersom det är så arbetsamt och tar så lång tid att skriva ett manus, är det nästan outhärdligt att tänka sig att man kanske behöver skriva flera manus innan något blir antaget. Men när refuseringen är ett faktum är det bara att tugga i sig. Om man inte vill ge upp.

Ibland tänker jag på Sara, min journalisthjälte i det första deckarmanuset. Det första året efter refuseringen tänkte jag att jag aldrig någonsin ville röra vid det igen. Jag tänkte att allt jag skriver efter detta rimligen kommer att bli bättre, så varför harva vidare med det gamla eländet? Men nu, när jag har fått lite mer distans, tänker jag att det nog kan bli ett rätt så hyggligt manus om jag skriver om det. Och jag har några idéer för hur jag skulle kunna göra.

Jag har också en del tankar om vad jag gjorde för misstag – varför manuset inte blev så bra som det hade kunnat bli. Det ska jag berätta om en annan gång.