journalistik

Indier brukar med ganska gott humör, eller snarare kanske galghumor, påpeka att indiska myndigheter är mycket byråkratiska och besvärliga att ha att göra med. Jag håller med – även om jag kanske inte klara av att göra det med fullt lika gott humör. Som journalist med nära förestående deadline kan myndighetskontakterna här bli ganska påfrestande.

Idag skulle jag, för en artikel i morgondagens DN, skaka fram lite snabba siffror på matprisernas utveckling det senaste året.
Siffrorna släpptes för två dagar sedan och alla tidningar har skrivit om det. Men ingen tidning tycks ha publicerat hela listan – så efter en intensiv och långvarig men dessvärre helt resultatlös googling började jag med bävan leta efter själva källan, en myndighet.

Hade detta varit i Sverige hade jag gått in på myndighetens webbplats, klickat på ”pressmeddelanden” och plockat fram det senaste innehållande de siffror jag sökte. Det hade tagit mig 2 minuter.

Men nu var inte detta i Sverige. Det var i Indien. Efter nästan tjugo minuter på myndighetens hemsida kunde jag konstatera att
– det inte fanns några pressmeddelanden publicerade
– den databas över matpriser som fanns på sidan inte fungerade
– det inte fanns några kontaktuppgifter till myndigheten på sajten
– det enda telefonnummer som fanns var en hjälplinje för konsumentfrågor och den kunde man bara ringa om man hade telefonabonnemang hos två specifika operatörer, min exkluderad.

I ett gammalt hederligt sajttest för tidningen Internetworld hade betyget blivit bottenskrap.

Det tog mig ytterligare tio minuter och ett interntips från en indisk kompis innan jag slutligen hittade ett telefonnummer till myndigheten.
Inklusive all Google-research var jag nu uppe i över en timmes nedlagd arbetstid utan att vara en centimeter närmare mål.

Så jag började ringa. Totalt ringde jag sju olika telefonnummer till myndigheten i Delhi. Jag pratade med en Food Officer, många sekreterare, en ”Concerned Officer” som inte alls var concerned, en Secretary Food och gud vet vem innan jag slutligen nådde en kvinna som faktiskt kunde tänka sig att hjälpa mig. Lägg till allt detta att telefonlinjerna här i landet ofta knastrar och försvinner så att man får sätta munnen alldeles nära mikrofonen på sin mobiltelefon och skrika ”I AM A SWEDISH JOURNALIST”. De gånger man kommer fram, alltså – ibland är det tvärstopp på ett visst nummer tio minuter utan att man alls förstår varför.

I vilket fall så sa min nya vän på den indiska myndigheten raskt att jag skulle gå in på hemsidan för att själv hämta informationen direkt ur databasen. När jag påpekade att databasen inte fungerade ville hon ringa IT-support och återkomma.
Ta inte illa upp nu, kära IT-läsare, men detta scenario skrämde mig svårt. Med deadline för en kvart sen vill man ogärna lägga ett ärende till IT-avdelningen, hoppas på att de lagar felet och vänta på att de ska återkomma.
Jag bad henne istället att göra en sökning åt mig i databasen, kopiera och klistra in i ett mejl till mig.
Det gick tyvärr inte eftersom databasen var på en annan dator än mejlen.
Jag försökte säga att hon kunde gå in från det webbgränssnitt hon rekommenderat mig, hon som visste hur det skulle fungera, och mejla uppgifter därifrån, men det gick inte hem. Så istället föreslog jag att hon helt enkelt skulle skicka mig pressmeddelandet som gått ut två dar tidigare. Vilket pressmeddelande? undrade hon. Det om matpriserna….
Efter att jag lovat att mejla information om vem jag är och vem jag jobbar för – inga pressmeddelanden fick lämnas ut utan att registrering av vem som skulle ha informationen – blev jag lovad hjälp.

Så jag väntade. Och väntade. Och ringde igen – möte. Och ringde igen – ”det kommer om fem minuter”.

Och till min stora förvåning gjorde kom mejlet faktiskt! Med precis den information jag bett om och mer därtill. Wow!

Så när ni ser den där lilla grafiken i DN imorgon, några staplar eller kurvor bredvid min text om de stigande matpriserna i Indien – tänk då gärna på att det tog mig nära tre timmar att få fram de där uppgifterna som ser så självklara ut i sammanhanget.

Det här med utrikesjournalistik är inte alltid så där väldigt glamoröst. Men jag försöker tappert tänka som Dalai Lama: nu ska jag dra nytta av detta möte för att lära mig tålamod. För gud vet att det kan behövas här i Indien.

Har tillbringat några dar i Bombay på sistone. En häftig storstad! Och en mega city, vilket är ett ord jag verkligen gillar. Smaka på det. Mega city – en jättestad. Det finns jättemånga människor, jättemånga bilar, jättemycket avgaser, vackra stränder (där alla hänger men nästan ingen badar – det är ju Indien), filmstjärnor jag inte känner igen, coola barer, restauranger med ljuvlig mat, kåkstäder, fullproppade pendeltåg och mycket mer.

Förra helgen åkte jag ut på havet i en timme till ön Elephanta och den kaotiska staden ersattes under en eftermiddag av en grön, lugn, oas. Försäljarna var inte ens påstridiga. Vi drack en öl, njöt av utsikten och svettades en del för det var gräsligt varmt och luftfuktigheten i Bombay är inte att leka med.

Skrev en krönika om en pendeltågsresa i Bombay som publicerades idag på nya resesajten Bortabra.se.

Juhu Beach

Den här vackra tavlan, guldkantad med guldbokstäver, mötte mig och Christina i receptionen när vi skulle intervjua Caran Design och Semcon (nya ägarbolaget) i Bangalore idag.

Med en sån start kan det ju inte bli annat än bra.

(Men min iPhone tar avsevärt sämre bilder än min Sony Ericsson k800i, tyvärr…)

Nu har DN.se publicerat min och Christinas artikel om Vahid Berenjian, en häftig entreprenör här i Bangalore med rötter i Sverige.

Utöver att han har startat en framgångsrik pizzakedja här i Bangalore – han öppnade faktiskt Indiens första pizzeria! – ska han nu börja sälja färskbakad pizza direkt i butik hemma i Sverige.

Läs om Vahid på DN.se

PS: Storyn om Vahid blev tydligen mest läst på DN.se i dag. Kul!

Nu outsourcar man inte längre till Indien för att det är billigt. Nu outsourcar man till Indien för att det är här kompetensen finns.
Så kan man sammanfatta intrycken från IT-konferensen i Bombay som jag kom hem från igår.

Cisco öppnade i november ett globaliseringscenter i Indien. De beräknar gå från ca 5 000 till 10 000 anställda i Indien de närmaste åren.
I torsdags träffade jag deras globaliseringschef och vice vd Wim Elfrink, en holländare som flyttat till Bangalore. Han radade upp ett antal skäl till varför Cisco väljer att satsa över en miljard dollar och lägga allt mer innovation i Indien:

* Indien är världens största fria marknad.
* År 2025 beräknas Indien vara en av världens 5 största ekonomier.
* Indien har högutbildad, engelskspråkig kompetens i stora antal.
* Landet har världens mest snabbväxande unga befolkning.
* Från Indien kan du nå 70 procent av världens befolkning inom 5 flygtimmar.

Bilen Tata Nano har enligt Elfrink satt Indien som innovationsnation på kartan. Tata Nano är inte billig för att den produceras i ett låglöneland, den är billig för att den är smart byggd.

Wim Elfrink har själv flyttat till Bangalore för att det är här den mest intressanta utvecklingen sker nu. Till Business Week har han tidigare sagt att ”I think that in the next decade India will be known for its IT expertise the way Saudi Arabia is now known for oil.”

Jag tror att han har helt rätt. Utvecklingen här är otrolig. Som Gabriel Mannheimer på outsourcing-företaget BombayWorks sa när jag intervjuade honom i tisdags: När man vant sig vid att jobba i en ekonomi med 9 procent tillväxt om året är det svårt att tänka sig att jobba i Europa igen. Jag börjar förstå vad han menar. Det är väldigt spännande och dynamiskt här.

Jag fick 20 minuters intervju med Wim Elfrink och skrev en grej för CIO Sweden utifrån det, publiceras på Cio.idg.se på måndag för den som är nyfiken.

För övrigt har jag bestämt mig för att åka tillbaka hit efter sommaren. Det finns för mycket att skriva om för att låta bli!

Och – några har undrat hur det gick med visitkorten. Det ordnade sig: familjen Minochers sekreterare beställde åt mig, och nästa dag kom en kille hit och lämnade de färdiga korten. Suveränt!

Senare tillägg: Här finns intervjun med Elfrink