journalistik

Det pågår en intressant debatt om neddragningarna i svensk utrikesjournalistik. Den senaste debattrundan inleddes av att SvDs man i Wien, journalisten Richard Swartz, kritiserade den egna tidningens bevakning av Josef Fritzl-rättegången. Swartz anser att svenska tidningar bevakat rättegången alltför omfattande och drar slutsatsen att kvalitetstidningen är i fara – och därmed i förlängningen även demokratin.
Olle Lidbom svarade med ett inlägg där han gläds över medborgarjournalistikens utveckling och menar att detta minskar mediernas betydelse för demokratin.
Arne Ruth tog upp tråden och utvecklade den till spåret: Vad betyder neddragningarna i svensk utrikesjournalistik för kvaliteten? Varpå SvDs redaktionschef Martin Jönsson svarar att kvalitet inte sitter i anställningsformen.

SvD meddelade nyligen att de drar in sin sista korrespondent-tjänst. För icke-journalister kommer här en kort ordförklaring:
En korrespondent är en journalist som är fast anställd vid en svensk redaktion och därifrån utsänd att bo i och rapportera från ett annat land eller region.
En stringer är en frilansjournalist som på egen hand har bosatt sig utomlands och har ett muntligt eller skriftligt avtal med en redaktion om att sköta deras bevakning från landet/regionen.

När korrespondent-tjänsterna försvinner produceras utrikesjournalistiken istället av tre grupper av journalister: av stringers, av frilansjournalister på tillfälliga reportageresor och av fast anställda redaktionsmedarbetare som skickats ut på kortare uppdrag.

Jag förstår behovet av neddragningar. Och att dra ner på utrikeskorrespondenterna är ett förhållandevis enkelt sätt att spara pengar. Jag skulle förmodligen ha gjort samma sak själv om jag var tidningschef. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är bra.

Vi lever mitt i en medierevolution och jag har inte mer än någon annan några färdiga svar eller lösningar. Jag har inte ens några orubbliga åsikter. Däremot har jag gjort några reflektioner och funderingar med utgångspunkt i min erfarenhet som journalist utomlands:

Medborgarjournalistik är fantastiskt, både för mediekonsumenter och för demokratin. Men vi kan inte förlita oss bara på medborgarjournalistik. Särskilt inte när det gäller utrikesjournalistik. Då blir vår världsbild snedvriden.
Inte bara för att vi behöver någon som förklarar skeenden och sammanhang. Hjälper oss att förstå ur ett svenskt perspektiv.

Men också för att många mediekonsumenter bara klarar att läsa nyheter på svenska och engelska. Även om alla människor i hela världen börjar Twittra kommer vårt intag begränsas av våra språkkunskaper. Att behålla fokus på den engelsktalande delen av världen är riskabelt i en tid då länder som Kina spelar en allt viktigare roll.
(Min förhoppning är dock att språkproblemet kommer att raderas i framtiden, med hjälp av webbläsare som har en inbyggd översättningsfunktion (som är bättre än dagens Google Translate)).

Att byta från korrespondenter till stringers är att förlita sig på enskilda journalisters kall.
Att flytta utomlands på egen hand som frilans är ett krävande och kostsamt projekt. Att göra det utan ett kontrakt som täcker flytt och försörjning  kräver att man antingen har en partner som klarar en stor del av försörjningen i det nya landet, eller att man inte har familj. Dessutom kräver det kanske, om man inte redan är frilans, att man säger upp sig.
Det är ett personligt risktagande och kräver således stor målmedvetenhet och passion.
I en undersökning där 71 utrikeskorrespondenter tillfrågades 2007 svarade en av dem så här:

”Utrikesbevakningen kommer att tas om hand av unga journalister, utan familj och utan alltför stora krav, som reser ut på egen hand med minimala stringerkontrakt.”

Jag tror också att det är åt det hållet vi går. Om inte redaktionerna tar ekonomiskt ansvar för utrikesjournalistiken tvingas den enskilde frilansaren att ta det ansvaret. Då är det få som har råd.
Det är alltid svårt att rycka upp sina barn ur hemmamyllan för ett par års utlandstjänstgöring. Om man dessutom måste göra det utan att ha ordentlig försörjning säkrad och med en initialkostnad på  tiotusentals kronor i flytt – för att inte tala om hur dyrt det kan vara att sätta sina barn i kvalitativa skolor – ja då säger det sig själv att det är en ganska begränsad skara journalister som har möjlighet och driv att göra detta.
Det är synd.

Samtidigt måste jag också påpeka: Rent egoistiskt är stringer-trenden bra. Jag älskar mitt liv som frilans och för mig öppnar det nya dörrar att redaktionerna gör fler frilansinköp. Jag kommer säkert att bo utomlands under flera perioder i mitt liv och för mig är utvecklingen därför positiv.
Jag är bara inte säker på att det är ett lyft för svensk utrikesjournalistik.

Men är detta resonemang fel. Kanske kommer utrikesjournalistiken att bli bättre – när den produceras av människor som har den passion och det driv som krävs för att bli stringer, som älskar sitt uppdrag så mycket att de tar en privatekonomisk risk för att få möjlighet att utföra det.

Se på stringers som Ola Wong, Fredrik Sperling, Carolina Jemsby och Hanna Sistek. Det finns många namn att nämna. Journalister som gör ett rent ut sagt skitbra jobb som utrikesjournalister på stringer- och frilansbasis.
Hade de kunnat göra ett ännu bättre jobb som fast anställda korrespondenter? Det har jag ingen aning om, men det vore spännande att höra deras åsikt.

En fördel med stringers är att de är hungriga. De måste man vara som frilans, och det är bra ur ett arbetsgivarperspektiv.
När jag sommarvikarierade på DN Ekonomi i fjol konstaterade redaktionen att tidningens stringers var mer intresserade av att skriva ekonomiartiklar än vad korrespondenterna var – med några undantag. Frilansarna var ju tvungna att sälja in artiklar för att dra in sin lön.

Sidospår: Med denna logik borde man göra om fler reportertjänster till frilans och låta reportrarna få betalt per publicerad artikel. Så skriver de mer. Vad tycker SJF om omvandlingen av korretjänster till stringer-avtal? Söker på fackförbundets hemsida och på Journalisten.se, men hittar inga svar. Länka gärna i kommentarsfältet om du vet något forum där SJF har deltagit i diskussionen.

Svenska Dagbladet skriver i ett svar på  den debatt jag inledningsvis nämnde att deras indragning av korrespondenttjänster, som i vissa fall bytts mot stringeravtal, inte är en neddragning av kvaliteten på omvärldsbevakningen. Istället pågår en satsning på kvalitativ och fördjupande utrikesjournalistik. (Min åsikt: SvD har rackarns bra stringers.)

Noterar samtidigt att Svenskans Pelle Sten nämner omvandlingen av korrespondenttjänster till stringeravtal som ett av sina bästa redaktionella spartips i en diskussion på Jaiku.

Som jag inledningsvis sa utger jag mig inte för att ha varken färdiga svar eller orubbliga åsikter. Men diskussionen är intressant. Och bör föras.

Fick ett mejl av den blivande ekonomijournalisten Hanna Näslund. Hon vill ha tips om hur hon på bästa sätt lägger upp sista delen av sin utbildning för att lyckas inom sitt drömyrke: journalist, gärna med inriktning ekonomi.
Det finns helt klart fler än ett svar på Hannas funderingar. Det är inget självklart val. Vore kul om fler ekonomijournalister ville ge Hanna sina bästa råd!

Här är Hannas fråga:

Jag har sedan länge haft som mål att utbilda mig till och så småningom arbeta som journalist. På grund av en rad samverkande faktorer valde jag dock att läsa Ekonomprogrammet i Uppsala, studier som skulle ge mig de behörighetsgivande 60 poängen för Journalisthögskolan i Göteborg men som jag knappast hade för avsikt att slutföra. Nu sitter jag här med två alternativa vägar till en efterlängtad examen, men hur jag än vrider och vänder på det hela så verkar ingenting självklart. Kanske beror det också på att jag ständigt läser, hör och tar intryck av en bransch som verkar erbjuda allt annat än självklara vägar in. Men varför inte fråga en erfaren och livs levande journalist om råd?

Frågan är alltså. Hur gör jag på bästa sätt för att få arbeta med mitt drömyrke?

Alternativen är följande:

1. Som sedan länge planerat läsa Journalisthögskolan i Göteborg (två år, alternativt tre med master. en praktisk utbildning som ska ha bra rykte). Jag har isf utöver detta de kurser jag läst hittills dvs: Statskunskap A, Nationalekonomi A, Företagsekonomi A, Statistik för ekonomer 15 hp, och en introduktionskurs ”Ekonomi, företag och samhälle”.

2. Läsa klart ekonomiprogrammet (1 år kvar) och då ha Nationalekonomi som huvudämne (B och C-kurs inkl C-uppsats). Dessutom jobba ideellt som en av två redaktörer för den Studenttidning (ges i 5000 ex till Uppsalaekonomer) som jag idag skriver sporadiskt för. Därefter läsa en ett-årig masterutbildning i journalistik i Uppsala alternativt annan master.

Det ska tilläggas att jag inte varit på det klara med vilken sorts journalist jag vill bli, men att jag uppenbarligen har ett intresse för ekonomi och absolut skulle tycka att det var oerhört intressant att arbeta som ekonomijournalist. Frågan är bara om den ekonomiutbildning jag har hittills räcker och om jag isf ska satsa på att få en längre utbildning i just journalistik?

Här är mitt svar:

A) I grunden är det viktigast att du gör det som du går igång mest på. Vad får det att pirra i magen? Vad skulle du göra om du visste att du inte skulle misslyckas?

B) Rent strategiskt tror jag båda alternativen är bra. Men ska man verkligen granska det i sömmarna skulle jag överväga tre saker:

1) JMG har, som du också nämner, ett bra rykte. JMG, MKV och JMK är högst rankade skulle jag påstå – men för det påståendet har jag ingen vetenskaplig grund. I vissa regioner är lokala folkhögskolor väldigt väl ansedda, kanske till och med att föredra över högskolorna. Tex anses Skurup ha en mycket bra journalistutbildning, en åsikt som säkert finns i stora delar av landet men som framför allt märks på medier i Skåne.

2) Det absolut viktigaste för en karriär inom journalistiken är erfarenhet. Utbildning kommer i andra hand. Journalist är ett hantverksyrke. Att under utbildningstiden skriva och publicera sig är mycket bra, både för det du lär dig och för att ha arbetsprover att visa upp.

I vikten av erfarenhet ligger också att PRAKTIK är extremt viktigt. Den utbildning du väljer bör ha en längre tids praktik med i kursen.

Sidoinfo: När du gör praktik, se till att du hamnar på en dagstidning. Har du ingen dagstidningserfarenhet blir det svårt att komma in på en dagstidning efter utbildningen. (Förutsatt att du vill skriva – annars ska du skaffa praktik på nyheter i tv/radio, om det är vad du vill jobba med.) Och även om du inte vill jobba på dagstidning värderar nästan alla redaktioner, tidningar och chefer att man arbetat med dagliga nyheter, gärna på en lokaltidning. Eftersom de flesta chefer själva gått den vägen tycker de att det är den bästa vägen att gå.

3) Att kunna säga att du är civilekonom tror jag smäller rätt bra. Det är inte många journalister som har en civilekonomutbildning! Det är en klar konkurrensfördel som ekonomijournalist.

Jag skulle alltså rösta på alternativ 2.

Vad säger ni andra?