Om korruption

Ordet korruption ger många associationer. Boforsskandalen. Oljepolitiker i USA. Journalister som åker på bjudresor.
Korruption kan upplevas som positiv av individen – som min bekant i Bombay som kör hem från krogen full varje helg och betalar 330 kronor i mutor de gånger han åker fast. Det är billigare och mer praktiskt för honom att köra rattfull än att ta taxi.

Men i grund och botten handlar korruption om att människor missgynnas. De som missgynnas är de som saknar medel. De som inte kan försvara sin position, inte har råd att köpa en bra plats i vårdkön, eller som inte kan muta domaren och därmed förlorar sin mark till maffian.

En sån försvarslös person såg jag här i Bukarest igår. Rumänien är känt för att vara ett samhälle med utbredd korruption. Korruptionen finns överallt: i rättsväsendet, i skolan, i sjukvården, hos politikerna.

Igår stod jag och väntade på Siddarth i de centrala delarna av stan. Strax intill mig hade en kvinna parkerat en rullstol. I den satt en liten pojke. Hans armar och ben var smala, förkrympta och obrukbara. Han satt tillbakalutad i rullstolen och kvinnan hade korsat hans ben framför honom, högt upp, för att visa upp hans elände för förbipasserande.  Hon tiggde pengar, någon gick förbi och gav ett par lei. Hon såg rätt sliten ut. Pojken var inte riktigt närvarande, hans ögon var halvslutna och han såg ut att vara väldigt trött, närmast apatisk.

Så kom polisen. Två farbror polis promenerade stadigt upp för gatan. När de passerade förbi den rullstolsburne pojken och kvinnan stannade en av dem till. Den andre fortsatte vidare.
I tyst samförstånd rullade kvinnan bort rullstolen till en annan del av trottoaren, slutade tigga. Hon passerade nära intill polisen. När han strosade vidare stoppade han ner något i fickan. Gissningsvis en muta.

Efter någon minut anslöt en man till den lilla familjen. Han såg ännu mer sliten ut. Pratade lite för högt, jag kände igen ordet ”alkohol”. Den lille pojken såg lika apatisk ut som tidigare.

Tänk om polisen i Rumänien hade gjort sitt jobb. Vad hade det betytt för denne lille pojke? Hur hade hans liv sett ut om han fötts i ett land där polisen inte låter sig mutas av vuxna som vill använda funktionshindrade barn för att tjäna pengar?  Hade han kanske fått gå i skolan då? Hade sjukgymnastik kunnat göra en skillnad? Hade han kunnat leka med vänner, hade han kunnat få en självkänsla som byggs på annat än att vara någon slags missbildad kassako?

Nästa gång jag hör ordet korruption är det denne pojke jag kommer att tänka på.