Portvakter

Jag är för ung för att minnas portvakterna i Sverige. Men vad jag förstått var det inte något särskilt statusfyllt jobb.
Det är det heller inte här i Rumänien. Vi har en portvakt i vårt hus. Eller, vi har flera – det är fyra olika män som turas om att ta passen. Vår entré är bemannad dygnet runt. De brukar sitta och titta på teve. Ibland super de. Tre av dem ser alkoholiserade ut. Den fjärde tror jag har något psykiskt problem, han är extremt intensiv och ibland aggressiv. Riktigt obehaglig faktiskt, och ett av skälen till att vi nu försöker byta lägenhet. Han ser yngre och friskare ut än de andra, men han är den enda vi faktiskt sett sitta och supa på jobbet.
En av vakterna är vår favorit – han är den enda som pratar lite engelska. Han har inga framtänder men han är snäll och glad. Ibland ber han om 10 lei till cigaretter. ”Ni får tillbaks dem nästa vecka.” Han ser så generad och skamsen ut när han ber om pengar att det skär i hjärtat.

I Indien finns inte portvakter, däremot säkerhetsvakter. Det är en stor skillnad. Säkerhetsvakterna i Indien har uniform. De har ett bra jobb och yrkesstolthet. När jag bodde hos Ingegerd och Rumi i Bangalore var det, som jag minns, två män som alternerade. De var väldigt snälla, hjälpsamma och ansvarsfulla. De hade ett viktigt jobb, det märktes.
I vårt bostadsområde i Bombay fanns en hel säkerhetsorganisation. Det var en gated community och två till fyra personer bemannade varje ingång – en av dem hade en bom och bara den krävde ju minst en heltidstjänst. Dessutom turades fem-sex spensliga karlar om att dygnet runt bevaka vår husentré.
Säkerhetsarbetet var faktiskt riktigt samvetsgrant: ingen tilläts åka ut ur bostadsområdet med några prylar utan att ha skriftligt intyg från en boende. Annars stoppades de vid bommen och fick åka tillbaka. Det hände flera gånger.

Här i Bukarest känner jag mig ganska trygg, men inte lika trygg som i Indien. Där känns det aldrig som att man behöver vara rädd, det finns alltid så mycket folk i närheten som skulle rycka in om något händer. Här är det mer som i Sverige – det finns ödsliga gatkrokar och nån gång har vi stött på en öde tunnel där det stått ett gäng ungdommar och sniffat lim. Jag skulle aldrig påstå att det är farligt här, men nog känns det lite råare än i Sverige.
Man ska helst undvika öde gator här, för gathundarnas skull. Även om situationen med gathundarna inte alls är så farlig som vissa sagt så är jag försiktig. Det finns en hel del gathundar här, och de är stora och grova. (Man måste vara tjockpälsad för att överleva vintrarna här. ) Men i fjol gjorde Bukarest en utrensning bland hundarna inför ett EU-toppmöte. Det är därför betydligt färre hundar i stan nu.
Vid utrensningen bussade man tusentals hundar till en skog – där de har förvildats och sedan börjat spridas till en näraliggande stad. Så egenligen har problemet förvärrats. Men det är en annan historia – och en annan stad…