digitalt

Detta år har jag firat 20-årsjubileum som internetanvändare. Yay!
Våren 1995 fick jag tillgång till internet i Handelshögskolans datasalar och började surfa efter föreläsningarna. Jag minns fortfarande den sida jag använde som startpunkt: en hemsida som tillhörde en kille från Hawaii. Han hette Randy. Det fanns ju inga egentliga sökmotorer då, så jag surfade runt genom att klicka mig vidare från sida till sida. Hemsidorna hade alltid länklistor, faktum var att länklistorna ofta var själva behållningen av hemsidan. Innehållsmässigt kunde det annars vara ganska tunt. Tänk dig att några tusen slumpmässigt utvalda privatpersoner har slängt ihop ett par A4 var om ett ämne de gillar – utan faktakoll eller korrekturläsning – och publicerat dem rakt av. Ungefär så såg utbudet av innehåll ut.

Några månader senare gick mitt internetanvändande i taket när jag äntligen hittade ett chattforum som man kunde ansluta till genom en webbläsare.  Doug’s chat hette sidan, en amerikansk sajt som drevs av en privatperson. Sidan uppdaterades inte automatiskt utan man fick sitta och klicka F5 – refresh – med några sekunders mellanrum för att se vad som skrivits. Jag har alltid älskat att ha kontakt med andra kulturer och hade brevvänner jorden runt under min uppväxt. Så att få direktkontakt med folk från hela världen var en dröm för mig.

Det var en brokig skara som befolkade Doug’s chat, även om de flesta var amerikaner. Åldersspannet var mellan cirka 15 och 60. Någon var brevbärare, någon lärare, många var studenter. Antalet privatpersoner som använde internet för att umgås digitalt var förhållandevis litet 1995, vi var alla nördar i någon mening. En av vännerna från Doug’s har jag fortfarande kontakt med, Ben från Australien. Vi har fortfarande aldrig träffats men idag är vi kompisar på Facebook.

Jag ska inte tråka ut er med detaljer om mina fortsatta internetäventyr (hint: jag upptäckte muddar, om någon fellow nörd vet vad det är.). Men år 2015 har jag använt internet i halva mitt liv.  Jag kallade mig länge för webbnörd. Vi som var med ”från början” hade länge en ställning som underdogs: vi brann för webben, men det var alldeles för få utanför vår cirkel som fattade att nätet var viktigt. Vi blev vana att slåss för webben, och vana att försöka förklara för andra vad man kunde använda nätet till och varför man skulle lägga tid och kraft på det. När jag började som internetjournalist på Sydsvenskan 1998 satt vi i källaren, i ett litet rum bredvid IT-avdelningen. Resten av redaktionen satt tillsammans en våning upp.

Att placera webbjournalistiken i källaren vore otänkbart 2015.  Nu är det mainstream att jobba med internet och det digitala har tagit en central plats i de flesta företag.

För nu är det få som inte ser att vi är mitt uppe i en digitala revolution. Digitaliseringen är den största och mest samhällsomvälvande förändring vi kommer att få vara med om i vår tid. Det som händer nu är av samma dignitet som plogen en gång var för bondesamhället. Och det är fantastiskt kul att få vara med, och att ha fått se det hända från start.
Någon webbnörd är jag dock inte längre – för det är inte längre nördigt att älska internet. Alla älskar internet. Eller kanske snarare: internet bara är.

I veckan har jag varit med som moderator på Webbdagarna, som arrangeras av Internetworld.
Jag har tillsammans med många andra deltagare rapporterat om innehållet på Twitter. Men jag tänkte även skriva ner ett litet urval av alla intryck här.

Det blev ett lyckat event med många bra talare. De spår jag modererade var mobila webben och sociala medier, två av de mest spännande trenderna just nu.

I spåret Sociala medier fick vi bland annat höra Kristin Heinonen från byrån Good Old prata om hur sociala medier gör alla företag till mediehus. När företag kommunicerar mer och i fler kanaler måste de också börja tänka som redaktörer och journalister. Vad är läsarna intresserade av?

Annika Lidne, vd på Disruptive Media, gav en crash course i Twitter och tipsade om att för varje grej du som företag vill kommunicera ut på Twitter, även publicera tolv grejer som är av nytta för de som läser.

På spåret Mobila webben pratade Pontus Jeppsson, som är mobilchef på IDG, om appar och mobila sajter. Appar kan ge större utväxling på kort sikt, medan en mobilsajt ger mer på lång sikt. Iphone-användarna i Sverige är i dag främst män i åldern 25-34.

Daniel Eliasson på mobilbyrån Apegroup berättade att en app kostar ungefär 100-150 000 kronor att utveckla för en plattform. Vill man göra appen för fler plattformar kan det i runda slängar kosta ungefär 60 procent ytterligare att ta fram.
En standardisering är med andra ord angelägen.

Bra råd för en bra app – från Daniel Eliasson:

• Tänk nytta för användaren, rätt känsla och aktualitet.
• Försök hitta nya intäktsmodeller med appen.
• Gör det inte för svårt för dig – börja med en plattform.
• Synka appen med andra marknadsföringskanaler.
• Testa mycket och utveckla appen vidare efter lansering.

Några oneliners från Webbdagarna:

”Vi lever i en tid av epidemisk narcissism.” – Anders Mildner

”Twitter är, till skillnad från Facebook, inte ett ungdomsmedium. På Twitter finns opinionsbildare, journalister, politiker, marknadsförare, PR-konsulter, kommunikatörer.” – Annika Lidne

”Våga släppa företagsrösten och vara en av användarna!”. – Olle Ahnve, PR-konsult som jobbat med Sony Ericssons företagsblogg, ger råd om företagbloggande.

”Ju mer vi bryr oss och ju mer vi är närvarande och respekterar alla – desto mindre hat får vi.”  – Gustaf Brusewitz på Sony Ericsson om företagsbloggen.

”Sociala medier är en infrastruktur där vi kan dela saker med varandra.” – Kristin Heinonen

”Mobile first!” – Pontus Jeppsson citerade Google. I dag bör den mobila webben komma först.

”Vem är du connectad med och vilka är de i sin tur connectade med? Det är din privata ödesfråga.” – Alexander Bard