gammalt

Tolfte dagen på utmaningen Blogg100 insåg jag plötsligt att det inte är rätt prioritering just nu att fortsätta blogga varje dag. Jag har en liten bebis som jag vill snusa på, en tvååring att leka med och en bok att skriva. Blogga vill jag också, men inte dagligdags. Fast definitivt oftare än tidigare.

Det var toppen att återuppliva bloggen – ett bra ventilationshål för funderingar kring förändring, kommunikation och livet i allmänhet. Hörs igen.

Nedanstående lista har cirkulerat på Facebook några vändor, men är värd att läsas om då och då.
Jag tror inte på att ha negationer i huvudet – hjärnan jobbar bättre om vi tänker på vad vi SKA göra istället för vad vi inte ska göra. Men som inspiration och påminnelse funkar listan bra.
30 things to stop doing to yourself

För ett år sedan intervjuade jag Stig Viklund, mental tränare – en inspirerande person med energi som gick rakt igenom telefonluren. Han hjälper idrottare till framgång genom att coacha dem med mental träning.

För mig har mental träning alltid omgivits av mystik. Jag har trott att mental träning är något avancerat, och svårt att både lära sig och utöva. Men det är det visst inte, förstod jag när jag intervjuade Stig Viklund.

I Stigs senaste nyhetsbrev tipsar han om att varje månad lyfta fram ”månadens höjdpunkter”. Han skriver så här:

Stanna upp en liten stund och reflektera kring vilka höjdpunkter som har hänt under den här månaden. Det behöver inte vara några märkvärdigheter – det är du själv som väljer höjdpunkterna. Fira och förstärk gärna de höjdpunkter som du har varit med om.

En sån enkel tankeövning är alltså att utöva mental träning.
Det låter kanske banalt, men tricket med mental träning är inte att övningarna behöver vara speciellt avancerade – effekten kommer av att man gör övningarna regelbundet.

Jag och min man har en vana att gå igenom det gångna året tillsammans varje nyårsafton. Vi skriver ner höjdpunkter, utmaningar och gör en vision för vad vi vill att nästa år ska innehålla.

Att göra detta varje månad, istället för varje år, låter som en bra grej. Jag gillar också tanken att inte bara konstatera, utan att fira höjdpunkterna. (Gärna då på ett sätt som inte innefattar mat…)

Låt oss nu kopplar ihop denna nya vana – att fira månadens höjdpunkter – med BJ Foggs råd om att man ska koppla en ny vana till ett existerande beteende.

Har ni någon befintlig vana, något ni gör en gång i månaden, i slutet av månaden?
Hemma hos oss tänker jag att fredagsmyset sista helgen i månaden kan vara den vanan. När vi sitter i soffan med chipsskålen och ska välja film på Netflix – då kan vi ta några minuter att fundera på månadens höjdpunkter.

Idag såg jag ett TED-talk av forskaren Brené Brown: The Power of Vulnerability.

Brené Brown pratade om hur många av våra känslor har sin grund i vår ”vulnerability”, sårbarhet. Känslor som skam, rädsla eller att inte vara värd att älskas är kopplat till vår sårbarhet. Men det är också lycka, kreativitet, samhörighet och kärlek.

Känslor som skam och rädsla samt bristande självkänsla är jobbigt att hantera. Vi försöker döva dessa upplevelser med alkohol, medicin. Och mat förstås.

Att vi dövar känslor med mat är inget nytt. Men Brené Brown tar resonemanget ett steg längre: Hon menar att när vi äter (eller dricker, eller tar medicin) för att döva de negativa känslorna, dövar vi alla känslor.

Så har jag aldrig tänkt på det tidigare. Stämmer det? Dövar en Marabou chokladkaka även lycka?

Jag har nog alltid känt att ätandet skapat lycka. Att äta har varit både tröst, belöning och distraktion. Jag känner en trygghet och ett lugn i det välbekanta sockerruset. Det är ju därför det är så svårt att göra slut med vanan.
Att det inte är en äkta lycka, det inser jag, men att det skulle döva andra, positiva känslor har jag aldrig tänkt. Har hon rätt?

Tredje dagen med två barn hemma. Som nybliven tvåbarnsmor är jag inte van vid att två små, otåliga människor kräver min uppmärksamhet och hjälp samtidigt. Dessutom har framför allt den ene varit febrig och inte på världsrekordbäst humör. Vilket inte jag heller har, denna eftermiddag, ska erkännas. Trött nu.

När man är trött är det svårt att förändra sitt beteende. Att avstå från den där chokladkakan, cigaretten, alkoholen eller vad det nu är man tampas med – det är lätt när man är på topp. Det är när tröttheten, motgångarna, obalansen slår till som man visar färg.

Min färg är just nu ljusbrun och vit. Som ett Big Pack Ischoklad.

Läser en artikel i Internetworld om en kille under ett halvårs tid reste runt och studerade inkubatorer i olika länder. Jag fastnar för denna passus:

Samtidigt som han befinner sig i USA så brinner hans föräldrars lagerlokal ner hemma i Sverige.

– När min pappa ringer från Sverige och jag inser att allt jag äger står i lågor känner jag vemod och sorg. Samtidigt infinner sig en frihet. När jag nu har klarat mig nästan sex månader på packningen i två väskor kanske allt det andra som jag ägde inte spelade någon större funktion, säger han.

Det pirrar i magen när jag läser detta. Vilken frihet! Att inte äga mer än man kan bära. Får genast lust att rensa mer här hemma. Det blir lite mindre kvar varje gång jag rensar. Och jag känner mig lite lättare och friare. Man behöver inte drabbas av en brand för att dumpa excess luggage.
Hur känner du vid tanken på att förlora alla materiella ägodelar – ångest eller frihet?

Idag gick jag med i Viktväktarna. Igen. Och som vanligt möttes jag av deras produkter, denna gång i form av smakprov i dörren.

Vad är det då de säljer? Om man skulle gissa – kanske nyttigare mellanmål, nötter, juice gjord på nyttiga grönsaker, eller kanske frukt?

Viktväktarnas syfte bör ju vara att hjälpa människor till en bestående viktnedgång. Och att skaffa nya, nyttiga vanor är viktigt för att lyckas. Eller hur?

Men nej, det är inte frukt Viktväktarna vill bjuda mig på när jag kliver in, fast besluten att ändra mina kostvanor till det bättre.
Det är godis.

Jag kommer alltså dit för att få hjälp med min vikt – en tjockis som vill ha hjälp att äta bättre. Och de bjuder mig på godis.

Hela entrén är full av chips, godis och annat skräp som Viktväktarna tillverkar och säljer. Men inte ett äpple i sikte.

Affärsmässigt förstår jag deras koncept. De tjänar pengar på sina lightprodukter.
Och genom att se till att jag behåller mina dåliga vanor – endast bytta mot light-varianter under bantningstiden – ökar de chansen att jag återkommer. Att jag misslyckas helt enkelt. Att jag går upp i vikt igen, eftersom jag aldrig bröt sötsuget, aldrig lyckades förändra mina vanor i grunden – bara bytte skräpet mot lite mindre energirikt skräp under en period.

Cyniskt, men en bra affärsidé.

Tyvärr betyder det att Viktväktarna inte känns som ett genuint företag. Deras syfte kan inte vara att hjälpa mig till en bestående viktminskning. Deras syfte verkar istället vara att tjäna så mycket pengar som möjligt på mig. För om de ville mig väl skulle de inte bjuda mig på godis. Så enkelt är det faktiskt.