I går åt jag buffé för en månadslön. Inte min egen, lyckligtvis, men de 2 500 rupier (drygt 400 kronor) som kalaset kostade är ungefär vad någon som jobbar 6 dagar i veckan som hemhjälp tjänar.

För de pengarna fick jag en fantastisk italiensk buffé med smaker jag längtat efter: parmesan, tomatsalsa, en riktigt god hummus… Dryck ingick, och jag njöt av kall chardonnay för första gången på över en månad!

Sällskapet var trevligt – fem expats (utlänningar) varav fyra jobbar här och den femte, Laura, är medföljande flickvän.

Livet för expats här är väldigt annorlunda. Det är annorlunda än mitt liv men framför allt annorlunda än vanliga indiers liv.

De flesta expats får bostaden betald av företaget. Och gränsen för vad det får kosta är väl tilltagen – Laura och Iain ska exempelvis flytta in på 270 kvadrat imorgon, med västerländsk standard. (Det är tydligen svårt att hitta små lägenheter till god standard.)

De flesta har också minst en hemhjälp anställd. Det blir väldigt skitigt här på grund av allt damm och alla avgaser, så man måste städa mycket mer än vi är vana vid i Sverige. Och visst är det otroligt skönt när nån annan diskar, tvättar och fixar en kopp te!
Sen får de flesta bil och chaufför betalt av företaget. Chauffören hämtar dig på morgonen, kör dig till jobbet, väntar i garaget när du jobbar (spelandes kort och skvallrandes med de andra chaufförerna)eller kör omkring din familj om du har en sådan. Han kör hem dig efter jobbet och skjutsar dig var helst du vill åka kvällar och helger, då förmodligen mot övertidstillägg du betalar själv.
Med tanke på trafiksituationen här är det en god idé för de flesta av oss utlänningar att inte köra själva, och eftersom kommunikationerna är så dåliga är det nog fantastiskt praktiskt att ha bil och chaufför. Men som sagt, det är ganska annorlunda levnadsvillkor. Jag tycker att jag har det otroligt bra här, men jämfört med hur de utlänningar som jobbar här lever är jag en fattig kusin från landet.

Jag skulle gärna ha en chaufför och en bil om något snällt företag ville betala för det – Bjerre Media har tyvärr inte det upplägget i dagsläget. Men buffé för en månadslön kommer jag inte att äta varje söndag, hur härligt det än var. Det blir liksom för märkligt.

I dag var jag på Russel market med Gita. Det var kul! Jag gillar att gå på marknader. Det var rätt skitigt och det luktade bajs här och där men sånt hör liksom till. Gita hjälpte mig att shoppa en massa fina grönsaker – och jag fick nästan en kronas spontanrabatt av de snälla och glada killarna i grönsaksståndet.

Har märkt att många utgår från att jag jobbar för en tidning när jag tar fram min systemkamera. Helt rätt ju, även om de flesta bilder inte går i tryck…

Några bilder till från marknaden finns här

20 procent av Indien-vistelsen har passerat. Det har gått märkligt snabbt!
I dag var det en månad sedan jag lämnade Sverige, och det är fyra månader kvar tills jag landar på Arlanda.

Det jag saknar är, utöver vänner och familj såklart:
* Krispiga, goda sallader
* Drickbart kranvatten (och kunna skölja frukt o grönt under kranen)
* Fungerande kollektivtrafik
* Ordentliga trottoarer att promenera på

Vad jag inte saknar:
* Sura, stressade stockholmare
* Vinterslasket
* Tvätt och städning
* Fasta arbetstider.

… är inget man gör i en handvändning. Här väntar Ingegerd på en lucka i trafiken utanför huset på Cunningham Road.

Alla som klagar på SLs förseningar borde bo i Bangalore en dag!

Utöver det generella trafikkaoset och avsaknaden av tunnelbana är det återigen en transportstrejk. För tio dar sen var det autorickshaws som strejkade, nu är det taxibilar. Och taxi är det sätt som många kontorsarbetare tar sig till jobbet, eftersom kollektivtrafiken inte funkar något vidare.

Strejken nu står taxibolagen för, inte chaufförerna. Grunden till konflikten är, berättar Ingegerd, att Bangalore vill införa krav på att alla kommersiella bilar ska ha utrustas så att de inte kan köra snabbare än 60 km i timmen.

Kommersiella bilar innebär taxis, lastbilar, bussar för både lokaltrafik och långdistans.
Om de fordon som kör på långdistans inte skulle ha fysisk möjlighet att köra snabbare än 60 km i timmen skulle deras konkurrenter från andra landsdelar förstås få en konkurrensfördel. Så de är inte så glada.

Och i dag strejkar alltså taxibolagen, så Ingegerd ringer just nu runt och ser om hon kan få taxi hem från jobbet ikväll klockan nio. I annat fall får hon stanna hemma.

Det finns ganska heta känslor i trafiken här. Häromdagen inträffade en tragisk olycka där en buss körde på en motorcykel och en treårig pojke föll av, hamnade under en bussen och omkom. (Skriver The Hindu. I en annan version var det mc-föraren som tappade kontrollen över sitt fordon.)
Pojken var sonson till en lokal aktivist, som rörde upp känslorna hos sina grannar och organisationskollegor. En arg folksamling bildades och kastade sten på fem förbipasserande bussar. De ville att polisen skulle skipa rättvisa mot busschauffören, och att familjen skulle få omedelbar kompensation, skriver The Hindu. De var också förbannade för att hastighetsbegränsningar inte införts på den vägsträcka där olyckan skedde.
Enligt Ingegerd är det ökänt hur farligt busschaufförer kör. Tydligen skedde en annan dödsolycka bara häromdagen, även den med stenkastning som följd.

Även taxibilar har nu blivit utsatta för stenkastning i och med strejken, läser jag.

Ska besöka en ekologisk klädaffär i dag och se om jag kan bygga ut min indiska garderob. Tänker promenera…