Lisa Bjerre

Det är inte så ofta det ringer till mig nu för tiden. Ganska få personer har mitt 08-nummer från Skype. Men ikväll ringde det. Jag blev såklart nyfiken och kände mig lite glad och viktig när jag svarade.

– Hej, jag ringer från Vattenfall och vill tala med den som har hand om elen hemma.
– ….eh… ja…. du har ringt till mig i Indien nu och jag har liksom ingen svensk el.
– … nähä… Jaha… vad konstigt.
– Var fick du mitt nummer förresten?
– Jag vet inte… vad var det för nummer jag ringde?
– …. eh…. (snubblar på siffrorna en stund)… 559 45 25 8.
– Du är väl Sandra Larsson?
– Nej, jag heter Lisa Bjerre.
– Jaha… Okej.
– Jaha. Jamen hej då iallafall.
– Ja hej då!

Och en minuts mänsklig kontakt är över.

Har laddat upp ett gäng bilder från Kerala-resan. Det kommer fler, men det är nåt att börja med. Bilderna ligger här.

Några vardagssiffror för att illustrera klassklyftorna i Indien:

I lördags shoppade jag en ny behå. Den kostade 1000 rupier – i runda slängar 166 kronor.
En arbetare på teplantage i Munnar tjänar tre sådana behåar i månaden.

I dag betalade jag familjens hemhjälp, Gita, för att hon ska handtvätta mina kläder i en månads tid. Pris 500 rupier, cirka 83 kronor.

I morse kom stryk-mannen och hämtade två av mina skjortor, skjortor som han sedan strök och återlämnade på eftermiddagen. För det fick han mindre än en krona.

Det är lätt att fascineras av att det är så billigt att leva kolonialliv i Indien. Men det är ju alltid nån som betalar för det. Precis som någon betalar för att vi kan köpa så billiga kläder på H&M. Etcetera.

Nu har jag installerat mig i Bangalore. Spännande! Katti åkte hem igår, det blev ett tårfyllt farväl efter en härlig semesterresa. Nu är jag här själv, om än inte särskilt ensam.

Jag bor hos familjen Minocher som består av Rumi från Indien, Ingegerd från Sverige, och sonen Karl som är både svensk och indisk. Familjen är mycket trevlig och pratar både svenska och engelska hemma.

Jag hyr ett trevligt, fullt utrustat rum med mycket hög indisk standard. Varmvattendusch! Läget är otroligt centralt – Ingegerd jämförde det med Valhallavägen. Alla rum vetter mot den lummiga baksidan så den flerfiliga trafiken på ”Valhallavägen”- Cunningham Road – stör inte.

Bangalore har nära 7 miljoner invånare och växer hela tiden. Trafiken har ökat extremt mycket de senaste tio åren och gatorna är inte byggda för dagens trafik. Det är ibland väldigt svårt att ens komma över gatan. Filer används inte, alla fordon kör på det vis som passar just den föraren just nu, för att just han ska komma fortast fram. Det är en enda röra av bilar, bussar, autorickshaws, mopeder, motorcyklar, lastbilar, några vagnar dragna av oxar, ibland en häst och vagn och några kringströvande kor.

Som grädde på moset tutar man konstant i Indien, oavsett om det behövs. ”Här kommer jag.” Resultatet blir en intensiv trafikupplevelse.

Detta i kombination med att trottoarerna är väldigt ojämna – ibland består de av lösa stenar, ibland av knaggliga stigar – gör att det inte är en fotgängarvänlig stad. Men jag kan promenera till de hetaste affärs- och restaurangkvarteren på cirka tjugo minuter och så länge temperaturen är så behaglig som den är nu (svensk sommar ungefär) är det ett ganska skojigt litet äventyr.

Men det bästa äventyret har såklart varit Katti och min suveräna resa i Kerala. Här kommer några glimtar från resan:

Badade gjorde vi i Varkala. Vi hade tänkt stanna i fyra nätter men blev kvar i tio. Det var underbart att koppla av på stranden efter en intensiv höst. (Även om jag tillbringade ett par dagar med att jobba, får erkännas.)
Varkala är en turistort vid kusten där livet är enkelt. Här finns underbara havsbad i höga vågor, mitt livs bästa bad. Här finns ljuvlig indisk mat, lagom kryddad för västerländska smaklökar. Här finns kall, billig öl – serverad under bordet eftersom de flesta restauranger saknar utskänkningstillstånd.
Här finns ett hindu-tempel man kan besöka för att känna sig kulturell mitt i charterupplevelsen: Varkalas strand är ett pilgrimsmål för hinduer eftersom ett dopp renar från synder. (Jag badade säkert i åtta tio timmar totalt så jag hann väl vaska av mig de senaste månadernas eskapader iallafall.) Och här finns vänliga människor, matlagningskurser och oljemassage i ayurveda-stil.
Dessutom är de röda klipporna som byn ligger på makalöst vackra. Ska ni åka på långcharter nästa vinter, strunta i Thailand och stick till Kerala istället! Det har just börjat gå charterflyg till Trivandrum, en timme från Varkala.

Bikini ser man inte ofta i Indien. Indiska kvinnor brukar inte bada, och om de gör det är det med kläderna på. (Det finns såklart undantag – under tiden i Varkala såg vi faktiskt en handfull indiska kvinnor i baddräkt på stranden.)
Men i Varkala var det helt okej för lättklädda västerländska turister att bada och sola. För att inte turisterna ska skrämmas bort av fluktande indiska män finns det vakter på stranden. De patrullerar fram och tillbaka och motar bort indiska män. Indiska familjer som kommer för att bada möter inget motstånd, men de män som iklädda långbyxor och nystruken skjorta kommer för att stirra får vända om.
Det kan tyckas märkligt att inte tillåta människor att gå på stranden i sitt eget land, men turistnäringen är värdefull för Kerala och om indiska män gick omkring och glodde på solbadande kvinnor skulle man få väldigt svårt att slå som turistmål.

Kolonialliv levde vi på en husbåt i Keralas ”backwaters”. Tillbringade ett underbart dygn på en fullutrustad, lyxig båt med sköna stolar, gudomlig mat och luftkonditionerad hytt att sova i. Besättningen bestod av tre personer – varav en var en utsökt skicklig kock – och var otroligt vänlig. Flodlandskapet vi gled fram på var kantat av små hus och kokospalmer. Ett av mina drömlandskap med sköna Apocalypse Now-vibbar.

Vackra berg såg vi i Munnar. Mitt favoritlandskap är odlade, böljande sluttningar och det fanns det generöst med. Kryddor och te odlas i Munnar, framför allt teodlingar såg vi massor av. Magiskt vackert.

Fler bilder och berättelser kommer!