Lisa Bjerre

Eftersom Indien har utsatts för en del terroristdåd, främst från islamister, är man noggrann med personkontrollen här i Bombay. Det var bara två månader sedan bomberna smällde i Ahmedabad och 56 personer dödades. Tidigare i år slog terrorister till i Jaipur, och för två år sedan utsattes de proppfulla pendeltågen här i Bombay för ett attentat som dödade 209 människor på väg hem från jobbet.

Personkontrollen innebär exempelvis att när vi skaffade mitt mobilabbonemang (i Siddarths namn för enkelhets skull), så kom en person från telebolaget hem till oss för att kontrollera att Siddarth verkligen bor här. Detta utöver att han redan visat upp ett hyreskontrakt som registrerats och godkänts av myndigheterna – en process som är obligatorisk här i Bombay.
Anonyma kontantkort kan man glömma, med andra ord.

I dag fick jag reda på att någon i grannskapet har rapporterat in att det bor en utlänning i huset. Och denna misstänkliggjorda utlänning är jag!
Nu genomför den organisation som sköter driften av husen – lite löst kan man jämföra det med en bostadsrättsförening – en undersökning av att allt står rätt till med utlänningen.

Anledningen till att folk blir oroliga och rapporterar min närvaro är att polisen efter terrordåden är extra noggrann med att kontrollera utlänningar. Lyckligtvis tycks mäklaren ta hand om ärendet, och ska nu skicka in alla Siddarths papper, från passkopia till visitkort och hyreskontrakt för att visa att det är ett hederligt gift (nåja) par som bor här. Jag står inte på kontraktet, det tillät inte hyresvärden, men jag hoppas att redovisningen godtas.

Jag är van vid att en suspekt utlänning har skägg, buskiga ögonbryn och gärna även någon märklig huvudbonad.
Men här är det alltså jag som är utlänning. Det är en märklig men säkert ganska nyttig upplevelse.

För övrigt har en annan utlänning råkat ordentligt i trubbel i samband med Ahmedabad-bombningarna. Efter attentatet gick det ut ett mejl där en islamist-organisation tog på sig ansvaret. Mejlet skickades från en trådlös internetuppkoppling som tillhör en amerikan här i Bombay. Under några intensiva veckor figurerade amerikanen, Ken Haywood som han heter, flitigt i media. Polisen beslagtog hans datorer och han förlorade större delen av sin businesss (han arbetar för ett utbildningsföretag) för vem vill göra affärer med huvudpersonen i en terroristutredning? Det verkade inte vara någon särskilt skojig historia, om man förutsätter att han är oskyldig.

För ett par veckor sedan flydde han landet tillsammans med sin familj, inför hotet att utsättas för ett förhör med ”sanningsserum”. Enligt uppgifter i media var han orolig för att detta ”serum” skulle skada hjärnan. Kanske är det sant, kanske var han bara trött på att utredningen aldrig tog slut. Det blev hur som helst en del rabalder kring det faktum att en terrormisstänkt man hade kvar sitt pass och lyckades ta sig ur landet. Tror att den som stod i säkerhetskontrollen på flygplatsen fick sparken.
Blir för övrigt intressant att se vad USA gör ifall Indien begär honom utlämnad – kan tänka mig att han får en bättre behandling än de terrormisstänkta i Guantanamo.

Historien kring Haywood är hur som helst olustig, och jag har skaffat lösenordsskyddat wifi samt ett säkerhetspaket från Norton och hoppas innerligt att det ska räcka för att hindra islamistiska hackare att mejla från min uppkoppling.

Fler bilder från lägenheten!
Jag samlar alla bilder jag lägger upp av lyan på en särskild sida på Flickr. Där hittar man några fler.

Utsikten från vår balkong. Vi bor på 13e våningen och detta är vyn åt sydost.  Det är den utsikt jag tittar ut över större delen av arbetsdagen. I fjärran kan vi se en landningsbana där flygplan landar och lyfter.

Mitt hemmakontor. Än så länge ganska tomt. men det börjar arta sig.

Halva köket. Utanför finns en liten balkong, eller ”dry area” som de säger här. Vet inte varför, under monsunregnen är det långt ifrån torrt där. I vilket fall har vi placerat vår tvättmaskin på denna minibalkong, det är tydligen meningen.
Just nu pågår de starka viljornas strid, en kamp mellan mig och två duvor som insisterar på att flytta in bredvid vår tvättmaskin. I dag sket de tre gånger på tvättmaskinsfodralet. Jag ser det som en stridsförklaring.

Solnedgång över Bombay. Fotot är taget från balkongen, blickandes sydväst. Solnedgångarna är underbart vackra. I skrivande stund sitter jag vid matbordet och ser ut över en blodapelsinfärgad himmel som skiftar i lila och gult. Jag ser mångmiljonstaden bre ut sig långt bortom horisonten. Det är otroligt att tänka att det bor omkring 17 999 999 andra människor här.
Jag är jätteglad att vi tillhör den halva av Bombays befolkning som har en riktig bostad, och dessutom en fin sådan. Om man tittar noga på bilden kan man se att bredvid sjön framför vårt hus ligger ett litet slumområde. Vi har ett annat på baksidan. I Bombay ligger bor Svensson, slummen och lyxen vägg i vägg.

Det här är vårt sovrum. Madrassen var i början vår enda möbel. Därför var detta även vår matplats, vardagsrum och  mitt hemmakontor. Det funkade till det mesta, men att skriva artiklar på madrassen var inte ultimat.
I hörnet, till höger om fönstret, anar man den kanske viktigaste saken i lägenheten: vår router, som ger oss trådlöst bredband. Uppkopplingen funkar hittills förvånansvärt bra. Och till skillnad från Bangalore har man inte regelbundna strömavbrott i Bombay, iallafall inte i Powai där vi bor.

Journalisten, författaren och Indienkännaren Per J Andersson skriver i sin blogg Indien Online om situationen för barn här i landet. Han citerar en färsk rapport från FN-organet Unicef som bland annat berättar att nästan hälften av alla barn under fem år är undernärda. Läs Pers text, det är viktig läsning.
Den fantastiska ekonomiska utveckling som medelklassen upplever kommer fortfarande tyvärr bara en del av befolkningen till godo. Fattigdomen på Bombays gator ser jag varje dag, men verkligheten och lidandet ute i byarna är lätt att glömma bland tjusiga restauranger, platt-tv och nyköpta bilar. Men det är faktuskt ute ute på landsbygden som de allra flesta indier bor.

Det enda man med säkerhet kan säga om leveranser i Indien är att de inte kommer att dyka upp vid den tidpunkt de utlovats.
Det finns en liten chans att de kommer tidigare. Med allra största sannolikhet kommer de senare. Alla klockslag är faktiskt möjliga, utom just den tidpunkt man kommit överens om.

De senaste två veckorna har jag och Siddarth ägnat oändligt många timmar åt att jaga runt halva Bombay och besöka möbelaffärer. Den första veckan i lägenheten har vi bara haft en enda möbel: en madrass. Den har fått vara säng, kontor och matsatsmöbel. Det är i längden ganska tråkigt att tillbringa sitt liv på en madrass, även om den är både nygjord och prisvärd.

I tisdags lyckades vi få tag i ett jättefint litet skrivbord åt mig, men jag har hittills saknat stol så jag har inte kunnat använda det.
Men så i dag hände det härliga: vårt möblemang utökades med ett matbord och fyra stolar!

Vi köpte uppsättningen redan i söndags, men ingenting är enkelt i Indien. Möblerna skulle ha levererats i måndags, men då var monsunregnen så hårda att de inte åkte ut.
I tisdags hörde vi inte ett ljud från varuhuset där vi köpt dem. Vi ringde och påminde. Så i onsdags dök grejerna plötsligt upp. Men möblerna anlände i många små delar och paketet var inte Ikea-pedagogiskt upplagt. Montering ingick i köpet, så det vara bara att vänta på att montören skulle ta sig tid att komma hit.
Ingen dök upp under torsdagen. I dag, fredag, var det fem dagar sen vi köpte grejerna och vi började bli sura, så vi åkte ut till varuhuset, en dryg timme norrut, och frågade. De skulle skicka någon klockan åtta ikväll. Klockan två ringde en man som på knackig engelska sa att han skulle komma klockan tre. Klockan fyra dök han upp och ägnade en timme åt att skruva och greja. Nu står vårt matbord av glas – högsta mode i Indien – i vardagsrummet och glänser!

Som sagt, det enda man med säkerhet kan säga om leveranser i Indien är att de inte kommer att ske den tid som utlovats. Att detta funkar hänger på att någon är hemma under dagarna och är beredd att ta emot alla leveranser och montörer när de behagar dyker upp – hemmafru eller personal. Lyckligtvis fixar vi det genom att jag jobbar hemma.

Nu sitter jag på vår nya, snygga  stol vid skrivbordet i mitt kontorsrum och känner att det börjar bli ett hem av det här!

Kanske får vi även en soffa i helgen – den skulle ha levererats för två timmar sedan, men när Siddarth ringde var soffkuddarna inte färdigsydda än. Det gäller att aldrig räkna med att få något i tid, så blir man inte besviken.

Jag har vant mig vid att folk inte dyker upp i tid – detta kan man ju även använda själv när det passar, och man behöver inte oroa sig för att nån ska bli sur om man inte dyker upp.  Däremot har jag väldigt svårt för när folk inte följer affärsöverenskommelser.

Igår hoppade vi av ett köp av sovrumsmöbler, en jättebesvikelse som innebär att det dröjer minst åtta-tio dagar innan vi får en garderob och en säng. Sovrumsmöblerna skulle ha levererats igår kväll, men när jag granskade dem innan leverans begärde jag pengarna tillbaka. Killen som sålde dem hade lovat att fixa diverse repor och skador, men istället bara kletat på lite mörk färg ovanpå skadorna. Istället för vita repor på valnötsträt fanns det nu svarta repor samt färgfläckar. Sånt gör mig alldeles tokig!

Det närmaste året kommer Indien antingen att lära mig tålamod eller driva mig alldeles uppåt väggarna. Det kan bli vilket som, men jag ska sträva mot det förstnämnda.

Nu sitter jag i vår lägenhet i Powai, en förort i norra Bombay. Äntligen kan vi flytta in! En vecka senare än vi tänkt. Ingenting går enligt tidplan i Indien. Vi har haft lägenheten sen 1 augusti men inte ens nu är målning och städning helt klart. Två killar lägger just nu ett sista lager färg i vardagsrummet och alla ytor är täckta med ett fint, vitt sandpappersdamm. Det har krävts en djäkla massa tjafs för att få saker och ting lagade, städade och målade. Det är utnötningsmetoden som gäller: man måste tjata, tjata och tjata för att det ska hända. In i det sista hoppas folk på att man inte ska orka längre och ge upp så att de slipper arbetet och utgiften.  Vår hyresvärd är så snål att han till och med krävde det andra paret nycklar tillbaka när kontraktet skulle skrivas, eftersom de kostat pengar, men där sade mäklaren stopp.

Vår enda möbel för närvarande är en router som ger oss trådlöst bredband i lägenheten. Och detta är trots allt det viktigaste! Efter en vecka utan internet är jag glad att vara tillbaka i verkligheten igen. Om en stund ska dessutom en madrass anlända: den skulle ha varit här för tre timmar sedan, men man får vara glad om den kommer i dag.

Veckan som gått har jag ägnat åt två saker: dels att researcha möbler, elektronik och annat bohag. Dels att ligga i sängen och kvida med så kallad Delhi Belly. Jag var nästan helt förskonad från magkrångel i våras, och var nog lite för kaxig när jag efter drygt två månader i Sverige gick på som vanligt med maten här.

Men nu är jag bra igen och vill därför sända ett livstecken. Jag är här! Det funkar bra! Och snart nog ska denna ekande tomma lägenhet likna ett hem.