Jag har börjat skriva på ett nytt manus! Denna gång blir det en magisk samtida berättelse om Hella, 37 år, som en vanlig dag i tunnelbanan råkar ut för något helt oväntat. Här är de första två sidorna.
Om han bara kunde hålla käft.
Hella stirrade på mannen framför henne. Saliven flög från läpparna när han talade. De små ögonen satt brett isär. Näsan var liten, rund och blåröd. Som en nos. Kinderna feta och valkiga.
– Det är bara trams allt det här miljölarvet, sa han. Det är såna där vänstertokar som försöker lura oss att tro på det. Obildade idealister. De vägrar inse att det vi verkligen behöver, det är tillväxt.
Gubben nickade nöjt åt sina egna ord.
– Så sant som det var sagt, la han till när inget svar kom.
Om han bara kunde hålla käft.
Gubben sneglade åt Hellas håll. Hon vek undan blicken. Han vände sig mot damen på sätet bredvid igen. De verkade känna varandra.
– Hela bluffen har ju avslöjats flera gånger. Men det är som att folk inte vill ta till sig fakta, fortsatte han.
Tanten bredvid hummade något. Hennes ögonlock hängde, kanske av ålder, kanske av trötthet. Det såg nästan ut som att hon sov. Hon var väl van att lyssna på gubbens uppkastningar. Hella tyckte nästan synd om henne. Men bara nästan. Vreden var större än medömkan. Tanten borde säga ifrån. Någon borde säga ifrån. Istället satt alla tysta. Det var den här tystnaden som en dag skulle få allt att gå åt helvete.
– Det var kineserna som hittade på det från början. De vill ha försprång på oss förstås. Om vår ekonomi slutar växa, då går de om. Men sånt där är väl miljömupparna för dumma för att fatta.
Gubben fnös. Hella stirrade på honom igen. Om blickar hade bränt skulle gubben ha haft en glödande tunnel rakt genom ögongloben. Hålet hade fortsatt genom hela skallen och in i tunnelbanevagnens ljusgrå vägg bakom. Han tittade mot henne igen. Deras blickar möttes och gubben ryckte till.
– Vad glor du på? fräste han.
Hella svarade inte.
Han vände sig mot tanten igen. Hon var liten och gråhårig med rosamålad mun och glasögon.
– Hon är säkert en sån där obildad vänstertok. De finns visst överallt, sa gubben.
Hella kände hur vreden förvandlades. Den var inte längre som glödgande kol utan något annat, en hård kärna som satt i solar plexus. Hon harklade sig.
– Jag är faktiskt doktor i miljöhistoria och forskar vid Stockholms Universitet. Jag kan tala om för dig att klimathotet inte är en bluff. Det är högst verkligt. Om vi inte ändrar vårt beteende kommer vår planet att förändras för alltid. Jorden kommer nog att överleva, men inte vi människor. Vår art kommer inte att finnas kvar särskilt länge till om inte vi ändrar vårt beteende.
Gubben skrockade.
– Trams. Totalt trams. Jag ska tala om för dig, att det bästa vore om människor som du la sin tid på något produktivt istället. Började bidra till ekonomin här i landet, istället för att sprida sån där domedagsdynga.
Hella kände hur det hårda i solar plexus växte och spred sig. Det var som att bröstkorgen vidgades. Ett lugn sänkte sig över henne. llskan byttes mot förvissning. Förvissning om att det hon nu sa var alldeles sant.
– Det bästa vore om människor som du bara försvann.
Ett öronbedövande klirr hördes. Det lät som att tusen vårisar krossades på en och samma gång. Hella blundade instinktivt när ett regn av pyttesmå glasbitar föll över henne. Hon visste plötsligt vad som hade hänt: fönsterrutan hade exploderat. Det skrämde henne inte. Det var på något underligt sätt väntat.
Sekunden senare kände hon ett starkt vinddrag. Tåget passerade just över bron mellan Södermalm och Gamla stan. En stor, suddig grå cylinder hade dykt upp utanför fönstret. En tornado, han Hella tänka.
Då sögs gubben ut genom fönstret.
Det gick så snabbt att Hella knappt hann se vad som hände. Ena sekunden satt han på sätet framför henne. I nästa såg hon en blixtsnabb glimt av hans förvånade bulldogansikte på väg ut genom tunnelbanans nu glaslösa fönster. Sedan var han borta.
Tornadon virvlade snabbt iväg upp över Söders höjder och försvann ur sikte.
Någon skrek.
– Herregud! Vad fan var det som hände!
Fler upprörda röster stämde in. Ett barn började gråta. Den lilla tanten mittemot stirrade med vidöppna ögon mot fönstret. Hennes rosamålade mun formade en förvånad cirkel.
Hella kände ett stilla skratt bubbla upp.
Tunnelbanan saktade in och stannade. De var framme i Gamla stan.
Lämna ett svar