Imorgon har den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire premiär i Sverige. Jag såg den i Indien innan vi åkte. Det är en bra film – se den! Men den har också en lite bitter bismak. Det är inget vidare kul för Indien att den bild som nu reser världen runt är den bild man skäms allra mest för: den av fattigdomen.
Varför älskar den västerländska publiken att se vår misär? frågar man sig i Indien. Själv är man inte lika betagen i att se vardagens lidande på vita duken.
Jag såg ett intressant indiskt debattprogram strax efter premiären där en rad intressanta frågor togs upp. Bland annat diskuterades följande rubriker:
– Why does the west like story of poor?
– Will Bollywood ever showcase Indian Poor?
– Indian Cinema not Reaching Wider audience?
Varför vi i väst gillar historier om fattiga indier beror säkert på flera saker. Ett skäl är sannolikt att det är exotiskt. Ett annat är kanske att det stämmer väl överens med den bild vi har och med våra fördomar. Att se en film om moderna indier i storstad, som lever ungefär samma liv som moderna människor i alla storstäder, är inte lika intressant.
Om Bollywood någonsin kommer att visa upp fattigdomen är en bra fråga. Visst görs det seriösa, bra samtidsskildringar i Indien, men underhållningen är klart dominerande i Bollywood. Det är glitter, glamour, vackra människor och musik och dans.
Ett skäl jag har hört är att den stora gruppen biobesökare är fattiga människor på landsbygden. De går på bio för att under tre timmar bli underhållna och tänka på helt andra, roligare saker än deras egen vardag.
För dem är det inte så lockande att gå på bio och se andra fattiga människors misär. Man vill resa i fantasin, njuta och glädjas.
Detta stämmer säkert, även om jag tycker att det rimligen borde finnas ett visst intresse för filmer med igenkänning och viktiga budskap även i denna grupp.
Varför indiska filmer inte når en större publik utomlands var den tredje frågan. Slumdog Millionaire är ju ingen indisk film. Som intern affärsangelägenhet för Bollywood är frågeställningen intressant. De vill såklart nå ut mer, inte bara för att sprida en annan bild av Indien utan också för att tjäna pengar.
Själv tror jag inte att de klassiska indiska Bollywood-filmerna kommer att få någon jättepublik utomlands. De orealistiska berättelserna, svulstiga dansscenerna och det ofta överdramatiska agerandet ligger alltför långt ifrån våra filmpreferenser. Däremot kan och borde kvalitativa indiska samtidsskildringar spridas. Kanske kan Slumdog Millionaire hjälpa till att öka intresset för dessa filmer.
Reaktionen i slumområdena
Hur har då reaktionen från de fattiga Bombaybor som skildras i filmen varit?
Vissa tidningar har rapporterat att folk i slumområdena är förbannade. ”Vi är inga slumdogs! Åk hem!” har man skrikit i något område. Andra tidningar rapporterar att folk i slummen inte bryr sig och vet knappt att filmen finns. Ytterligare andra säger att de är stolta över att deras område skildras i en berömd film.
Som så ofta i Indien är det snudd på omöjligt att dra några generella slutsatser, det finns lika många åsikter som det finns människor.
Men en sak är iallafall klar: Slumdog Millionaire är inte någon odelad succé för Indien. Slummen och fattigdomen är inte den bild man vill sprida av landet. Och även om fattigdomen och slummen i allra högsta grad finns där och inte ska sopas under mattan, tycker även jag det är tråkigt att vi ofta inte får se mer än så.
PS: För den som är intresserad att läsa mer om Bollywood rekommenderar jag journalisten Pär Janssons bok Bollywood- Indiens drömfabrik. Men tyvärr måste man leta på bibliotek eller antikvariat, för den är definitivt slut i lager enligt Bokus.
Dhobi ghats i Bombay – världens största utomhustvätteri. Här utspelar sig en av de mest dramatiska scenerna i Slumdog Millionaire. Scenen skildrar upploppen på 1990-talet, då grannar mördade grannar i slummen.
Intressant! Det enda jag har läst här hemma är att de som bor i det filmade området är stolta. Men självklart måste det kännas orättvist för många indier att det är slummen som visas upp. Indien är ändå ett land i stark utveckling. Läste du Zac O’Yeahs Indien-spaning i DN häromdagen?
Och en helt annan fråga, fast apropå slummen – har du läst Shantaram?
Tack för tipset – den hade jag missat! Zac O’Yeah är min idol, så den ska jag avnjuta i lugn och ro. :)
Har hellre inte läst Shantaram än. Den har stått i hyllan ett tag, vill gärna läsa den. Däremot har jag läst en annan Bombay-skildring som är extremt bra: Bombay Maximum City. Den berättar precis hur det är! Utan omskrivningar.
Hej Lisa,
Kul att läsa dina reflektioner om Slumdog. Idag har den fått sex av sex möjliga i betyg i Svd och fyra av fem i DN. Jag gillade den starkt: särskilt greppet att blanda saga med verklighet. Så du har bytt Bombay mot Bukarest. Börjar ju i alla fall på B. Åker själv till delhi och Bombay om några veckor. Ha det gott!
Per – modigt att resa mitt i hettan! Glöm inte solfjädern.
Och ja – det blir några månader i Bukarest nu. Det är faktiskt är lite likt Indien och Bombay: spontana, varma människor, smutsiga, fula fasader, mycket trafik och gathundar.
Men jag längtar tillbaka. Det blir dock först i juni som jag kommer till Indien en sväng igen, som det ser ut. Lider redan av garlic naan-abstinens.
Ja Lisa, du har sa ratt i din beskrivning av mottagandet av filmen har i Bombay.
Forra veckan kom barnen verkligheten i slummen oss valdigt nara, nar en av barnskadespelarna fick stryk framfor kamerorna av sin far for att han inte orkade prata med journalister efter hemkomsten fran Los Angeles.
Kjell – sorgligt att höra. Men det är väl tyvärr vanligt, både hemma och i skolan.
Slum -exotiskt??
Reagerar på ditt utlägg om att slumfilmer uppfattas som exotiska.
Kanske har man olika syn på bra och dålig film men det som förvånar mig är att det inte finns någon somhelst bitterhet eller känsla av orättvisa i den verkligheten som du lever i.
JAG HOPPAS att det är det som gör att vi västerlänningar vill se dessa filmer, för att förstå hur vår verklighet ser ut i jämförelse med dessa extremt fattiga människor som inte kan välja sitt öde själva.
Jag ser ”slum”inriktade filmer som ren utbildning, hur kan man efter att sett en sådan film gå oberörd från biografen?
Indien tillhör ett av de länder som styrs av de kapitalstarka medans de fattiga lever i rännstenen. Hur kan man som västerlänning inte reagera över detta? vaddå fattigdom? pengar finns i överflöd i Indien – hos dem som har pengar.
Jag kan ge ett exempel: Min sambo arbetar just nu i en mindre stad på östkusten. Företaget han arbetar på här i Sverige är leverantör till det Indiska företaget. Det indiska företaget har ca 20 000 anställda. Ett tusental går varje dag och gräver i jorden utanför byggnaden som min kille sitter i. Det är ca 35-45 grader varmt och arbetarna arbetar ca 10timmar dagligen oavsett värme. Tillgång till vatten är inte en självklarhet, inte heller mat. Jorden som de gräver upp fylls i urnor som de sedan bär bort på huvudet.
Det indiska företaget omsätter millijoner dagligen. Men där finns inga lagar eller restriktioner för hur man får behandla sina anställda. Något vi i väst måste ha klart för oss är att i Indien så ser man skillnad på folk och folk. Är du fattig betyder du absolut ingenting. Du har inga som helst rättigheter, något som vi svenskar har jättesvårt att ta till oss. Verkligen jättesvårt. (Eftersom vi inte har särkilt rika människor i Sverige eftersom vi har ett system som bygger på att alla ska ha lika rättighet oavsett bakgrund).
Min kille regerade direkt över att arbetarna inte hade några som helst hjälpmedel mer än en spade och en liten urna när de arbetade. Några grävmaskiner fanns inte i sikte.
Vi började prata lön. Han trodde de tjänade 800kr månanden. Jag är skeptisk 800kr x 2000perosner = 1.6000 miljoner per månad. Räkna det per år!
Näe,, humbugg säger jag. Hade det varit lönen hade det stått minst 4 grävmaskiner där. För kom ihåg, människan är inget värd.
Hm tänker ni men dom kanske inte har några sånna maskiner där. Då vill jag bara tillägga att det som företaget levererar indien är betydligt större makiner än så (en kostar ca 100millioner kr) och driver fram enegi från marken. Så teknisk kunskap har de allt i indien.
Kontentan är att vi behöver se dessa filmer för att lära oss!! för att sedan se till så att våra leverantörer lever upp till de mänskliga rättigheterna. DVS. Lön och ofarliga arbetsförhållanden.
Utan att lära om fattigdom och orättvisor hur skulle vi då kunna hjälpa varandra och vara tacksamma över det vi har. Det är väl det som är felet, majoriteten av västerlänningar har inte denna kunskap. Därför behövs människor som delar med sig av den. Ex Slum dog Millionare är ett utmärkt exempel.
Hej Lotta!
Det känns som att du läser in ganska mycket mer i mitt inlägg än vad jag faktiskt skrev.
Jag reflekterade på filmen Slumdog Millionaire och dess succé. Jag redogjorde för de reaktioner och de diskussioner som filmen orsakat i Indien och i Bombay. Du kan väl inte ha missat hela den debatt som filmen orsakat i Indien?
För mig, liksom för de allra flesta, är det en självklarhet att det indiska samhället är djupt orättvist. Det är inget jag motsäger.
Jag säger heller inte att filmen är dålig eller att man inte borde se den – tvärtom uppmanar jag folk att gå och se den.
Vad jag däremot säger att det finns en bitterhet i Bombay mot att den ENDA bild som visas i väst är fattigdomen och slummen.
Ytterst sällan lyfts framstegen, utvecklingen, innovationen och det moderna storstadslivet fram.
Den bild du berättar om är helt sann. Det är en stor del av Indien, och något som det är viktigt att förändra. På den punkten har du nog medhåll av varenda människa i hela Indien.
Men det är inte den ENDA delen av Indien. Det finns väldigt, väldigt mycket mer att berätta om. Men det görs sällan. Och det är vad många i Indien reagerar mot: att bilden är ensidig.
PS: De arbetare du beskriver i din kommentar har generellt betalt per dag. En rimlig uppskattning av deras daglön är ca 50-100 rupier. Det ger en månadslön om ca 250-500 kronor i månaden.
Hejsan! Snubblade in här av en slump, men har nu suttit och läst länge….ha det bra där borta!!