Brodermord på balkongen: Historien om Roland

Den 30 september 2008 kom Roland in i våra liv. Han och hans syster hade då i tre veckors tid vistats inuti sina ägg på vår balkong. Äntligen kläcktes de!

Men deras liv fick en dålig start. De pyttesmå duvungarna trillade ner i det minimala hålet till avloppsbrunnen på balkongen. Vi hittade dem, och Siddarth fiskade upp Roland som fortfarande var vid liv. Hans syster hade tyvärr inte klarat sig, så vi hällde på en hink vatten och spolade iväg henne.

Roland levde på vår balkong i fem lyckliga veckor. I början drack han mjölk från både mamma och pappa. Efter cirka tio dagar började han äta uppstötningar av frön och dylikt som hans föräldrar kom med.

Med tiden började mamma och pappa Duva lämna Roland ensam allt längre perioder. Ibland skrek han gällt efter mat, vilket framför allt i slutet blev ganska irriterande. Men oftast satt han tyst. Kanske tänkte han på livet utanför balkongen, på den stora värld som mamma och pappa berättat om. Kanske funderade han på när han skulle våga ge sig ut i den.

När Roland var omkring tre veckor gammal kom han in i en tonårsperiod som var ganska jobbig. Så fort han fick syn på oss burrade han upp sig hotfullt och smällde med näbben som om han ville bita oss. Det var en stor förändring mot den lilla mjuka Roland vi sett tidigare. Men vi förstod att han behövde frigöra sig. Han var ju ingen tamduva, han var en självständig kille.

Kanske var Rolands ilska också en reaktion på att han fick tillbringa så mycket tid ensam. Inte nog med att hans föräldrar lämnade honom själv i långa perioder. Både jag och Siddarth gav oss ut på resor och hälsade ibland inte på honom på uppemot en vecka. Livet förändrades, och det gjorde även vår relation.

I slutet var Roland en fullvuxen duva. Han var elegant med mjuka, lätta kurvor och bara lite, lite gult fluffkvar på huvudet. Kroppen var täckt av fina grå fjädrar.

Vi var stolta över Roland. Samtidigt tyckte vi att det började bli dags. När ska du flytta hemifrån, Roland? När ska du sätta eget bo?

Så skedde det vi fasat för. Rolands föräldrar bestämde sig för att vår köksbalkong var en så utmärkt plats att föröka sig på att de la två ägg till.

Två ägg till!

Efter två månader med duvor på balkongen var detta inte odelat goda nyheter. Kul för dem att de skulle bli föräldrar igen. Kul för Roland att bli storebror. Men inte helt kul för oss att ha duvor, fjädrar, kackel och en sjuherrans massa bajs på köksbalkongen i två månader till.

Men vänta nu… Skrev jag ”Kul för Roland”? Det kanske inte stämmer.

För kort tid efter att mamma Duva lagt sina två nya ägg på balkongen började konstiga saker hända. Det lät som bråk där ute. När jag gick ut och tittade flög först pappa, sen ofta även mamma iväg. En lite aggressiv Roland fanns kvar, han såg uppeldad ut på något vis.

Efter några dagar fann vi ett av äggen krossat. Någon hade puffat ner äggen från den lilla avsats där tvättmaskinen står, ner på det hårda kakelgolvet. Ett av syskonen sprack.

Vad hade egentligen hänt? Varför bråkade de? Och vem av duvorna skulle döda familjens eget ägg, mörda Rolands blivande syskon?

Först funderade vi på om någon utomstående duva tagit sig in på balkongen. Men sen insåg vi. Det kunde bara ha varit Roland.

Det är svårt att se sådant hos någon man tycker om. Men vi tvingades inse att vår Roland i vredesmod och av svartsjuka hade mördat sitt syskon.

Hur skulle det gå för det överlevande ägget med Roland kvar i boet?

Skulle mamma och pappa klara av att försvara syskonet mot en rasande Roland?

Vi förklarade situationen för vår hemhjälp Geetha. Hon vickade på huvudet i sedvanligt indiskt manér. Hon tittade på Roland. Roland satt avvaktande på balkongräcket. Han hade nyligen börjat ta mycket korta flygturer – från golvet till räcket – och verkade vara på gång att lära sig flyga.

Plötsligt sträckte Geetha ut handen och knuffade Roland av räcket. Roland flaxade till, och landade sedan ett par decimeter bort på räcket. Geetha knuffade av honom igen. Roland flaxade och landade åter på räcket. Så gav Geetha honom en tredje knuff. Roland flög bakåt litegrann, och flaxade febrilt. Han försökte få fäste med klorna på husväggen, men gled obönhörligt nedåt. Det sista vi såg av Roland var hans skrikande, flaxande figur som långsamt dalade nedåt från vår balkong på trettonde våningen.

Siddarth och jag gapade. Två månaders ansvar, förhoppningar, och – ja, kärlek – var ute i vårt liv. Abrupt och definitivt. Geetha skrattade, vickade på huvudet igen och gick in och började städa.

Timmarna efter att Roland försvunnit tyckte vi oss höra hans hungriga skrik nedifrån. Kanske landade han på en balkong under vår. Förhoppningsvis har han överlevt förvisningen. Kanske kan han flyga nu. Någon dag hoppas vi att han hittar tillbaka till vår lilla köksbalkong på trettonde våningen.

EPILOG
Framtiden ser inte så ljus ut för Rolands kvarvarande syskon. Föräldrarna är på balkongen större delen av dagen, men de verkar inte sitta på ägget. Tyvärr misstänker vi att ägget är dött. Kanske har de fortfarande en förhoppning om att ungen ska leva. Men de är inte alls lika engagerade och noga med ruvningen som de var när Roland och hans syster var ägg.

Vi hoppas att ägget överlever. Inte så mycket för föräldrarnas skull, som för att Roland då slipper bördan av att vara dubbelmördare. Kain gånger två. Men sannolikt är den bördan tyngre för oss än den är för Roland.

Jag fick även en annan insikt om Roland idag. Jag stod och tittade på hans mamma. Hennes smäckra nacke, så olik pappans tjocka och burriga. Hennes späda ansikte, så olikt pappans grova. Jag slogs av hur lik Roland är sin mamma. Och insåg plötsligt: Roland är en flicka!

Siddarth är fortfarande inne i förnekelsestadiet. ”Roland is a man!” är hans enda kommentar. Vår gäst Nela föreslog att han kanske är en feminin herrduva.

Mina tankar går idag till vad som gått fel. Självrannsakelse. För trots att vi gjort allt vi kunnat för Roland har någonting gått snett. Ett syskon dog i ägget, kanske två. Det var ingen olyckshändelse.

Och Rolands agerande mot sina syskonägg kastar också nytt ljus på incidenten när hans syster dog i avloppet. Vem var det som tog initiativet till att gå ner där? Och vad skedde egentligen där nere i mörkret? Var det en naturlig död eller säkerställde Roland att hoan skulle få all mat själv? Vi kommer aldrig att få veta.

Allt vi kan göra är att vänta och hoppas att Roland en dag kommer tillbaka. För vad hoan än har gjort förblir hoan vår Roland.

SÅ MINNS VI ROLAND

Roland 14 dagar.