Fattiga och rika

När jag kom till Bangalore i januari minns jag att min hyresvärdinna Ingegerd sa att livet för utlänningar här i Indien inte är så lätt som det verkar. På ytan är det en lyxtillvaro: många har flera egna anställda i hushållet – personal som städar, diskar, kör din bil, vaktar ditt hus. Jag hade svårt att förstå att det skulle vara något annat än fullkomlig lyx att leva så.

Men faktum är – och detta låter säkert konstigt för alla som inte bott i Indien – att om jag skulle kunna byta ut livsstilen här mot den enkla, smidiga gör det själv-livsstil vi har i Sverige skulle jag inte tveka en sekund! Även om Geetha, som jobbar hos Ingegerd och Rumi, har varit jättegullig och hjälpt mig hålla i ordning i mitt rum (jag är stökig av mig), kokat te och blivit en vän och trevligt sällskap alla dagar jag jobbat hemma.

För visst är det skönt att slippa handtvätta mina kläder, men jag skulle mycket hellre göra det själv i maskin. Det blir bättre resultat och ingen behöver slita ut sin rygg med det tunga arbetet.
Samma sak med disken – jag föredrar diskmaskinen i min lägenhet i Stockholm framför att någon annan står och diskar mina tallrikar.
Någon chaufför har jag inte haft, men jag tycker det är mycket skönare att kunna cykla, ta tunnelbana och bussar än att fastna i trafikstockningar överallt, även om jag skulle slippa köra själv.

Det är egentligen bara två saker jag skulle vilja behålla av livsstilen här: att slippa stryka och städa! Och det går ju faktiskt att ordna hemma också, fast det är dyrare. De extra pengarna betalar jag gärna om det innebär att alla människor i landet där jag bor har mat att äta, möjlighet till utbildning och bra sjukvård.

De flesta västerlänningar uppfostras med att alla människor är lika värda. Så är det inte i Indien, där många har en mer gammalmodig syn på anställda som tjänare.
Därför har jag förstått att man gärna jobbar för en utländsk familj här. Västerlänningar behandlar sina anställda bättre. Och många utlänningar jag har träffat här har haft svårt att vänja sig vid att ha personal.

Ta till exempel chaufförerna. De hämtar sina kunder/chefer varje morgon och kör dem till jobbet. Sedan sitter de allt som oftast och väntar hela dagen i ett garage. Om inte deras kund är gift, då kör de förmodligen omkring frun (det är vanligast att kvinnan är medföljande här i IT City) under dagtid.
På kvällen kör de hem kunden igen. Inte sällan arbetar chaufförerna även lördag-söndag, och kan sitta och vänta till midnatt utanför krogen både fredag och lördag kväll.

När jag kom tyckte jag, liksom många med mig, att detta verkade helt omänskligt. Hur kan man jobba så? Vad är det för slaveri? Och jag tycker fortfarande inte att det är någon bra arbetssituation. Men man bör hålla två saker i åtanke:
Dels kan de flesta chaufförer sova, titta på video (vissa har det i bilen) eller umgås med andra chaufförer de timmar de väntar. De kan ha det ganska trevligt.
Dels, och det viktigaste: i Indien är detta ett bra jobb. En chaufför tjänar dubbelt så mycket som tex ett hembiträde eller en fabriksarbetare. Och han (för det är alltid en man) behöver inte utföra tunga, slitsamma fysiska arbetsuppgifter.

Så även om det fortfarande kan skära i hjärtat ibland så får man acceptera att det är, relativt sett, en bra situation som chaufförerna här har.

Samma sak med de som arbetar som hembiträden. Jämfört med många människor i Indien har hembiträden, vakter och andra som arbetar för utländska familjer både en bra arbetssituation med mänsklig behandling av chefen, och en hygglig lön. Som västerlänning jämför jag med mig själv och tycker det är hemskt att se så lite frihet de har och så små valmöjligheter man får med ett sådant liv.
Men återigen: i perspektivet att de lever under indiska villkor är det okej. Även om det inte alltid hjälper att tänka så – när jag ser vakten Mr Shankar som verkar jobba nästan dygnet runt i lägenhetshuset jag bott tycker jag väldigt synd om honom och hans familj för att de måste ha det så här. Samtidigt känner jag respekt för att han utför sitt arbete så fantastiskt fint och vänligt trots de tuffa arbetstiderna. Och som sagt – i Indien har han det relativt sett bra.

Det ska bli skönt att komma till ett land utan tiggande barn på gatorna, utan kåkstäder och med gratis utbildning (något som faktiskt är helt fantastiskt!). Även om verkligheten här tyvärr inte försvinner bara för att jag inte ser den.