Min pakistanska vän Fatema och jag har känt varandra i tjugo år, men vi har aldrig träffats. Förrän nu. I söndags stack jag hastigt och lustigt till Bombay eftersom Fatema vad där på tillfälligt besök under en spirituell resa/pilgrimsresa i västra Indien.
Fatema och jag började brevväxla när jag var 12-13 år och har hållit kontakten från och till sedan dess. Under tonåren hade vi båda många brevvänner världen över – detta var ju innan internet fanns – men Fatema är den som stått mig närmast och hon och en ungersk vän som heter Adrienn är de enda jag behållit kontakten med. (Och Adrienn träffade jag faktiskt i Budapest förra sommaren!)
1997 när jag och Nina reste i Indien gjorde vi en avstickare till Pakistan och hälsade på Fatemas familj i Peshawar. Fatemas pappa och farbror driver en vapenfabrik där. Det var en jättespännande resa och familjen var supertrevlig. Fatema själv hade vid det laget flyttat till Karachi i södra Pakistan, eftersom hon gift sig med en kille därifrån, så vi fick inte träffas den gången tyvärr.
Men nu var det som sagt äntligen dags. Hur härligt som helst att äntligen ses! Vi käkade på trevlig restaurang i söndags, och i går måndag var vi en sväng på Juhu Beach i Bombay vilket barnen älskade.
Hennes man Murtaza kunde tyvärr inte följa med på resan. Det var Fatemas första resa på egen hand och jag tycker att det var riktigt coolt att hon stack iväg spontant med barnen. Hon är en häftig person, väldigt öppensinnad och varmhjärtad. Och självklart är jag nu supersugen på att åka och hälsa på i Pakistan igen!
Lämna ett svar