Det här är vårt sovrum. Madrassen var i början vår enda möbel. Därför var detta även vår matplats, vardagsrum och mitt hemmakontor. Det funkade till det mesta, men att skriva artiklar på madrassen var inte ultimat.
I hörnet, till höger om fönstret, anar man den kanske viktigaste saken i lägenheten: vår router, som ger oss trådlöst bredband. Uppkopplingen funkar hittills förvånansvärt bra. Och till skillnad från Bangalore har man inte regelbundna strömavbrott i Bombay, iallafall inte i Powai där vi bor.
Arbete
Vad håller jag på med här nere egentligen? Det är säkert några som undrar. Min mamma har påpekat att hon tittar efter mina artiklar varje dag i DN men aldrig skriver jag något.
Jag får medge att jag inte har varit så arbetsam de senaste veckorna. Lägenheten har tagit mycket tid och kraft. Men i dag publicerar DN Ekonomi en intervju som jag och fotografen Uma Kadam gjort med en indisk tjej som jobbar för ett svenskt IT-företag här. Intervjun var en sidogrej till min kollega Yvonne Edenholms nyhet om att svenska IT-företag lägger allt fler IT-jobb i låglöneländer som Indien. Sverige har tidigare sackat efter i den så kallade off shore-outsourcingen, jämfört med hur många jobb främst de engelsktalande länderna lägger ut på Indien. Men nu verkar det rassla till. Kul för Indien och bra för svenska företag som kan spara pengar när konjunkturen dippar. Oroande däremot för svenska IT-arbetare, som nog bör fundera över hur jobben kan komma att ligga i framtiden och specialisera sig strategiskt.
Här är några fler grejer jag skrivit som publicerats under sommaren:
Om online-marknaden i Singapore, för Internetworld:
Därför ska man hålla koll på Singapore
”Valet av Asien är självklart om man jobbar online”
Intervju med Dilip, svensk-indier i Bangalore, för Norrbottens-Kuriren:
En norrlänning i Indien
Intervju med svenska Linda som gick intern IT-utbildning i Bangalore, för IT24:
Linda är först ut på Accentures SAP-skola i Indien
Intervju med Erik, svensk ingenjör som jobbar i Bangalore, för IT24:
Svensken som bygger ny mobilplattform i Indien
Utöver Indienjournalistiken gör jag också en del IT-artiklar där jag intervjuar folk på den svenska marknaden över telefon. Jag använder Skype och min indiska mobil, det funkar bra även om samtalskvaliteten strular ibland.
Här är ett par exempel på sådana artiklar jag skrivit:
Så får du järnkoll på den du tänker anställa (PC för Alla)
Här blir idéer till pengar (Internetworld)
Så får du dina användare att gilla BI (IDG.se)
Jag gör även en del översättningar av IT-artiklar åt IDG.se. Dessa texter brukar innehålla många svåröversatta fackuttryck från IT-världen vilket gör det rätt svettigt, men kul. Jag lär mig mycket. Exempel:
Öppen källkod – den nya affärssystemlösningen
Fördelar och fällor med SOA
Just nu jobbar jag med ett gäng IT-artiklar för PC för Alla, CIO Sweden och Internetworld. Ska också sälja in Indien-knäck, har skickat ut några krokar men inte riktigt kommit igång. Jag har många idéer på vad jag vill göra men jag är så trött att jag mest vill ligga på soffan och läsa En dramatikers dagbok av Lars Norén. Snart kommer fotografen Christina Sjögren tillbaka till Bombay och då kan vi bolla idéer tillsammans, det blir kul.
Jag har inte haft problem med arbetsdisciplinen som frilans tidigare – snarare har jag tvingats hejda mig för att inte jobba för mycket. Därför har jag känt mig lite orolig den här veckan, då lättjan och arbetsskyggheten plötsligt tycks ha tagit överhand. Dock har Siddarth samma känslor inför sitt jobb så det är nog snarast tröttheten som tar ut sin rätt. Det är kul att inreda en lägenhet men när allt funkar på indiskt vis, det vill säga man måste ligga på som en gnu för att något ska hända, slukar det tokigt mycket energi.
I dag hoppas jag att vår nya, fina teve ska installeras och att soffkuddarna, som var i fel färg, ska återvända korrigerade. Sängen ska också levereras i dag, men det tror jag inte alls att den gör. Kanske på lördag, om vi ringer och tjatar ett par gånger.
Viktig läsning
Journalisten, författaren och Indienkännaren Per J Andersson skriver i sin blogg Indien Online om situationen för barn här i landet. Han citerar en färsk rapport från FN-organet Unicef som bland annat berättar att nästan hälften av alla barn under fem år är undernärda. Läs Pers text, det är viktig läsning.
Den fantastiska ekonomiska utveckling som medelklassen upplever kommer fortfarande tyvärr bara en del av befolkningen till godo. Fattigdomen på Bombays gator ser jag varje dag, men verkligheten och lidandet ute i byarna är lätt att glömma bland tjusiga restauranger, platt-tv och nyköpta bilar. Men det är faktuskt ute ute på landsbygden som de allra flesta indier bor.
Att handla möbler i Indien
Det enda man med säkerhet kan säga om leveranser i Indien är att de inte kommer att dyka upp vid den tidpunkt de utlovats.
Det finns en liten chans att de kommer tidigare. Med allra största sannolikhet kommer de senare. Alla klockslag är faktiskt möjliga, utom just den tidpunkt man kommit överens om.
De senaste två veckorna har jag och Siddarth ägnat oändligt många timmar åt att jaga runt halva Bombay och besöka möbelaffärer. Den första veckan i lägenheten har vi bara haft en enda möbel: en madrass. Den har fått vara säng, kontor och matsatsmöbel. Det är i längden ganska tråkigt att tillbringa sitt liv på en madrass, även om den är både nygjord och prisvärd.
I tisdags lyckades vi få tag i ett jättefint litet skrivbord åt mig, men jag har hittills saknat stol så jag har inte kunnat använda det.
Men så i dag hände det härliga: vårt möblemang utökades med ett matbord och fyra stolar!
Vi köpte uppsättningen redan i söndags, men ingenting är enkelt i Indien. Möblerna skulle ha levererats i måndags, men då var monsunregnen så hårda att de inte åkte ut.
I tisdags hörde vi inte ett ljud från varuhuset där vi köpt dem. Vi ringde och påminde. Så i onsdags dök grejerna plötsligt upp. Men möblerna anlände i många små delar och paketet var inte Ikea-pedagogiskt upplagt. Montering ingick i köpet, så det vara bara att vänta på att montören skulle ta sig tid att komma hit.
Ingen dök upp under torsdagen. I dag, fredag, var det fem dagar sen vi köpte grejerna och vi började bli sura, så vi åkte ut till varuhuset, en dryg timme norrut, och frågade. De skulle skicka någon klockan åtta ikväll. Klockan två ringde en man som på knackig engelska sa att han skulle komma klockan tre. Klockan fyra dök han upp och ägnade en timme åt att skruva och greja. Nu står vårt matbord av glas – högsta mode i Indien – i vardagsrummet och glänser!
Som sagt, det enda man med säkerhet kan säga om leveranser i Indien är att de inte kommer att ske den tid som utlovats. Att detta funkar hänger på att någon är hemma under dagarna och är beredd att ta emot alla leveranser och montörer när de behagar dyker upp – hemmafru eller personal. Lyckligtvis fixar vi det genom att jag jobbar hemma.
Nu sitter jag på vår nya, snygga stol vid skrivbordet i mitt kontorsrum och känner att det börjar bli ett hem av det här!
Kanske får vi även en soffa i helgen – den skulle ha levererats för två timmar sedan, men när Siddarth ringde var soffkuddarna inte färdigsydda än. Det gäller att aldrig räkna med att få något i tid, så blir man inte besviken.
Jag har vant mig vid att folk inte dyker upp i tid – detta kan man ju även använda själv när det passar, och man behöver inte oroa sig för att nån ska bli sur om man inte dyker upp. Däremot har jag väldigt svårt för när folk inte följer affärsöverenskommelser.
Igår hoppade vi av ett köp av sovrumsmöbler, en jättebesvikelse som innebär att det dröjer minst åtta-tio dagar innan vi får en garderob och en säng. Sovrumsmöblerna skulle ha levererats igår kväll, men när jag granskade dem innan leverans begärde jag pengarna tillbaka. Killen som sålde dem hade lovat att fixa diverse repor och skador, men istället bara kletat på lite mörk färg ovanpå skadorna. Istället för vita repor på valnötsträt fanns det nu svarta repor samt färgfläckar. Sånt gör mig alldeles tokig!
Det närmaste året kommer Indien antingen att lära mig tålamod eller driva mig alldeles uppåt väggarna. Det kan bli vilket som, men jag ska sträva mot det förstnämnda.
En router som enda möbel
Nu sitter jag i vår lägenhet i Powai, en förort i norra Bombay. Äntligen kan vi flytta in! En vecka senare än vi tänkt. Ingenting går enligt tidplan i Indien. Vi har haft lägenheten sen 1 augusti men inte ens nu är målning och städning helt klart. Två killar lägger just nu ett sista lager färg i vardagsrummet och alla ytor är täckta med ett fint, vitt sandpappersdamm. Det har krävts en djäkla massa tjafs för att få saker och ting lagade, städade och målade. Det är utnötningsmetoden som gäller: man måste tjata, tjata och tjata för att det ska hända. In i det sista hoppas folk på att man inte ska orka längre och ge upp så att de slipper arbetet och utgiften. Vår hyresvärd är så snål att han till och med krävde det andra paret nycklar tillbaka när kontraktet skulle skrivas, eftersom de kostat pengar, men där sade mäklaren stopp.
Vår enda möbel för närvarande är en router som ger oss trådlöst bredband i lägenheten. Och detta är trots allt det viktigaste! Efter en vecka utan internet är jag glad att vara tillbaka i verkligheten igen. Om en stund ska dessutom en madrass anlända: den skulle ha varit här för tre timmar sedan, men man får vara glad om den kommer i dag.
Veckan som gått har jag ägnat åt två saker: dels att researcha möbler, elektronik och annat bohag. Dels att ligga i sängen och kvida med så kallad Delhi Belly. Jag var nästan helt förskonad från magkrångel i våras, och var nog lite för kaxig när jag efter drygt två månader i Sverige gick på som vanligt med maten här.
Men nu är jag bra igen och vill därför sända ett livstecken. Jag är här! Det funkar bra! Och snart nog ska denna ekande tomma lägenhet likna ett hem.
Salaam Bombay
När jag åker tillbaka till Indien 1 augusti kommer jag att vara baserad i Bombay, eller Mumbai som staden officiellt heter. Jag ska bo i stadsdelen Powai, samma område som Bombays tekniska högskola ligger i. Siddarth, min kille, håller just nu på att leta lägenhet och enligt telefonsamtal idag kan han ha fått tag i en toppenlägenhet – håll tummarna!
Det finns dock ett för mig oväntat hinder i lägenhetsjakten: det är svårt att hyra lägenhet i Indien när man är ett ogift par. Det är mycket ovanligt och inte socialt accepterat att indier flyttar ihop innan de är gifta. Vi hade en fin lägenhet på gång i veckan och ägaren tyckte att vi lät pålitliga. Dock sade ägarens föräldrar nej pga vår relationsstatus, de ville inte låta lägenheten bli ett syndens näste. Och när mamma säger nej lyssnar de allra flesta indiska män. Därför ligger nu Siddarth lågt med min roll och presenterar sig som ensamboende med flickvän på besök då och då.
Jag vet att det är många som är nyfikna på hur mycket det kostar att bo i Indien. Vi kommer att hamna kring 6000 kronor i månadshyra. Då är lägenheten helt omöblerad – vi måste köpa kylskåp, kokplattor samt luftkonditionering själva, plus alla möbler och köksgrejer förstås.
För 6000 kronor i månaden får vi, om allt går väl, en stor trea i ett trevligt område, med tillgång till ”club house” där det finns gym och swimming pool. Ett par restauranger och kaféer ligger fem-tio minuters promenad bort.
Men det är inte som att bo i innerstaden i Stockholm, det sköna cykelavstånd jag har från min lägenhet vid Hornstull försvinner. Det bor omkring 18 miljoner människor i Bombay så staden är väldigt stor och trafiken tjock. Om jag ska resa från mitt blivande hem i Powai till själva stadskärnan i söder kan det ta två timmar i rusningstrafik. Men viktigare än så är att Powai bara ligger tio minuters restid från Siddarths jobb, vilket är en lyx i Bombay. Själv kommer jag att ha ett hemmakontor så min restid består bara av en snabbdusch och frukostyoghurt.
Johan Staël von Holstein
Nu har jag varit i Sverige i två veckor. Jag har det toppen, vädret är fantastiskt och jag får träffa en massa människor jag tycker om. Den här veckan är det mycket jobb, bland annat intervjuade jag i tisdags Johan Staël von Holstein, IT-entreprenör som blev känd för en bredare krets när han startade Icon Medialab på 1990-talet. Idag driver han inkubatorn Iqube som har hjälpt fram en del intressanta bolag, tex Familjeapoteket och Workey.
Det var ett spännande möte! Jag hade rätt många förutfattade meningar om Johan Staël von Holstein när jag gick dit. Jag trodde att han skulle vara pompös, självupptagen och lite läskig. Och han är nog faktiskt lite läskig – för att han är så brutalt ärlig och har en enorm integritet. Men han var framför allt en inspirerande person med otroligt mycket energi.
Jag tog med mig en hel del att fundera över när jag gick därifrån. En del saker provocerade mig – som att han tycker att vi jobbar för lite i Sverige. Men när han sedan utvecklade det till att man borde jobba 12-13 timmar om dagen de perioder man jobbar, och sen vara riktigt ledig när man är ledig – ta sabbatsår – så började jag förstå lite mer vad han menar. Det är nog en modell som kan passa många, problemet är väl att få är lika modiga som Johan Staël von Holstein, de vågar inte ta det där sabbatsåret av risk för att hamna efter i karriären, bli mindre attraktiv på arbetsmarknaden etc etc. Istället tragglar de på med sina 12-timmarsdagar år ut och år in utan ände. Att våga hoppa av karusellen utan annan trygghet än sin egen kapacitet kräver att man tror på sig själv och på att man helt enkelt fixar det. Man måste vara lite modig och lite kaxig.
Det slog mig också att det bakomliggande problemet med den nuvarande bilden av Johan Staël von Holstein är att han fortfarande inte har blivit förlåten för IT-bubblan. Det är rätt märkligt, men så är det nog. Vi är ju väldigt långsinta i Sverige och tycker mycket om att frossa i andras misslyckanden, eftersom de bekräftar att mitt val att sitta kvar i löneslaveriet och inte våga lyfta på stjärten var rätt, även om det suger.
När jag var i Singapore i april hörde jag ett rykte om att Johan Staël är på väg tillbaka till Singapore, där han drev Icon under några år. Han sa att så inte är fallet, men att han vill expandera Iqubes verksamhet till Asien. Han har tidigare skrivit ett läsvärt blogginlägg om hur Asien skaffar sig ett övertag genom att de lär sig allt om oss, medan vi inte vet ett skvatt om dem.
Ytterligare en sak som överraskade med Johan Staël var att han faktiskt har en ödmjukhet. Det hade jag inte väntat mig. Han pratade mycket om hur han tycker att livet ska levas – ”den som har upplevt mest när han dör vinner”. Men sen sa han också att det finns andra som tycker att det viktiga är att titta inåt, som vill bo i Gävle med sin familj hela livet. Där hade jag väntat mig att han skulle fortsätta med något raljerande om denna livsstil, men istället sa han: ”Och det är kanske rätt för den personen. Vad som är rätt för mig är rätt för mig, vad som är rätt för någon annan är rätt för honom”.
Kanske är det den delen journalisterna brukar klippa borta i intervjuerna, för att det inte stämmer med den gängse bilden av Johan Staël? Jag ska iallafall inte göra det.
(Artikeln kommer i Internetworld nr 6 som publiceras 26 augusti.)