Service i Indien

Det är svårt att göra ett generellt uttalande om servicen i Indien. På sätt och vis är den usel, på andra sätt är den oslagbar. Att sätta fingret på servicen i Indien är lika svårt som att sätta fingret på hela detta land – det är för varierat och för omväxlande för att kunna beskrivas enkelt.

Idag hände dock något som jag tycker illustrerar mitt intryck av servicen här väl.

Jag klev in på ett Café Coffee Day (en kafékedja) i Powai, en flott stadsdel i Bombay. Jag hade tidigare ringt och kollat att deras wifi (=trådlöst internet) fungerade. När jag kom dit frågade återigen en av den tio man starka personalen: funkar wifi? ”Javisst”, blev svaret.

Sätter mig ner. Drar igång datorn. Wifi funkar inte – såklart. Det finns inget nätverk.

Sen tillbringade jag drygt 30 minuter med att först försöka få personalen att förstå vad som var fel, sedan försöka få deras tumme ur för att ringa det help desk-nummer som fanns till wifi-leverantören i Bangalore – för att förhoppningsvis få en instruktion om hur de kunde starta om routern eller dylikt (jag försökte förklara omstart av router för dem, men gav upp).

Hela tiden möttes jag av ett vänligt ointresse. Ingen var sugen på att ta tag i det här. Jag överdriver inte när jag säger att jag frågade minst 20 gånger innan jag slutligen fick svaret att ”ja jag har ringt”, och ”det kanske kommer igång imorgon”.

(Detta är typiskt Indien, ett annat kafé som lovat wifi gav mig för några veckor sedan följande besked med ett varmt leende: ”Sometimes it works, sometimes it doesn’t.” Det är inte så noga.)

Eftersom jag behöver internet för att jobba blev jag frustrerad, men försökte halvhjärtat maskera detta genom att le lite då och då, man kommer liksom ingen vart med att vara arg i Indien – man bör hålla sig framme och ligga på, men inte tappa humöret.

När jag slutligen fick beskedet att inget wifi vankas idag gick jag därifrån. Mot min vana lämnade jag inte ens någon dricks för kaffet och smörgåsen, jag var på dåligt humör. Jag fick ett tips om ett annat ställe som kanske hade wifi, och började gå ditåt. När jag promenerat i några minuter händer det märkliga:

”Madam, madam!”
En ung man anställd på Coffee Day har sprungit efter mig i den fuktiga sommarvärmen i Bombay.
”You left very much money!”
Tydligen har jag av misstag lämnat en femhundring istället för en hundring – vissa 500-lappar är blå precis som hundralapparna. Och denne ärlige kille sprang ut och jagade mig för att kunna lämna växel!
Jag blev superimponerad och ville lämna hittelön på 100 rupier, men han vägrade ta emot pengarna.
Så han fick rätt växel och sprang sen tillbaka igen.

I hur många andra av världens länder skulle detta ha hänt? I Sverige betvivlar jag att nån kaféanställd skulle springa Birger Jarlsgatan ner för att återlämna en femhundring. I Sydamerika skulle de aldrig erkänna att jag lämnat för mycket ens om jag kom tillbaka och påpekade det. I USA hade servitören antagit att det var en ovanligt generös dricks och stoppat sedeln i fickan.

Ibland sträcker sig hjälpsamheten och flexibiliten i indisk service långt utanför förväntans gränser.
Och indisk servicepersonal är faktiskt nästan alltid väldigt vänlig. De är bara inte särskilt effektiva.